DDen maltesiske kardinalen Mario Grech (till vänster), påven Franciskus (till höger) och kardinal Carlos Aguiar Retes deltar i den andra sessionen av den 16:e ordinarie generalförsamlingen för biskopssynoden i Paulus VI:s audienssal den 2 oktober 2024 i Vatikanen. (Foto av ANDREAS SOLARO/AFP via Getty Images)

Den synodala kyrkan 2.0 är i full gång. Det är en process av kyrkliga upptäckter som kommer att hållas i hemliga sessioner. Hemlighetsmakeriet har bara tjänat till att väcka aptiten hos dem som är intresserade av det slutliga målet.

Vid en presskonferens gav den amerikanske biskopen Daniel Ernest Flores från Brownsville några ledtrådar om vad detta mål kan vara.

Till att börja med är han flytande i nyspråk, eller den kyrkliga postmodernitetens argot.   (Argot är ett språkbruk som kännetecknar en subkultur. Ett slags slang – ett "hemligt" språk där användning av argot fungerar som indikator på tillhörighet.  Övers. anm)     Han inkorporerar ordet "mångfald" när det är nödvändigt och ackompanjerar det med en känsla av verbal och konceptuell fluiditet.

Som svar på journalisternas frågor gav han en kortfattad sammanfattning av uppgiften med synodalitet 2.0, som han såg den – ja, som han förstod vad påven Franciskus hade beställt.

Han förklarade: "Synodens arbete som jag har upplevt det, som jag har förstått vad den Helige Fadern ber oss att göra, är att göra arbetet med att finna en sammanhållen röst som inte är 'min röst', eller 'den rösten' eller 'denna röst', utan uttrycket för kyrkans sammanhållna liv i denna speciella stund – men den har många olika delar ..."

Vad man föreställer sig här är en triumf för det gemensamma över det enskilda och personliga. Men som så många upptäckter kommer ingen att veta vad de letar efter förrän de har hittat det. Vi vet dock att den kommer att utgöra en summering av "vad kyrkorna hoppas på idag".

Biskop Flores flyttade från den rättsmedicinska analysens strålkastarljus till tvetydighetens mer nyanserade inland.

"Hopp" var inte definierat. Det bör det inte heller vara i dessa postmoderna vatten. Allt så tungt som eskatologiskt hopp, frälsande hopp, evangeliskt hopp, hopp som en aspekt av tillit till Gud, eller till och med något så klumpigt som hopp om ett bättre förhållande mellan kyrka och samhälle, kan lägga alltför stor vikt av kontrollerande förväntan på upptäcktsprocessen.

Biskopen valde sina ord med omsorg och fortsatte: "Den väg vi vill framåt är att detta ska vara den röst som vi ännu inte har funnit, eftersom detta är synodens arbete, att på något sätt representera de lokala kyrkorna och att nå en punkt där något kan artikuleras och uttryckas att det föreslås för den Helige Fadern. som ett uttryck för vad kyrkorna lever i idag, vad de hoppas på."

Utan tvekan kan "på något sätt" ha varit nyckeln till den tänkta processen, eftersom det är uppenbart att "vägen till hoppet" i likhet med själva "hoppet" fortfarande är svårfångad för synodens organisatörer.

Det är inte klart för observatörerna om detta är ett passivt eller ett aktivt undvikande. De mer konspiratoriska och misstänksamma kommentatorerna fruktar att en passiv undflyende förmåga kommer att ge möjlighet till ett förformaterat resultat som kan påtvingas i slutet.

Mer tillitsfulla röster ser det aktiva undflyendet som en egenskap som i sig själv kommer att ge upphov till radikala, oväntade, autentiska gemensamma upptäckter som kan berika kyrkan på ett sätt som tidigare generationer inte kunnat drömma om. Ett paradigmskifte i själen, inte mindre.

Biskop Flores förde sina åhörare vidare på den förväntade upptäcktens väg: "Åtminstone från kyrkans insida, när hon försöker hitta hennes röst, finns det i grund och botten ett 'vi' inblandat. I en synods arbete är den till och med viktigare än de många "jagen".

"Vi söker efter 'vi'. Det är ett pågående arbete. Vad en man säger en dag kanske inte är vad han säger nästa, för han har hört vad "vi har sagt".

Den forensiska ambitionen med den synodala vägen hit var potentiellt häpnadsväckande. Det "hopp" som var i "process" skulle underlätta den mångskiftande inkonsekvensen hos de multipla I:na för att bli det "vi" som synoden hade fått i uppdrag att upptäcka.

Tidigare generationer hade nöjt sig med den "jag/du"-förvandling som dialogfilosofen Martin Buber föreställde sig. Men Bubers formel saknade inte bara den oväntade utan också den plurala dimensionen av vad synodaliteten sökte.

Bubers "du" var andra person singularis. Det nya i det synodala sökandet var att "vi" skulle vara fast i första person plural.

Den synodala vokaliseringen, "sökandet efter rösten" hos de många Ären att bli kyrkliga "vi" är den öppna ambitionen hos dem som driver eller åtföljer processen.

Det kommer dock att finnas en ständig hunger efter en flytande övergång, eftersom jagets röst (det som en människa säger en dag) övergår från en röst till en annan som reaktion på mötet med det andra Äret, som för honom kan utgöra ett "vi" som kommer att slunga ut det första vokaliserade "jaget" till ett andra (och kanske till och med ett motsägelsefullt) "jag".

Även om de pekar på vilket "jaget" på den andra dagen blir det efterlängtade nya synodala "vi", som inte specificerades eller identifierades av biskopen av Brownsville.

Det är, som han påpekade med svidande ärlighet, "ett pågående arbete".

Gavin Ashenden

Till svenska, september 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: George Weigel: Gropar på vägen till synoden 2024

Läs också: Mycket märkliga nyheter från Vatikanen - Biskopssynodens Vatikansekretariat lägger ut en undersökning på Internet och raderar sedan resultatet av undersökningen

Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare