Bloggar

Under det gångna året frågade jag två av mina icke-troende kompisar vad som skulle krävas för att de skulle börja tro på Gud. Förväntansfullt hoppades jag på att de skulle begära bevis som jag skulle kunna ge dem och få dela med mig av det ljus som Herren givit mig. Men till min inte-så-stora förvåning svarade båda två exakt samma sak, nämligen att det skulle krävas något “extremt”, någon typ av uppenbarelse eller mirakel i deras liv för att de skulle börja tro på Gud - vilket är ett absolut rationellt resonemang för någon som inte tror på Gud och som jag antar att jag själv hade haft om jag befann mig i deras situation.

När jag blev riktigt kär för första gången i mitt liv hade jag kunnat skrivit om Wikipedias beskrivning av kärlek om jag hade fått det som ett vad, så säker var jag på att visste vad det ordet innebar. När jag blev förälskad för andra gången i mitt liv och sedan blev ihop för första gången med killen i fråga, trodde jag fortfarande att kärlek var den där varma bubblande känslan i kroppen som Katarina Von Bredow skriver om så bra i hennes ungdomsromaner. Jag var helt övertygande om att det jag kände var kärlek. När det tog slut mellan oss var jag helt förkrossad. Något år senare läste jag Syster Sofies bok om kroppens teologi, boken som jag har tjatat så mycket om i alla mina inlägg här på bloggen, den magiska boken som inte bara förändrade mitt sätt att se på sexualiteten och kroppen, utan som fick mig att inse att jag inte visste var kärlek var och att min första pojkvän som jag hade varit så kär inte alls hade älskats som han förtjänade.

Idag tänkte jag skriva lite om en fråga som gnagt på mig i många år, nämligen den så kallade ondskan. Troende eller icke-troende, så har vi nog alla slagits av frågan: Om Gud verkligen är allsmäktig, allvetande och en kärleksfull Fader, hur kan det då komma sig att ondska finns? Är det inte snarare ett starkt motargument för att Gud inte finns? Som ett av många drabbade av psykisk ohälsa blev lidandets problem en stor existentiell fråga för mig under en längre tid. Älskade Gud inte mig? Eller var Gud inte tillräckligt mäktig för att kunna hjälpa mig? Eller ville Han helt enkelt inte hjälpa mig? Hade jag gjort något fel som inte gjorde mig värdig av hans nåd och barmhärtighet? Straffade Gud mig?