Hoppet svarar uppgivenheten

3
min read

Hoppet svarar uppgivenheten

fre, 02/08/2019 - 22:28
Posted in:
0 comments

                                                  Pater Bruno Cadoré OP

Det jag ser under resorna och mötena är att människan aldrig är densamma utifrån det hemland och modersmål som föregår hennes födelse eller existens. Men hon förblir alltid densamma i förhållande till den andre som är levande och verkar vara gränsen i det universum som är hennes eget. Mångfalden är konkret, stark och djup, men betyder inte att man kan hålla sig till ett något som är mest närliggande för allt som är oss likgiltigt. Inte heller till en inbillad jämvikt mellan riskerna och olyckorna.

Inte alla kulter och inte alla kulturer är manipulerade men alla är manipuleringsbara. Ingen kult och ingen kultur är det emellertid på ett sätt som liknar varandra.  Det är på samma sätt med solidaritetens olika former som civilisationerna kan upprätta mellan sig, men också utbrytningarna, som kan få dem att falla ihop inifrån. Det är denna dubbla rörelse av explosioner och implosioner vi bevittnar nu. Våldets regemente som trycker på utifrån tycks bära på en hemlig plan att utsläcka medlidandet.

Det som är mest skakande när man färdas runt på jorden är att börja förstå hur mycket varje människa lider med den andra människan. Det mänskliga stiger upp ur känslan jag har inför det som är den andres prövningar och ur önskan jag känner inom mig att få dela den prövning han går igenom, ja ur själva känslan som befaller mig att bevisa för honom att vi är i kommunion. Just i denna värld av bedrövelser blottas en tydlig sida av plågor och smärtor. Det är en kallelse som hörs inom mig att ta hand om den andre för att han ska höra kallelsen att ta hand om mig. Vi har ett utbyte utan ord, ord som nöjer sig med att låta blickar mötas, att låta ryggar böjas, att låta händer öppna sig, ja, allt det som gör oss lika varandra.  

När vi känner detta med oss själva har vi ett intyg på att separationen och konfrontationen inte är den mänskliga historiens sista ord. Så illa kan det inte vara. Den ene skulle aldrig kunna konsekrera den andres omänskliggörande.  Det är därför det är så allvarligt att förråda en mänsklighet som har förmåga till omtanke och förtroende. Det skulle vara att utsätta hela mänskligheten för dödlig fara om hon tilläts ljuga om sig själv genom försummelser. Splittrarens verk består i att få människan att tro att hon är evigt förutbestämd till att vara människans motståndare. Han, ”som varit en mördare från första början” (Johannes 8:44) utnyttjar allt för att uppnå sitt mål och syfte. Av evighet arbetar han för att det onda skall återkomma och för att helvetet skall se ut att ge honom rätt – så ser den yttersta horisont ut som han vill påtvinga oss. Sådant är Splittrarens väsen, den vill övertyga oss att frälsningen är omöjlig och att övertygelsen driver oss till hopplöshet. Var och en av oss kan oupphörligen fångas i hans nät och, lika oupphörligt, måste var och en av oss arbeta mot honom genom att identifiera hans manövrer och skingra hans illusioner.

Men hur kan vi mänskligt talat lyckas? Att i en och samma rörelse söka den andliga urskillningen och den intellektuella klarheten är oumbärlig. Men det räcker inte, mer krävs, ett annat ljus någon annanstans ifrån. Att gå in i Förbundet Gud föreslår oss betyder att ta upp dialogen mellan den förmåga till medlidande som alla varelserna är kapabla till och den oändliga barmhärtigheten hos Honom som skapat den. Vi behöver uppleva kraften i den barmhärtighet som stiger upp ur ”Guds barmhärtighet och mildhet” (Lukas 1:78; jfr Jesaja 63:15), Gud, som berörs av att hans folk måste underkastas ett slaveri, Gud som ensam på nytt kan föda fram människan i hennes frihet.

Skapelsen av människan
Michelangelos mästerverk i Sixtinska kapellet: Skapelsen av människan

 

Varje predikant strävar efter detta dynamiska motstånd mot splittringen, att väva ihop mänskligheten igen med början i den enkla ovansidan, precis som Jesus gjorde. Den som kommer att fullkomna enheten i dess fullhet, och komma med verklig fred, är varken jag eller den andre, utan Han. Att predika är just detta, att våga säga att vi, mot all uppgivenhet, hoppas på Honom.

                                                                                                    Pater Bruno Cadoré OP

(Ur Bruno Cadorés bok, Avec Lui, écouter l’envers du monde, Cerf Paris, 2018, sidorna 212-215, Éspérer contre la désespérance, översättning för Katolsk Horisont, februari 2019, Göran Fäldt).

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
28/08/2021