Humanae vitae är idag till och med mer aktuell än då den publicerades offentligt

11
min read

Humanae vitae är idag till och med mer aktuell än då den publicerades offentligt

lör, 07/01/2023 - 13:05
Posted in:
0 comments

Under helgen 19 – 20 maj 2023 har kongressen över den djärva encyklikan ”Humanae vitae” ägt rum i Rom. För organisationen har internationella Jérôme Lejeune lärosätet för bioetik varit ansvarigt.

”Die Tagespost” har efter kongressen fått tala både med professor Elena Postigo, som är studierektor för den internationella bioetikstiftelsen Jérôme Lejeune, och professor Maria Lacalle Noriega, som är biträdande rektor vid universitetet Francisco de Vitoria UVF, Madrid, och även chef för Familjeforskningscentrum vid UFV, om hur de upplevt kongressen och hur de ser på de framtida utmaningarna.

Frågorna

Hur kan kongressen bidra till en förändring av uppfattningen om encyklikan Humanae vitae, som många i det offentliga samtalet, inte minst i Tyskland, reducerar till ” förbudet mot pillret”?

Elena Postigo: Uppfattningen att encyklikan kan sammanfattas som ett ’Nej till pillret’ är vitt utbredd, inte bara i Tyskland. Förenklingen pekar dock på att den djupare meningen med Humanae vitae inte är förstådd. Därför rekommenderar jag för det första att man förutsättningslöst läser den. Det var kongressens målsättning för de 350 deltagarna i olika åldrar och med olika bakgrund från hela världen och för de 30 talarna från 10 olika länder att få tala om saken. I motsats till vad man skulle ha kunnat tro, har gensvaret i media varit mycket positivt.

Maria Lacalle: Jag skulle till och med säga att encyklikan Humanae vitae är en ”stor obekant”. Rent opartiskt blir den faktiskt vanligen betraktad som den där påvliga texten som innehåller ett ”orättfärdigt förbud ”mot preventivmedlen. Kongressen har bidragit till att göra encyklikan känd och påpekat skönheten i utläggningarna om kärleken mellan man och hustru och om det stora i den mänskliga sexualiteten och fortplantningen.

Och exakt hur konkret har kongressen hanterat det?

Postigo: Teoretiskt, teologiskt och intellektuellt bidrog kongressen på hög nivå. Flera olika aspekter av encyklikan analyserades vilket pekade på att den är mycket mer än ett förbud. Det teologiska och profetiska betonades, liksom den oföränderliga giltigheten och aktuella betydelse inte minst genom kardinal Ladarias bidrag. Han är prefekt för dikasteriet för trosläran (han avgick i slutet av 2022, övers. anm.). Han förtydligade den antropologiska bilden av den mänskliga naturen och den äktenskapliga aktens ursprungliga och bestående mening; han talade om encyklikans moraliska aspekter utan att förfalla i moralism eller det rent biologiska, han kom in på samvetets roll och friheten som aldrig är helt autonom, och samvetets anpassning till den sanna mänskliga naturen.

Lacalle: Encyklikans profetiska karaktär gör störst intryck på mig. Paulus VI varnade i Humanae vitae för att gå emot naturen och skilja den sexuella föreningen från fruktbarheten, kärleken från friheten och kroppen från personen. Mot ett antropologisk urholkande och mot ideologier som i våra dagar skapar så mycket förvirring och lidande, föreslår Humanae vitae, med kardinal Ladarias ord, en ”holistisk antropologi som kan förena friheten med naturen” och hjälpa oss att fullt ut leva en helt mänsklig sexualitet.

”Ty under tiden upplever vi både konsekvenserna av förvrängningarna av kärleken och sexualiteten och samtidigt en utebliven och saknad förståelse av det mänskliga livet.”

Är alltså Humanae vitae fortfarande aktuell med de erfarenheter kongressen gjort?

Postigo: Ja, erfarenheterna som kommit fram och vittnesbörden har gjort stort intryck och många har blivit berörda. Det står nu klart att encyklikan på grund av sekulariseringsprocessen under senare årtionden idag är till och med nödvändigare än för 50 år sedan. Humanae vitae talar inte bara om det ansvarsfulla föräldraskapet utan också om det mänskliga livet. Den vänder sig till läkare och vårdpersonal, till familjerna och hela Kyrkan. Man bör läsa encyklikan mer på djupet, något som ofta försummas.

Lacalle: Jag vill nog också hävda att den idag är mer aktuell än när den blev offentlig. Under tiden som gått sedan dess har vi både sett konsekvenserna av vrångbilderna av kärleken och sexualiteten och bristen på insikt om det mänskliga livet som erfarenhet. Kongressen har velat bevisa att många äkta par, som levt enligt vad Humanae vitae föreslår, upplever sanningen i att vara människa och leva i kärleken, och att ha fått leva i äktenskapet med kyskhetens nåd inte bara gjort dem lyckliga, utan att de också kommit Gud närmare.

Hur ser ni på de aktuella och framtida utmaningarna i samband med encyklikan på ert arbetsområde?

Lacalle: Vi står nu inför den stora utmaningen att inte bara göra encyklikan känd för katolikerna utan för alla som längtar efter ett innebördsrikt liv. Vi måste kunna förmedla det katolska budskapet om kärleken, sexualiteten, äktenskapet och familjen, för världen och särskilt för ungdomen. Läran i Humanae vitae består inte bara av en moralisk uppmaning. Den hänvisar till det helt och hållet mänskliga.

Därför måste vi ge ett tydligt besked till dem som arbetar inom vårdyrkena, till själavårdarna och pedagogerna. Utmaningen består i att förkunna budskapet i encyklikan och göra den tillgänglig och begriplig för män och kvinnor i 21:a århundrandet. Jag känner mig som universitetsprofessor kallad till en sådan uppgift. Vi måste ta ansvar för att våra studenter på de katolska universiteten inte bara får inhämta faktakunskaper och skaffa sig yrkeskompetens, utan att de också får ställa sig de mer djupgående frågorna om vad det innebär att finnas till som människa.

Postigo: I mitt bidrag har jag talat med några och sagt att jag vill visa dem det som är vackert, det som är hemma i vår tid och vad som krävs. Vi måste kanske hitta nya vägar för att nå fram dit, skönhetens väg är en. För det andra hur man på nytt kan förstå begreppet mänsklig natur utan att förfalla till en biologism som förenklas till den naturliga rytmens språk, eller moralismen i förbudstänkandet. Det handlar om att förstå att den mänskliga naturen döljer en mening och känsla och en slags färdriktning som den inte kunnat ge sig själv och att ett förnekande av denna känsla, eller mening, också leder till att encyklikans budskap missförstås.

I hela moderniteten och postmoderniteten har naturen antingen reducerats till det rent materiella eller till kulturernas roll. Följaktligen har det lett till en nedmontering av det mänskliga livets skapelseprocess. Jag tänker då särskilt på de bioetiska utmaningarna, bland annat embryon med tre föräldrar genom syntetisk biologi, surrogatmoderskapet, den artificiella livmodern eller andra framtida möjligheter, eller ännu inte uppfunna ektogener,    för att bara nämna ett par möjligheter.  Respekten för varje mänsklig varelses värdighet från befruktningen och framåt till försiktigheten med den naturliga vägen till alstrandet av mänskligt liv är grundläggande. Det är nödvändigt att återupptäcka familjens, mannens och hustruns roller som platsen och vägen för den mänskliga skapelseprocessen. Det mänskliga liver kan bara förstås med tanke på sin transcendentala förbindelse. 

Benedikt XVI talade till exempel om denna centrala aspekt inför Påvliga akademins för livet generalförsamling den 13 februari 2010 och sa att ”det viktigaste, och mest avgörande, i den nu pågående motsättningen mellan teknikens absoluta anspråk och människans moraliska ansvar, är idag bioetiken. Det är inom den som möjligheten till en utveckling mot en helhetssyn på det mänskliga på ett radikalt sätt står på spel. Det handlar om ett känsligt och avgörande område, i vilket den fundamentala frågan i full dramatik dyker upp om människan har frambringat sig själv, eller om hon är beroende av Gud.”

I denna grundläggande fråga står allt på spel. Antingen är vi andliga och skapade av ett annat andligt väsen eller så är vi immanenta väsen som skapar oss själva. Båda dessa perspektiv avgör också bioetikens innebörd och framtid.

Encyklikan “Humanae vitae” har gått in på frågorna om sexualiteten, kärleken och livet. Frågorna hör tätt ihop och är i kontakt med varandra och berör människor i alla tider. Budskapet är mot den bakgrunden alltid lika giltigt och aktuellt idag. Påven Benedikt XVI har uttryckt det så: ”Det som var sant igår är lika sant idag. Den sanning som kommer till uttryck i encyklikan Humanae vitae ändrar sig inte. Tvärtom blir dess lära i ljuset av de nya vetenskapliga framgångarna än mer aktuell och fordrar av oss att reflektera över dess inneboende värde.”

Återupptäckten

Påve Franciskus uppmanade oss i sin ”Amoris Laetitia” efter synoden att arbeta vidare med ”budskapet i Humanae vitae av påven Paulus VI” som en lära som inte bara ska behållas i arkivet utan efterlevas. Det handlar om en riktlinje som löper ut från den äktenskapliga kärleken och som man kan följa i nya uppslag där kärleken är det språk som gör varje mellanmänsklig relation levande.

Man har lyft fram påve Paulus VI:s mod att ha stått emot påtryckningarna att tillåta bruket av hormonella preventivmedel i de sexuella relationerna i katolska äktenskap. Det verkligt djärva i encyklikan går emellertid mycket djupare. Den vilar stadigt på antropologins nivå och i den betydelsen kan encyklikan idag hjälpa oss att bemöta de antropologiska utmaningarna i vårt samhälle.

Encyklikan lägger in sitt moraliska utlåtande i ett omfattande antropologiskt synsätt och företräder en holistisk uppfattning om människan och hennes gudomliga kallelse. Grunden för encyklikans lära om den sanna betydelsen av den äktenskapliga kärleksakten ligger i den ”av Gud bestämda, sammanhållna förbindelsen mellan de två syftena, föreningen i kärlek och fortplantningen.  De är båda inneboende i den äktenskapliga akten. Denna förbindelse får människan inte egenmäktigt upplösa.” Det är så påve Paulus VI formulerade det. Utifrån den grundsatsen utgör encyklikan Humanae vitae en motsats till den förhärskande antropologin som utgår från att människan genom sitt eget handlande gör det som är vettigt.

Den kristna antropologin

På sexualitetens område uttrycks det som ett krav att människan inte bara underordnar sig de lagar som livet ger utan att de själva gör det som är rätt, och blir det rätta,  och ger det vidare med sin givna betydelse.

I denna antropologi går friheten före naturen så att det kommer att handla om två oförenliga ting. Paulus VI pekar framför allt på att det finns ett innehåll som övergår friheten och människorna. Det har inte sökt sig självt i egenintresse och gör sig tillgängligt genom vårt förnuft. Antropologin visar människan en väg och ger innehållet i encyklikan en ordning.

När människan är införstådd med att känna igen och tolka de förenande och alstrande möjligheterna i den äktenskapliga akten, leder hon sitt liv in på den riktiga vägen och lever det till fullo. I encyklikan står inte naturen i ett spänningsförhållande till friheten utan förser friheten med sanningens mening i den äktenskapliga akten i kärlek och dess fulla förverkligande. Som jag ser det är det just i detta som djärvheten i ”Humanae vitae” kommer fram och att det är på den grunden som encyklikan är högaktuell.

Förkastandet av encyklikan består inte bara i att man accepterar preventivmedlen, eller preventiva metoderna, utan i anslutningen till en dualistisk antropologi.

I den betraktas naturen som ett hot mot friheten och utgår från att de verkliga och kroppsliga betingelserna i den äktenskapliga akten kan manipuleras och förändras. Den avsiktliga kärleken och sexualiteten utan barn blir i verkligheten sex utan kärlek. Detta har då medfört inte bara en trivialisering av den mänskliga sexualiteten utan en annan förståelse av den sexuella intimiteten och de sexuella relationerna i samhällsstrukturen.

Meningen syns inte

Vår tids västerländska samhällen är egentligen oförmögna att erkänna den moraliska skillnaden mellan en mans och en kvinnas sexuella förening och två samkönade personers förening. Om en person själv ska göra sin sexualitet meningsfull genom sina fritt valda handlingar, då kan man också utan vidare erkänna sexuella relationer mellan människor av samma kön som meningsfulla, eftersom det moraliskt bara kan bero på att den ”affektiva föreningen” ingås frivilligt.

I det perspektivet är det friheten som avgör sanningshalten eller äktheten i handlingarna. Det nödvändiga i att det mänskliga handlandet i fallet med den äktenskapliga akten i kärlek motsvarar en redan existerande naturlig, eller av Gud given meningsfullhet, blir inte sett. Det är helt enkelt menat att representera en fri handling. Den dualistiska antropologin har däremot haft invändningar mot encyklikan och kallat det profetiskt att ha förutsett de problem som uppstått. 

Samvetet kan inte användas för att fatta felaktiga beslut

Förkastandet av encyklikan i sig har inte bara berört synen på kärleken och sexualiteten utan också uppfattningen om den egna kroppen. Antropologin som ligger till grund för preventivmedelanvändningen är dualistisk och tenderar till att betrakta kroppen som ett instrument och inte som personens kropp.

Formuleringen ”Min kropp tillhör mig” drar sig till den instrumentala synen på kroppen. Dualismen innebär då att kroppen, som reduceras till det rent materiella, kan manipuleras som ett objekt. När nu kroppen ses som ett biologiskt föremål som människan behärskar, betyder det inte bara att sanningen om den mänskliga kärleken och familjen upphör att betyda något med sitt eget värde, utan också att uppgifter om färre födslar och fler aborter sticker ut som en följd. 

Vad som nu skett sedan den dualistiska antropologin underkänt det meningsfulla i den oupplösliga föreningen mellan de två meningarna i den äktenskapliga akten, och sedan den samtidigt accepterat barnbegränsningen och preventivmedelanvändningen och proklamerat denna uppfattning, har ett nytt steg tagits då man också, med samma logik, godtagit den artificiella behandlingen av livets fortplantning genom ny reproduktionsteknologi.

Födelsekontroll och användning av preventivmedel

Först accepterades sexualiteten utan barn, sedan avlande av barn utan samlag. Liv betraktas inte mer som ”gåva” utan som ”produkt” och utvärderas efter dess användbarhet.

Ett febrigt strävande  

Nyttigheten kommer att mätas i konkreta funktioner och i ett visst ögonblick kallas ”livskvalitet”. Livskvaliteten kommer att vara det utmärkande draget mellan det livsvärdiga livet och det icke livsvärdiga livet. Av det skälet kommer det senare, det ”onyttiga” livet, att elimineras eller slås ut. Eugeniska aborter, utsortering av funktionshindrade, osv. finns redan. Allt detta kommer att blandas bort, med en viss ”sympati” för dem som oroar sig och inte ser ”nyttan”.

Manipulerandet av kroppen hör till den moraliska relativismen och visar sig i den preventivmedelgodkännande antropologin. Den framträder i två samtida ideologier, genusideologin och transhumanismen. Båda utgår från antagandet att ingen sanning existerar som kan sätta gränser för införandet av det ideologiska postulatet. Än en gång blir naturens sanning motsagd.  

Detta febriga frihetssträvande har inget sammanhang överhuvudtaget med sanningen, men blir upphov till att båda ideologierna, med sin önskan och vilja, till slut i sin febrighet står som garant för mänskliga beslut.

Uttalar man hela satsen ”min kropp tillhör mig” till slutet, låter den därför, och hörs, som ett ”och med den gör jag vad jag vill.” ”Vad jag vill” presenterar ett önskemål som sådant, och bara denna önskan, som en garanti för att tillfredsställande uttrycka det moraliska ställningstagandet.

Det integrerade antropologiska begreppet

När genusideologin hävdar att könet är en medborgarnas samhälleliga konstruktion och i den lägger en grund för en påstådd sexuell neutralitet, måste den samtidigt förneka den antropologiska sanningen om den mänskliga artens egna sexuella dimorfism (manlig och kvinnlig). Genusideologin förnekar därtill att det finns ett samband mellan personlig identitet och biologisk kropp. Personen identifierar sig inte genom sin kropp utan genom sin orientering. Varje samband med det binära könet förs åt sidan för att förkunna sexuell mångfald.

Det enda möjliga svaret till dessa ideologier ligger i att en integrerad antropologi för personen återupptäcks, precis som ”Humanae vitae” förklarar, nämligen att personen är en kroppslig och andlig enhet. Denna antropologi kan till fullo fånga in den mänskliga naturen och integrera den. Bara så blir människan sig själv.

Äktenskapet är ett Guds mästerverk

Encyklikans profetiska betydelse kommer av dess  antropologiskt integrerade förståelse av kärleken, sexualiteten och livet. Denna holistiska antropologi avvisar å ena sidan transhumanismens biologiska reduktionism och å andra sidan förnekandet av kroppen som drivs av genusideologin. Encyklikan är fortfarande giltig därför att den ger läroämbetets riktiga svar på frågan om de dualistiska antropologierna. De senare är inga nya postmoderna eller sekulära former av humanism, utan verkliga former av antihumanism. Encyklikan förklarar en antropologi för hela den människliga personen. Denna antropologi kan förena friheten och naturen med varandra.   

Alltför många avvikande röster.

Även idag behåller encyklikan sina utfästelser på hedrande plats. ”Det kanske kan förutses att inte alla dessa ’föråldrade’ lärosatser antas utan vidare; alltför många röster kommer att höjas mot Kyrkans undervisning, förstärkta av moderna kommunikationsformer. Kyrkan står ändå fast vid sitt uppdrag att ödmjukt förkunna hela den naturliga och evangeliska morallagen och stå fast vid den. Kyrkan överraskas inte av att bli motsagd utan är, som sin gudomlige grundare, beredd att vara ett tecken i varje tid”. 

I vår värld är vi också kallade att vara ”motsägelsens tecken” och ödmjukt och fast förkunna sanningen om människan, sexualiteten och livet.

Översättning och sammanställning av intervjuer Göran Fäldt

källa: die-tagespost.de; congreshumanaevitae.org

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
29/02/2024
Katolsk Horisont
10/02/2024