Påven emeritus Benedikt vilar i sitt hem med hela sitt hushåll som ber för honom, (foto: Screenshot/Vatican Media)

En sista vandring med familjen i trädgården.

Benedikt XVI: s familj följde honom nerför backen från Mater Ecclesiae huset till S:t Petersbasilikan den 2 januari så som den ofta gått med honom i samma Vatikanens trädgårdar under hans pontifikat och vidare in i hans tid som pensionerad och då ofta med gemensam rosenkransbön på eftermiddagen.

Tittarna kanske har frågat sig vilka de fem kvinnorna som i kapellet stod samlade vid Benedikts jordiska kvarlevor är, och som sedan följde honom till basilikan. Det var de som Benedikt kallat sin “familj.” Hans sekreterare, Birgit Wansin, känd för att vara en av de få som kunde läsa ut Benedikts fina handstil, och de fyra gudsvigda lekpersonerna i Memores Domini, Cristina, Carmella, Loredana och Rosella.

Memores Domini är medlemmar i Kommunionen och Befrielsen (Comunione et Liberazione) som bildade ett hushåll med Benedikts personlige sekreterare under pontifikatet och därefter, ärkebiskopen Georg Gänswein.

Memores Domini är gudsvigda kvinnor som lever tillbakadraget och som av det skälet aldrig dragit uppmärksamhet till sig. När Manuela Camagni, som var en av dem, blev påkörd av en bil och dog 2010, var Benedikts och de andra medlemmarnas i hushållets sorg egentligen det första tillfället då många fick höra talas om dem.

Besluten i frågor om hushållet har mycket att säga om en prelat. Det påvliga hushållet har historiskt sett bestått av ordenssystrar men mer som tjänstefolk än som familjemedlemmar. S:t Johannes Paulus II införde vissa förändringar när han tog med sig samma polska systrar som skött om hushållet i Krakow. Till hushållet hörde också hans ständige sekreterare Msgr Stanislaw Dziwisz (senare kardinal) som bidrog till de nära relationerna i hushållet. Det var polska seder och vanor som gav livsrytmen åt hushållet.

Det var inte samma sak med kardinal Joseph Ratzinger. Han hade knappt varit ärkebiskop fem år när han kom till Rom. Hans hushåll som professor, som fortsatte i Rom, var systern Maria som aldrig gifte sig och som ägnade sitt liv att stödja sin mycket annorlunda broder. Det fanns också med i Ratzingers planer för tiden efter pensioneringen att återvända till Tyskland där han hade ett hus och bo där tillsammans med sin äldre broder, Georg, som också han var präst. De tre skulle då leva tillsammans. När Maria dog 1991 var det på alla sätt en svår förlust för Ratzinger. 

Med tanke på den gängse och grova bilden av Benedikt som inbiten traditionalist ligger det kanske nära till hands att tro att han skulle välja att bli omhändertagen av ett kloster med nunnor i ordensdräkter av typ konciliet i Trient med tidegärden sjungen på latin under dygnets alla timmar. Ratzinger föredrog istället dynamiken i ett familjeliv och sökte något som kunde omge honom med ett sådant vardagsliv.

Benedict har alltså valt gudsvigda kvinnor från nya kyrkliga rörelser som var centrala i Ratzingers liv. När han och andra började med Communio på 1970-talet så anförtroddes inte den italienska utgåvan åt en akademisk institution utan åt skärpta teologer från Kommunionen och Befrielsen som och bland dem den senare kardinalen Angelo Scola. Den teologiska tidskriften Communio var då redan viktig.

Han har sökt en verklig gemenskap med gudsvigda kvinnor och de vanliga måltiderna och framför allt bönen tillsammans. Benedikt har i sin intervjubok Light in the World beskrivit sitt familjeliv.

Vi firar jul tillsammans, lyssnar till helgmusiken och ge varandra gåvor. Skyddshelgonens minnesdagar firar vi och ibland sjunger vi vespern tillsammans. Vi firar alltså festdagarna tillsammans. Och förutom de gemensamma måltiderna firar vi den heliga mässan tillsammans på morgnarna. Det är ett särskilt viktigt moment när vi alla är tillsammans på ett intensivt sätt i Herrens ljus.

Det här valet har avslöjat en sida av Ratzinger/Benedikts pastorala inställning. Eftersom han eftersträvade att bevara uppenbarelsens sanning var han mindre intresserad av att vidmakthålla kyrkliga institutioner för deras egen skull. Ratzinger såg i de nya rörelserna en livaktighet och en iver som de äldre byråkratiska institutionerna förlorat.  

“Här fanns något ingen hade planerat i förväg,” sa kardinal Ratzinger 1998. ”Den Helige Ande hade så att säga tagit till orda själv.”

Det förklarar det nya i att anförtro hushållet till Memores Domini från Kommunionen och befrielsen. Den Helige Fadern brukade komma till mötena för deras ”kommunitetsskola” varje vecka och som Kyrkans mest lärde teolog och begåvade predikant kunde sitta ner och uppmärksamt lyssna till kvinnornas i hushållets tankegångar. Att han deltog i hushållsfamiljens andliga övningar är inte bara bevis för hans ovanliga ödmjukhet utan säger samtidigt att Benedikt visste att studier och forskning till sin natur är en uppgift för den enskilde men att han inte eftertraktade ett liv i ensamhet. 

De nya rörelserna har mer familjedynamik än de andliga ordnarna inte minst därför att tendensen är att inkludera klerikala, ordensfolk och lekfolk tillsammans. Benedikt har valt en tydligt samtida modell för ett episkopalt hushåll, för att inte tala om det pontifikala hushållet.

Blir Benedikts kreativa inställning till nya former av familjehushåll ur de nya rörelserna en modell för andra biskopar eller framtida påvar? Kanske i framtiden, men ännu inte.

Påve Franciskus har valt en ovanlig modell som i själva verket är mer traditionell. När han inte valt att bo i det apostoliska palatset och istället valt Vatikanens gästhus som permanent boende är möjligheten till någon slags familjedynamik utesluten från början.

Kardinal Jorge Bergoglio hade bott ensam i en lägenhet i Buenos Aires och inte i det historiska ärkebiskopsresidenset. En påve kan inte egentligen bo på egen hand men hotell är något liknande utan något hushåll.

Påve Franciskus möter mycket folk men bor inte tillsammans med dem i kommunitet. Ständiga sekreterare finns inte men däremot många funktionärer som utför olika uppgifter för en viss tid. Det är en återgång till den ensamstående påven omgiven av tjänstefolk som i ett tidigare mönster men inte i syfte att skapa en motsvarighet till en familjeatmosfär.

Under de dagar vi nu upplever blir de tillbakadragna medlemmarna i Benedikts hushåll synligare och ger oss en skymt av en banbrytande aspekt av hans pontifikat. De kommer inte att sörja honom så mycket som påve utan som familjemedlem.

                                                                                                     Fader Raymond J. de Souza

Översättning för Katolsk Horisont Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här