Söndagsbetraktelse 7 april 2019

Johannes 8:1–11
 Vid den tiden gick Jesus till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: »Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?« Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: »Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.« Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: »Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?« Hon svarade: »Nej, herre.« Jesus sade: »Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.«

Betraktelse
Jesus skriver i sanden. 
Det som skrivs i sand försvinner förr eller senare. 
Är det så Gud skriver ner våra synder? 
Synderna försvinner förr eller senare därför att Gud är Barmhärtighet... 
och därför att vi besvarar Hans Barmhärtighet med att göra det Han säger. 

Han vet väl, att kärlek för oss upp och ut ur onda cirklar, synd och trots, sår och skuld. 
Bara Hans kärlek kan hela sår och föra oss på rätt väg. 
Det är mer hjälpsamt att meditera på Guds Godhet och Barmhärtighet än att meditera på oss själva, men likväl fastnar vi för det mesta i oss själva. 
Visst är det nödvändigt att känna till våra synder hur skulle vi annars kunna göra något åt dem! 
Men det är Gud som är viktig, det är Gud som förlåter, därför väljer vi att hålla fast vår blick på Honom. 

Först blir vi, likt kvinnan i Evangeliet, konfronterad med vår synd. 
Vi får då inte förneka det som är sant; att jag har syndat, att det är jag som har gjort det. Det är mitt fel, inte andras fel. 
Äktenskapsbryterskan blev förlåten av Jesus.
Efter det var hon uppmanad att inte synda mer.
Traditionen säger att denna kvinna är Maria Magdalena. 
Det är vackert och talande att nästa gång vi möter henne är vid korsets fot - med Maria, den heliga Jungfrun och Johannes den jungfruliga Aposteln. 

Kyskhet. 

Det får oss att betänka hennes omvändelse; från orenhet till renhet. 
Uppenbarligen hade Maria Magdalena accepterat hennes synd, hon förnekade det inte och kunde därför ta emot Jesu Barmhärtighet. 

Vi borde, likt Magdalena, ofta kasta oss ner vid Jesu fötter.

Magdalena vänder sig från synden, och vänder sig istället helt till Jesus, hon ger upp världen och följer Honom i ett liv av uppoffring och bön.

Maria av Magdala behövde säkert brottas med minnen, hemska minnen som jagade henne på nätterna, i bönen, i tystnaden, i ångern över det hon gjort. 
Hon fick säkert också lida från andras kommentarer, de som kom ihåg hur hon varit innan hon mötte Jesus. 
Men hon visste samtidigt att hon skulle ”släppa taget och låta det gå”, överlämna det till Guds Barmhärtighet och jubla av tacksamhet över hennes liv, hennes nya liv!

Hon lärde sig att älska Jesus. Hennes oordnade kärlek blev ordnad, ren, sann och trofast; till och med Teresa av Avila, var ”avundsjuk” på Maria Magdalenas enastående kärlek till Jesus!

Men det lidande Maria av Magdala faktiskt fick gå igenom för att renas - för renas måste hon - kunde hon offra till Gud i reparation - och för att växa i dygd. 
Ju mer dygd vi har, ju mer kan vi älska Gud och andra. 
En kärlek utan dygd är inte hållbar!
Ett liv utan dygd går sönder.
”Virtus” på latin betyder styrka, översätts med dygd. 
Dygder är styrkor, andliga styrkor. 
Att lära sig att bli t.ex tålmodig, tar tid och innebär lidande eftersom det är svårt att ändra om ens ovanor, i det här fallet, otålighet. 
Men när man väl har lärt sig det så bemästrar man sig själv i just det man har kämpat med. Det har blivit en dygd; en själslig styrka. 
Dygder ger människan andlig inre glädje. 
Detta behövs om vi ska leva för Gud, att leva för Honom är att inte leva för världen, inte leva enligt världens mått, inte falla ner i världens fällor med ”självet” och synden som bottenlös avgrund. 

Gud skriver våra synder i sand - men budorden är skrivna i sten!
Budorden gäller alltid och överallt, det går inte bort, inte heller förändras de!
Det är först och främst i förhållande till hur vi lever de tio budorden som vi bär eller inte bär på skuld; skulden att ha gått emot Guds lag, gått emot vad Guds vilja är för människan.

Gud är viktigast. Han är den som förlåter.
Jesus säger: ”synda inte mer”,  bara det kan hela oss!
Synd är oordning i vår själ, det avhjälps genom ett liv i dygd. 

Synd kommer från våra sår, vårt sårade jag; det börjar med arvsynden. 
Men samtidigt blir vi sårade av vår synd. 

Gud tillåter att vi blir sårade för att vi ska växa i dygd. Jesus vet att resan på jorden inte är lätt och att den har många utmaningar och svårigheter. 

Han visar oss genom sina underverk och helanden att vi kan använda oss av det onda som drabbat oss för att bli förnyade och förändrade. 
Det fiender och motstånd vi möter inom oss själva och omkring oss kan alltid bli helig-görande, inte på grund av oss, men på grund av att Gud gör det möjligt för oss, därför att Han kan ”göra en väg genom öknen, stigar i ödemarken". Han gör ”något nytt” med det förmörkade och sårade i oss. 

Jesus lär Äktenskapsbryterskan att lida, att offra, att bära sitt kors istället för att hitta andra utvägar ur ur hennes törst och arvsyndens själviskhet. Han lär henne att älska Honom. Genom det blir hon ren! 

Det är  i dessa dagar väldigt entonigt understruket att barmhärtighet är Kyrkans ansikte, Guds ansikte.… utan att sedan visa vägen hur man går vidare efter att ha mött barmhärtighet.
Barmhärtighet måste finna en landningsplats, en god jord att bli upptagen i så att den kan ge frukt. Alla är uppmanade till att visa barmhärtighet men ingen kan vara barmhärtig utan att vara helig, utan dygd, utan ett nära förhållande till Gud. Att vara barmhärtig ”kostar skjortan”!
Det tar på våra liv. Guds barmhärtighet kostade Jesu korsfästelse. Barmhärtighet är inte fina ord, barmhärtighet är kärlekens blomma, den tar tid att odla.
Kyrkan har alltid visat att barmhärtighet är förknippad med, och oskiljbar från rättvisa. Guds barmhärtighet kräver gensvar. Hade Jesus bara sagt ”inte heller jag dömer dig”, hade Han inte varit barmhärtig.
Det var tillägget ”synda inte mer” som gjorde en helhet av vad Guds barmhärtighet betyder.
Kärleken som helar oss är inte bara den som vi får ta emot, vi måste också besvara den för att vi ska bli helade.

Det var inte bara äktenskapsbryterskan som var syndare i historien vi läste idag. Det fanns andra syndare med andra slags problem/synder;
synden att förtycka de svaga, synden av högmod och falsk perfektion, synden att fördöma och vilja se andra dömda istället för befriade från dom. Även för dem gäller samma budskap. Omvändelse från synd, kärlek till Gud genom omvändelse och dygd. 

Men vi gläder oss med kvinnan; den värsta av synderskor blev Guds kärleksbarn! Hon hade uppenbarligen plats för Jesus i hennes brustna hjärta; där fanns god jord, en landningsplats för Jesu godhet. Hon var ett potentiellt helgon, men med lager av synd. Jesus såg bakom dessa lager och nådde in till hennes inre och gömda vrå av skönhet. 

Där på Oljeberget blev hon en frisk och fruktbar gren på Vinrankan, ett Nytt Vin började cirkulera i hennes ådror på det berg där Jesus skulle bli hyllad som Kung, samma berg varifrån Jesus steg upp till himlen. 

Vi ser att Paulus ord blev hennes egna: 
”därför räknar jag allt som förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min Herre Jesus Kristus. För Hans skulle har allt annat förlorat sitt värde för mig.… 
jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus”.

                            ”…Nu gör jag något nytt…”

Marias Lamm