Biskop Manuel Nin ses här före en gudstjänst på de 102:a tyska Katolikdagarna på Slottstorget i Stuttgart, Sydtyskland, den 26 maj 2022 (foto, Thomas Kienzle / AFP via Getty Images).

VATIKANEN – Trots påståenden om motsatsen liknar den kommande Synoden om synodaliteten inte någon av synoderna i östkyrkan – den liknar en parlamentarisk process och saknar en tydlig och sammanhängande målsättning, har en grekisk katolsk biskop som ska delta på mötet sagt.

Biskop Manuel Nin, som är den grekiskt bysantinska katolska kyrkans exark för Grekland, gav i en kommentar som publicerats på den grekiska katolska exarkatets websida den 3 augusti, uttryck för oro över synodens generalförsamling som har sin första samling 4-29 oktober i år och sin andra i oktober 2024.

Biskop Manuel erkände att detta utövande av auktoriteten har en ”synodal dimension” när besluten tas på en ”helt kollektiv nivå som hör till synodens biskopar,” men han betonade att om Väst förstår synodaliteten som en form där ”alla, lekmän och klerikala, agerat tillsammans för att nå fram till en del kyrkliga, läromässiga, kanoniska, disciplinära beslut, vilka de än skulle vara, står det klart att en sådan synodalitet inte existerar i öst.”

Synodalitet i alla kristna kyrkor, både i öst och väst, kan inte vara en slags reflektion om den moderna världen genom vilken Kyrkan blir lik en ”modern västerländska demokrati, möjligtvis parlamentarisk, där alla uttalar sig om allt,” varnade han. Kyrkans liv, sa han, ”har aldrig varit någon form av demokrati där alla bestämmer i allt med majoritetsregler.”

En sådan “kristen parlamentarism” kan som resultat få en ”pyramidisk kyrkolära”, fortsatte han. Den skulle få den formen eftersom den bjudit in så många lekmän och icke klerikala att få ta del i rösträttigheterna att den episkopala kollegialiteten skulle marginaliseras eller glömmas bort i sådant som gällde administrationen och Kyrkans hela liv.

Han noterade också “saknaden av ett riktigt förtydligande” av vad som menas med synodalitet och observerade att hela processen, som började på den nationella och kontinentala nivån 2021-2022, är en plats ”där alla kan formulera sig i vad de vill, till och med föreslå frågor och åsikter som vanligtvis överlåts till biskopen av Rom som har den exklusiva rätten.”

Han sa som öst-katolsk biskop att det som särskilt förbryllade honom var att de krav som ställts av ”många”, ”till och med  med välkänd auktoritet”, som sagt: ”Ni i öst har alltid haft synodaliteten”, till skillnad från Kyrkan i väst.

“Men vilken synodalitet är det vi pratar om?” undrade biskop Manuel och varnade för att blanda ihop synodalitet med den biskopliga kollegialiteten i östkyrkornas synoder.

Kollegialiteten, sa han, “sammanhänger med formen för utövandet av auktoriteten, pastoral ämbetsutövning och tjänande inom de kristna kyrkorna som äger rum vid samlingar för biskoparna i en viss kyrka och som leds av en patriark, ärkebiskop eller metropolit.” 

“Beslut inom dessa kyrkor tas av biskoparna på biskopsmötet (nästan alltid kallat ”synod” eller ibland, ”hierarkerrådet”) som alla hör till någon östkyrka,” sa han. Och han förklarade att sådana möten sammankallas av sittande biskopar inför viktiga beslut i frågor som gäller ”den kristna resa herdarna företar sig med tanke på de trogna medlemmarnas goda ting, både andligt och materiellt.”

Han menade att Synoden om synodaliteten kontrasterar sig som ”ett för lekfolket och det klerikala ståndet gemensamt uppstigande”: ”Vart vill man komma? Vad vill man uppnå?”.  Han ställde sig också frågan: Vem vandrar deltagarna med?

Ordet synod kommer ”direkt från grekiskan och betyder ’vandra med’”, påpekade han, men tillade att det som ”omedelbart måste klarläggas för att vår reflektion om synodaliteten inte ska gå vilse” är vad den grekiska prepositionen syn (”med”) betyder och vad den syftar på. ”Prepositionen syftar inte på ’resan’ utan på ’någon’ som resan genomförs med och avslutas med,” skrev han. ”Det är objektet eller personen ’med vilken’ prepositionen ’syn’ förbinder oss, och för oss samman med.”

Biskop Manuel betonade att den varken hänvisar till vägen eller lekfolket eller de klerikala, utan att prepositionen syn förbinder oss kristna med varandra och för oss till en Person som är Kristus.”

En resa tillsammans med Kristus

”Ett första förtydligande borde tas fram och det är att det synodala inte är en ’allas marsch tillsammans’ utan snarare ’en allas marsch tillsammans med Kristus,’” sa han. ”Låt oss inte glömma att detta ’med Kristus’ fullbordas i Kyrkan, som får sin näring och som levandegörs genom de heliga gåvorna Hans dyrbara Kropp och Blod.”

Det synodala upplevs i öst och i väst som något levande, fortsatte han, och den ”synodala” resan har alltid utgjort en del av det kristna livet därför att varje döpts liv är ”en resa tillsammans med Kristus Herren som är vägen, sanningen och livet.” ”Det är viktigt att betona” denna de döptas vandring med Kristus, sa han. Det är något som borde ”komma tillbaka i första ledet i det kristna livet.”

Han gick tillbaka till en berättelse som tillskrivits S:t Antonius den Store, som var en av ökenfäderna i den tidiga Kyrkan och som trodde att fotspåren i sanden var efter honom men som upptäckte att det inte var hans utan hörde till ”Honom som vandrar vid Antonius sida och som stöder honom i hans ögonblick av svaghet.”

Biskop Manuel påminde också som det monastiska livet, både i öst och väst, som en ”förebild för en sådan synodalitet” som tillåter oss att ”ledas av Evangeliet,” tillsammans med andliga ledare här på jorden och ”vandra med Kristus och söka Gud.” Han berättade en historia om den bortgångne kardinalen Giacomo Biffi av Bologna, som under det stora jubileet år 2000 varnade för faran att ”fördunkla eller till och med glömma bort Den som ensam var skälet till jubileet.”

På den avslutande frågan “Vad är egentligen det synodala?” svarade biskop Manuel att det för honom är den ”resa vi alla gör som har döpts i Kristus, som hör Hans evangelium, firar tron, tar emot nåden i sakramenten, till och med genom bröderna och systrarna, ja en resa som definitivt är en resa tillsammans, under ledning i medvandrandet, som ibland är hand i hand, eller till och med burna på herdarnas axlar, men hela tiden i Hans fotspår som är vägen, sanningen och livet.”

En synod, upprepade biskop Manuel, är ”resan med Kristus,” som ”för oss alla, som lemmar i Hans Kropp som är Kyrkan, är den ende som är allas medvandrare.”

“Glöm aldrig,” tillade han, “celebrantens [Kristus] identitet.”

Edward Pentin

Översättning för Katolsk Horisont i augusti 2023, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här