En karismatisk morallära – finns den? Diakon Göran på 80-årsdagen

Den är i själva verket helt dominerande i dagens katolska kyrka. Det råder total förvirring. Den ene troende katoliken hänvisar till vad en präst i England sagt om tillträde till sakramenten. Den andre till en präst i Tyskland. En tredje lyssnar till lekmän i USA som anser att abort kan vara en plikt – under vissa omständigheter – och menar att sakramenten är en ”tröst” i en skilsmässosituation. En femte och en sjätte citerar olika påvar med olika ”betoning”.

Den vitt utbredda karismatiska moralläran säger i många alternativa formuleringar att den som ”sagt ja till Gud av hela sitt hjärta”, eller gjort sitt ”grundläggande val att vandra den evangeliska vägen”, visserligen inte precis står över den katolska morallagen men ändå inkluderar den i sitt livsprojekt. Även det avvikande blir ”inklusivt” eller ”inkluderande”, det vill säga får rymmas inom inkarnationens mysterium enligt teologerna. På sina håll i Kyrkan ger präster kommunionen till dem de vet inte är i nådens tillstånd. De är frånskilda och inte medlemmar i den Katolska kyrkan. Varför? Vem tjänar man? Vilken hjälp ger man de troende?

Med sådana resonemang kan vi bara konstatera: den katolska enheten i moralläran finns inte längre bland flertalet katoliker, lekmän eller präster! Sakramenten vanhelgas därför att de inte längre förstås som sakrament utan som uttryck för tro och andlig längtan. Vi får en ”karismatisk” sakramentslära bland personer som kallar sig katoliker men som lämnar den katolska gemenskapen.

 ”Allt är nåd”, ropar många. Om det bara var sant! Om man gör synd är inte allt nåd utan motsatsen, som Jesaja säger: Men de ogudaktiga får ingen frid, säger Herren (Jesaja 48:22).

Också de evangeliska samfunden drar stora folkmängder till sig i olika delar av världen: ”Den som har Jesus behöver inte bekymra sig om någonting”, är det starka budskapet. Katoliker svarar med ett halvt citat från Augustinus: ”Älska och gör vad du vill!” Alltså: man gifter sig och skiljer sig och gifter om sig och går till den heliga kommunionen. ”Hjärtat” säger ja!

Nu är inte den här ”tolkningen” av katolsk morallära oemotsagd. I sin encyklika Veritatis splendor (1993) har S:t Johannes Paulus II förklarat att vissa absoluta normer finns som hör till katolsk lära och därför inte kan kringgås med hjälp av vissa moralteologiska teorier – som till exempel proportionalismen, konsekvensialismen eller det subjektiva samvetets prioritet – eller genom ett överordnande av de troendes andliga erfarenheter.

Fenomenet har fått ett namn som ibland hörs nämnas, ”Hjärtat före huvudet” teologin.  Den bortser inte från förnuftets förmåga att ansluta sig till trons uppenbarade sanning, men den underordnar förnuftet under tron. Roman Guardini (1885-1968) och Thomas Merton (1915-1968) har påmint om att det komplementära mellan tron och förståndet alltid har kännetecknat den katolska moraliska traditionen och försvarat den mot riktningar som jansenismen, kvietismen och modernismen (jfr The Christian Virtues in Medical Practice, Pellegrino, Thomasma, 1996, sid 32). ”Hjärtat före huvudet” teologin brukar kallas fideism och är en gammal företeelse i det vardagliga katolska livet. Det är ju där allt väsentligt utspelar sig. Den säger enkelt: ”Jag har min tro och jag litar på att Gud förstår mig. Moralen får någon annan ägna sig åt!”.

Jesus säger dock till den rike unge mannen: ”Följ buden – ge allt till de fattiga och kom sedan och följ mig” (Markus 10: 19, 21). I det kristna livet kommer vi alltid att ställas inför ett moraliskt val där buden är grunden för allt handlande. Låt oss ta tanken att leva som sambo före bröllopet, låt oss ta tanken att använda oss av tekniska hjälpmedel för att få barn (om det naturliga äktenskapliga samlaget inte bär frukt), låt oss ta tanken att ge vårt stöd åt ett abortbeslut eller ett beslut om ”könsbyte”. Ska vi rösta fram politiker i samhällets ledning som är katoliker och öppet homosexuella och anser sig kunna gå till kommunionen? Hur kan vi vittna om sanningen i en pluralistisk och totalt relativistisk social mentalitet? Vi kan bara stå fast vid den katolska tron och försvara den om den blir attackerad. Vi kan inte reagera mot andra, vad de än tycker och tänker om den katolska tron och moralen. Vi får finna oss i att ”katolska media” på ena sidan rapporterar om påvens resor och på den andra om olydiga biskopar som missbrukar sitt andliga uppdrag och inför förändringar i sina egna stift.   

I alla dessa situationer kan inte den karismatiska erfarenheten överordnas accepterandet av en lag som Gud nedlagt i vår mänskliga natur. I de fallen måste tron och förnuftet bekräfta varandra som det alltid gjort i den katolska intellektuella traditionen. Det betyder att samvetet – om det är format efter Bibelns och kyrkans undervisning – måste välja det goda och avvisa det onda. Det måste finnas en lag och det måste finnas normer som ledstjärnor i den nattliga vandringen. De måste vara gemensamma om vi kan kalla det kyrka, församling, gemenskap. Har vi dem inte är vi bara ett sällskap för inbördes beundran. Samtalen om moralen liknar helt enkelt schackspelet, en abstrakt kamp mellan hjärnor utan annat intresse än de intellektuella utmaningarna.

För att veta vad som i viss valsituation är det goda och det onda alternativet, måste samvetet vara i nådens tillstånd för att ge sitt svar och leda vidare till moraliska goda val. Den troende kristna personen måste ta ställning i lydnad mot en lag som är Guds och inte i lydnad till sin subjektiva erfarenhet av rätt och fel. ”Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?” frågade Paulus i 1 Kor 1:20. Att följa med strömmen, att synda som alla andra gör, är inte det just denna världens vishet? Då som nu är det den upplösta lagen och de utskrattade normerna som är den verkliga visheten. I dårskapens kölvatten kommer den moraliska relativismen och till slut den kyrkliga splittringen. Ändå vet vi att Kyrkan står fast grundad i sin Herre och Huvud, Jesus Kristus. Till Honom kommer syndarna och de fattiga. Han bär dem på sina armar som den gode Herden.  

 Att gå mot samvetets uppmaning att göra det goda är synd. Att gå emot samvetets varning att göra det onda är synd. Att lösa vissa problem på fel sätt är också synd. Paulus säger i romarbrevet 3:8:  Inte kan vi säga: ”Låt oss göra det onda för att frambringa det goda”. Det är så man tänker när man vill rättfärdiga en ond handling. ”Jag gör det för att uppnå ett annat gott”. I det ögonblicket har jag som den troende gjort mig till Herre över lagen och buden.

Synd måste försonas och ångras. ”Hjärtat över huvudet teologin” är inte tillräcklig för att gå den evangeliska vägen eller för att säga ett ”ja” till Gud. Valet måste stå på sanningens grund, inte på det personliga, existentiella valet utan stöd från Guds uppenbarade Sanning. Frågan om det moraliska värdet av våra beslut är viktig för alla, men kanske särskilt för kristna i människovårdande yrken. Den kristne läkaren – eller barnmorskan – den bemyndigade kristne läraren, polismannen, officeren i försvaret, alla som ställs inför konkreta valsituationer behöver en rätt formation av samvetet som är människans adelsmärke.

De gifta i sina äktenskap måste inspireras och vägledas av de normer som är Kyrkans lära enligt Paulus VI:s encyklika Humanae vitae (1968), som vi så ofta refererat till under det gångna jubileumsåret. De yrkesverksamma och de gifta parens situation skiljer sig ju fundamentalt från de gudsvigdas situation i kontemplativa ordnar eller i det celibatära kommunitetslivet. I det fallet står kampen mellan dygderna och lasterna, mellan ”anden” och ”köttet”. Frihet och ansvar måste finnas i balans i kommuniteten. Troheten mot ordensregeln är lag. Troheten mot biskopen är norm.

 De yrkesverksamma har behov av Kyrkans andliga stöd och sakramenten för att fatta rätta beslut. Inte minst dagens läkarkår (jfr t.ex. de ytterligt värdefulla reflektionerna i The Christian Virtues in Medical Practice, Pellegrino, Thomasma, 1996) och sjuksköterskorna står dagligen inför moraliska beslut på helt nya nivåer i och med teknikens och medicinens utveckling. Bioetiken har blivit den stora påträngande frågan liksom miljön blivit den stora globala frågan inför jordens resurser för framtiden. Man måste inför alla dessa nutida frågor låta sig informeras av en tillförlitlig morallära, den som bara Kyrkan själv kan förklara, särskilt genom det petrinska ämbetet, påven (”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matteus, 16:19).

”Det fundamentala valet” kommer inte att vara tillräckligt i dessa valsituationer. Det är en moralteologi som efter auktoritetskrisen i Kyrkan efter Andra Vatikankonciliet fann vägar att kringgå vad påven Johannes Paulus II sagt om de absoluta normerna. På något sätt lyckades teologerna övertyga de troende att samvetet kunde vara obundet av Kyrkans magisterium. Det är en utveckling som börjat i Kyrkans tidiga historia, med Pelagius (360 - 435),

Evangeliska kristna kallar honom ibland ”den förste protestanten”. Allt kunde avgöras på den andliga nivån. Tron allena rättfärdiggör människan, lärde Martin Luther. ”Älska och gör vad du vill”, replikerade katolikerna!

För att förhålla sig till Sanningen måste de troende låta hjärta och huvud samverka inför Gud som är allas slutliga domare. ”Det fundamentala valet” kan vara en väg, en engagerad väg, en andligt djupgående väg, men om den bortser från den objektiva moralläran och underordnar den sina andliga erfarenheter, knackar synden på dörren. När rätt och fel, gott och ont, blir konkret måste läran bidra till resonemanget och föreslå lösningar. Utan det konkreta blir det kristna tänkandet svävande och motsägelsefullt och kunskapen om fakta blir mindre motiverande.

Hur kommer det sig annars att katoliker, de som ju betraktar sig som riktiga katoliker, kan blir ”pro choice” när valet är abort, barnets liv eller död? Hur kommer det sig att katoliker använder preventivmedel? Tusentals katolska kvinnor tar p-piller och anser sig inte göra fel. Tusentals män bejakar sexualiteten men inte föräldraskapet. Hur kommer det sig? Spelar vi ett farligt spel med det egna samvetet som en gång skall döma oss?

Svaret är att den karismatiska moralteologin inte tar hänsyn till det oersättliga samspelet mellan tron och förnuftet, mellan det andliga och det moraliska, mellan samvetet och den katolska doktrinen. Det fundamentala valet rättfärdigar samvetets alla beslut, anser man. Gör det verkligen det? En allvarlig fastetidsfråga för alla, inte bara biskopskonferenserna, utan alla som tror på Gud och vill leva efter Guds vilja och inte sin egen! Barnen behöver de vuxnas goda exempel och föredöme. Hur ska de kunna få denna goda grund i livet om föräldrarna inte har tid för dem i sina ambitioner att följa utvecklingen i samhället?

Paulus har förstått att samvetet inte är hans egen övertygelse eller andliga erfarenhet. Han måste tala sanningen, inget annat. Kyrkan måste också tänka som han när han säger i brevet till Romarna (9:1): ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det”.

Vi är alla syndare. Vi bär fortfarande askan i korsets form på våra pannor sedan fastetidens början. I Påskens ljus leds vi fram till den tomma graven. Döden och synden är övervunna. Guds godhet och barmhärtighet är vår arvedel. ”Ty Gud vill inte din död genom synden utan att du blir omvänd och lever” (jfr Hesekiel, kap 28).

                                                                                                              Diakon Göran Fäldt

                                                                                                                    5 april 2019