Söndagsbetraktelse 31 mars 2019

Lukas 15:1–3, 11–32
 Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: 
»Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« 
Då gav han dem denna liknelse: »En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. 
Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
                      Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ »

Betraktelse
Omvändelse för med sig arbete och ofta ganska hårt arbete eftersom synden sätter oss i en illaluktande svinstia vilket medför bortkommenhet och blindhet. 
Då synd förlänger avståndet mellan oss och Gud måste vi också, ihärdiga i tro, ödmjukt ta oss tillbaka till Honom. 
Gud överöser oss med barmhärtighet men Hans rättvisa kräver gottgörelse: reparation.
Vi  gör upp för det onda vi gjort.
En stor nåd är att förstå att vi har först och främst sårat Gud.

”Låt försona er med Gud”.

Man lever kvar i synd när man inte ens är medveten om att det är i synd man lever.  
Det var anledningen till att Jesus ”åt och drack” med syndare; för att väcka dem ur synden.  

Först när man avlägsnar sig från synden börjar man kunna se hemskheten i den. 
Den yngste sonen fick ingen direkt ånger över vad han gjort men han mådde illa av den tillvaro han befann sig i. Så genom en tillfällig nåd använde han sitt förnuft och fann en väg att hitta tillbaka till det han lämnat; ”Fader, jag har syndat mot Dig och mot himlen…”

En gång medveten om ens synd ropar vi nödvändigtvis på Barmhärtighet! 
Gud besvarar det genom att inleda oss i ett renande.
Det är en lärlingstid då vi växer och blir formad.
Smärtan som kommer från att ha sårat Gud får vi inte springa ifrån.
Med uthållighet blir detta vägen till förlossning. Hur lång tid tar det?
Det vet man inte, men det gör ingenting, för man lägger all sin tillit till Gud och låter Honom göra vad han vill, så länge Han vill och hur Han vill vill! 

Så när vi säger:”inte mer synd”, har någonting förändrats i våra hjärtan. Det tar ofta ett tag innan vi börjar kunna förändra vårt sätt att leva, men processen har börjat, en inre process som tar tid, och som måste få fortsätta - för den är värdefull!
Grejen är att när man väl insett hur hemsk synden i ens liv är, vare sig den är stor eller liten, vill man helt enkelt inte bli kvar i den.
Man har lärt sig att hata synd.

Sen är det också skillnad på synd och synd. Beroende på vilken synd man repar sig ifrån, är reningen och smärtan proportionell.
Det beror också på vad Gud har i sikte med en människa; styrkan eller djupet av ”rengöringen” är olika stor, beroende på vilken plan Gud har för henne. 
Uthållighet leder till Guds vänskap redan i det här livet, men arbeta måste man.
Det finns inga omedelbart gjorda helgon.

Den förlorade sonen som vi idag läser om fick säkert göra en hel del gottgörelse efter att han blivit så ömt omfamnad och välkomnad av Fadern: han fick t.ex. leva med broderns avund och ilska!

Det tog säkert också tid för honom att hitta sin sanna identitet som Faderns älskade son och inte längre se sig själv som ett smutsigt svin, eller ett borttappat barn. 
Genom vår uthållighet och Guds kärlek och tålamod blir vi ledda till frihet från syndens slaveri, bara då kan vi i sanning erfara att vi är son i Sonen, evigt älskat barn av Fadern.

Varför är så många av oss tröga och långsamma med att nå helighet?
En anledning kan vara att det sitter en lögn cementerad i vårt huvud som säger att vi redan är heliga! Att vi redan gör så mycket för Gud och för andra. 

En annan anledning är att vi söker vårt eget, istället för det som är objektivt bäst. Vi fokuserar inte på Gud men på oss själva (och vår hälsa!, det finns idag en kontinental fixering på eko, gluten och laktos problem. Ändå har Gud skapar allt "gott "och Jesus har förklarat allt ätbart, rent!)
En annan anledning är att nåden vi får, verkar långsammare, eller inte alls, därför att vår förkärlek till det jordiska och det tillfälliga, binder oss.

Vi vill också ha omedelbar lindring och avlastning, gå in i det som hjälper oss att överleva istället för att söka det liv vi är här för att finna! 
Vi följer det personliga, det inre, det subjektiva - övertygade om att det är det enda bästa. 

Istället säger Jesus ”att de som givit upp allt för Hans Namns skull ska få hundrafalt tillbaka och evigt liv”.

Vad då ge upp allt?!

Att ge upp allt är att söka förhärliga Honom med våra liv istället för att söka vår egen ära. När vi vill att allt vad vi gör, säger, känner och tänker ska vara till Hans ära, ger vi faktiskt upp allt och vi har förstått att vi är skapade till att förhärliga Gud med våra liv. Vilket samhällsskick vi än tillhör, vilken titel vi än kallas vid, om vi är ogifta, gifta, ordensfolk eller präster - är den enda väsentliga meningen att lyda Gud, att första och främst göra Hans vilja. 

Det definitiva med vår vistelse här på jorden är Gud.
Varje nyfött barn är en potentiell medborgare för himlen, Gud vill fylla upp Hans rike med så många som möjligt, ju fler som föds ju fler kan leva ett evigt liv med Gud!

Därför är jorden en helgelsens plats.
Att låta Gud helga oss genom det jordiska, genom människor, natur, begåvning, talang, skönhet, arbete, lidande....
meningen med gåvorna, med  våra liv, är att vi ärar och förhärligar Honom.

Vårt problem är att vi fastnar i oss själva.
Vi fastnar i gåvorna istället för att låta dem lyfta oss upp till Gud...istället för att låta de dra oss till det sanna och till Hans ord i Evangeliet, i Kyrkan och i Hans helgon!
Det är det allt handlar om: Guds liv i oss, gudomliggörande!

Vi kan inte tro att heligheten någonsin ”är i våra händer” och att vi nånsin på denna jord, kan vila från alla mödor. Som Paulus måste vi ständigt springa Guds inbjudan till mötes, utan att stanna och titta bakåt.

Varför springa? 

Därför att det andliga livet är en krigföring.

Fiender finns alltid omkring, man måste vara på gång, man får inte irra omkring, då blir man bara tilltrasslad och intrasslad i en massa garnhärvor som förhindrar ens framfart.
Jesus säger till Apostlarna när Han sänder ut dem för att evangelisera och bota: ” stanna inte på er väg för att hälsa”(Lukas 10:4).
Det låter konstigt men det pekar på hur bråttom det är att följa Jesus utan att bli distraherad av allt det vi möter på vår väg, utan att låta någon eller någonting leda oss bort från Vägen!

Den äldre sonen som såg anklagandes på sin yngre bror och förundrades över hur han över huvud taget vågat komma hem igen visste inte att
”den som är i Kristus är en ny skapelse, att det gamla är förbi och att något nytt har kommit”.

Ett borttappat mynt, ett borttappat får och en borttappad son.
Jesus umgås med syndare för att föra oss till Honom.
Syndarna är vi, hela människosläktet - det finns bara en Obefläckad Avlelse - och det är ingen av oss.
Jesus, Gud från Gud, har kommit mitt ibland oss, Han har gått på vår jord, inte bara för att vara med oss men för att visa oss vägen hem!
                                              
                             ”...Din bror har kommit hem...”

Marias Lamm