Frankrike kliver med beslutet nom att grund lagsskydda abort in på en dödens väg, menar debattö ren. Bild från Versailles under talet av Frankrikes premiärminister Gabriel Attal tidigare i år. FOTO: THOMAS PADILLA/AP/TT

Något omstörtande har hänt i vårt nya samarbetsland i EU, närmare bestämt Frankrike. Det är det första landet i historien som begår ett slags ”justitie mord” på sig själv. Med uppen bar stolthet har hon röstat fram lagen om abort i grundlagen den 4 mars 2024, trots att flera biskopar fördömt lagförslaget innan det skulle behandlas i senaten.

Sedan dess har ett förslag om legaliserad dödshjälp, initierat av president Macron själv, blivit känt och blivit förstasidesnyhet. Förslaget skulle kunna bli lag redan under våren 2024. I fråga om aborträtten har flera biskopar enligt uppgift menat att man inte bara kan se frågan ur kvinnans perspektiv utan ur ett mer grundläggande perspektiv som också berör yttrandefrihe ten och samvetsfriheten. Med en grundlagsskyddad rätt att på begäran få avbryta en graviditet kommer ingen att kunna fortsätta en debatt i frågan. En moralisk tystnad kommer att sänka sig över hela samhället. Vad händer med människors människosyn i framtiden när rätten att döda liv på begäran är laglig?

Statens första skyldighet är att skydda och främja var och ens mänskliga liv. Att samtidigt tillåta dödande av foster strider mot varje stats grundläggande uppgifter.

Den katolska kyrka jag tillhör har ingen politisk makt men kan betona den alltid gällande etiken att inte förtrycka mänskligt liv eller avsluta det av vilken anled ning som helst. Ett barn är inte en fientlig angripare som vill sin moder illa, men en samhällets kalla hand, som söker barnet där det är skyddat av sin moder för att låta det dö, är ur barnets perspektiv en angripare.

Media vill nu kalla denna grundlagsändring ett steg i rätt riktning. Frankrike är det ”första landet i världen” som skriver in aborträtten i grundlagen. Det är inte bara chockerande, det är värre än så, det är ett totalt misslyckande för en stat som ska skydda livet och dess framtid. Hon, Frankrike, som varit inblandad i formuleringen av de mänskliga rättigheterna och sökt försoning med sin stora närmaste granne i öst och byggt upp EU som en fredens och rörelsefrihetens bastion mot diktaturer, har nu följt tidens materiella människosyn till dess mest tragiska konsekvenser, de grundlagsskyddade aborterna. Hon gör det nu lagligt att döda sina egna oskyldiga barn i moderlivet. Första steget var 1973 då aborterna avkriminaliserades. Det har gått 51 år sedan dess. Man kanske ska förstå entusiasmen över den nya lagen ur ett annat perspektiv än själva förlusten av de ofödda. Om ensamstående hushåll har det lika svårt i Frankrike som hos oss i Sverige, är det kanske förhoppningarna om att slippa den hårda fattigdomen mitt i välfärdssamhället som ligger bakom det känslomässigt så starka bifallet till den nya lagen? Notre Dame i Paris gråter. 2019 i april brann hon, liksom Jeanne d’Arc på bålet i maj 1431, men överlevde. Franska revolutionen har nu slutfört sitt verk ”Frihet, jämlikhet och broderskap” med en grundlag som permanentar abort. Men var det detta upplysningens radikala män och kvinnor velat genomföra?

Det land som kan avrätta sin kon ung och sin drottning offentligt och skända kropparna, är samma land som nu bygger en dödens rätt på en grundlag som inte kan ändras utan en ny revolution om den någonsin blir möjlig.

Från katolskt kyrkligt håll har det alltid hävdats att ett godkännande av abort river det sista moraliska hindret för eutanasi i betydelsen hjälp till självmord. Får nu Frankrike en sådan lag, finns på sikt en stor spridningsrisk. Vi kan komma att ställas inför svåra följdfrågor: Hur ska laglig dödshjälp organiseras och vem ska utföra? Hur stor procent människor med obotliga sjukdomar kommer någon gång under livet begära handlingen? Hur många vill ångra sig? Ska obotligt sjuka barn som inte har åldern inne för att begära dödshjälp ”tvingas” lida fram till den lagliga åldersgrän sen? Det borde vara omöjligt för förstånd och samvete att ta de första stegen in på denna dödens väg.

Göran Fäldt

Diakon inom katolska kyrkan

Katolsk Horisont publicerar här med tillåtelse en artikel som först publicerats i Världen idag.