Den kanoniska äktenskapslagen under medeltiden har varit en vattendelare i västerländsk rättstradition. Å ena sidan har den dragit fram och granskat den varaktigaste undervisningen från Bibeln och kyrkofäderna och de mest framträdande reglerna i tidig judisk, grekisk och romersk lagtradition.

Å andra sidan har den stadfäst många av de grundläggande begreppen och reglerna för äktenskap och familjeliv som består än idag och som återfinns i såväl katolsk, protestantisk som borgerlig lagstiftning.

Konciliet i Trient

Det var i synnerhet det stora av konciliet i Trient 1563 utgivna dekretet Tametsi som uppdaterade och förfinade den medeltida lagen om äktenskapet. Härigenom blev de äldre reglerna om föräldrasamtycket, de två vittnena, borgerlig registrering och kyrklig vigning obligatoriska.  

En katekes som samma koncilium beställde fick stor spridning från 1566 och kom ut i flera översättningar. Den klargjorde meningen med den underliggande sakramentsteologin för äktenskapet och gjordes tillgänglig för både det klerikala ståndet och det allmänna prästadömet.

De protestantiska reformatorerna på 15 - 1600-talen ersatte den katolska sakramentsmodellen för äktenskapet och familjen med en social modell. Protestanterna behöll som katolikerna det naturgrundade perspektivet på familjen som en gemenskap för fortplantning och ömsesidig beskydd. De har också bevarat äktenskapet som en form av kontrakt som paret av fri vilja undertecknar för gemenskap med ömsesidigt samtycke. Protestanterna har däremot inte som katolikerna behållit firandet av äktenskapet som ett sakrament eller som kallelseform som underordnat celibatet.

En vanlig protestantisk uppfattning är att människan blev alltför frestad att hänge sig åt syndfullt utlevande utan att söka tillflykt i äktenskapet som Guds botemedel. Celibatet som livsform hade inget högre värde som dygd och var inte ett krav för pastorstjänster.

Det ledde alltför lätt till liv med en konkubin och till homosexualitet och gjorde det svårare att antas till ett andligt ämbetes olika uppgifter. Dessutom var äktenskapet inte sakrament.

Det var en oberoende samhällsinstitution instiftad av Gud och lika i värdighet och socialt ansvar med Kyrka, stat och andra sociala enheter.

Den protestantiska äktenskapsteologin

Kalvinistiska protestanter betonade att äktenskapet inte var en sakramental institution i Kyrkan utan en förening av förbundskaraktär med hela församlingen. Flera olika riktningar medverkade när äktenskapet som förbund fick sin form.

Vigselparet avlade själva sina trolovningslöften och vigsellöften inför varandra och Gud. Därigenom blev alla äktenskap en överenskommelse mellan tre parter, med Gud som en part, vittne och domare.

Parets föräldrar, som Guds biskopar för barn, samtyckte till de två personernas liv tillsammans. Två individer, som Guds präster till deras anhöriga, var på plats som vittnen till äktenskapet. Kyrkans representant, med Ordets andliga makt i sin hand, välsignade paret och uppmanade dem i deras andliga förpliktelser. Domaren, med den civila svärdsmakten i handen, registrerade parterna och deras tillgångar och garanterade att parets förening överensstämde med lagens krav.

Föräldrarnas, de anhörigas, pastorernas och domarnas inblandning i bildandet av äktenskapet har inte sammanfattats i en innehållslös ceremonin man varit fri att välja till eller avstå från. De fyra parterna har representerat olika dimensioner av Guds inblandning i det äktenskapliga förbundet och har därför varit förutsättningar för äktenskapets legitimitet.

Att avföra dessa parter i deras roller var i själva verket liktydigt med att avfärda Gud från det äktenskapliga förbundet. Den protestantiska förbundsteologin hjälpte alltså till att sammansmälta de allmänna kraven för giltiga äktenskap i västerlandet efter 1500-talets mitt, som handlade om parets ömsesidiga samtycke, föräldrarnas samtycke, de två vittnena, den civila registreringen och den kyrkliga vigningen.

Den kanoniska lagen och den protestantiska reformen

Protestanterna lärde att äktenskapet som samhällsinstiftelse inte längre stod under Kyrkan och dess kanoniska lag utan under staten och den civila lagen. Kyrkliga befattningshavare skulle säkerligen fortsätta att förmedla bibliska och moraliska principer som respekterade sexualiteten och föräldraskapet. Kyrkliga konsistorier kunde fungera som statliga ombud och registrera äktenskap och tillrättavisa otrohet och övergrepp i hushållet. Alla kyrkomedlemmar, inte bara prästerna, borde kunna vara rådgivare för dem som avsåg att gifta sig eller önskade begära skilsmässa. Löftena som ingår i dopets sakrament är också inriktade mot gemenskapen i församlingen vilket innebär att de som kyrkomedlemmar också skulle kunna stödja och styrka de döpta i deras moraliska och materiella välfärd. Men den huvudsakliga legala auktoriteten över äktenskapet låg principiellt under staten och inte under Kyrkan, enligt vad de flesta protestanter lärde.

Utdrag ur artikeln ”The Meanings of Matrimony” av John Witte, publicerad i First Things, i oktober 2002.

Översättning för Katolsk Horisont i juli 2022, Göran Fäldt. Underrubrikerna är inte originalets utan översättarens. Hela artikeln omkring 35 sidor kommer att utges i bokform av Katolska familjeutskottet under 2023.