Problemet med jämställdheten

Det kan inte finnas jämställdhet mellan makthavaren och den anställde. Om det ligger ett intresse, till exempel effektivitet eller vinst, i att den anställde ges verklig delaktighet inom organisationers beslutprocesser, måste han, eller hon, få samma makt som makthavaren som, på någon grund, utsetts att inneha den. Det betyder att, om misstag begås av den anställde, alltså den underordnade, som skadar organisationen, kan den anställde felaktigt avskedas eller omplaceras efter bedömning gjord inom organisationen. Om makthavare (chef) och anställd inte är jämställda och misstag som skadar organisationen begås inom organisationen av den anställde, bör makthavaren ensam avskedas eller lösas från sin uppgift och inte den anställde som inte är jämställd med makthavaren. Om det inte finns en maktfördelning inom organisationen, utan ett samarbetsklimat i uppgifterna, är makthavaren (chefen) alltid ansvarig för all verksamhet inom organisationen. Om man i en organisation vill införa reell jämställdhet blir alla kollektivt ansvariga för alla beslut och sedan för alla arbetsinsatser, oavsett kvalitet. Man permanentar då beslutsstrukturen för en längre framtid eftersom man inte kan avskeda samtliga inom organisationen när fel och misstag begåtts.

Den antika klassiska kulturen byggde på den enes upphöjdhet och absoluta maktutövning, men också på nya maktfördelningsprinciper (som senare betydde mycket för Thomas Jefferson och den nordamerikanska självständighetsdeklarationen, 1776) och början till makt genom folket, demokrati. Det är Montesquieus (1689 - 1755) maktfördelningsfilosofi som inspirerat amerikanerna. Med kejsarkulten under antiken kom komplotterna och majestätsbrotten och de politiska morden. Det fanns ingen jämställdhet i vår tids personalistiska mening och det fanns ingen demokratisk maktfördelning inför beslut och verkställighet. Men det fanns en maktkamp, ibland på liv och död. Alla känner till Caesar (+ 44 f Kr), Ludvig XVI (+ 1793), Gustav III (+ 1792), Trotsky (+ 1940), Lenin (+ 1924), Stalin (+1953) och Hitler (+ 1945), Mao Zedong (+1976), Pol Pot, (+ 1998) Nicolae Ceaușescu (+ 1989) och många fler verkliga diktatorer. Inom ett rike kunde det finnas flera maktcentra i konkurrens. Den absoluta monarkin från 1500-talet i Frankrike gick sitt öde till mötes i Franska revolutionen som störtade monarkin, förföljde dess maktbas, adeln, och sårade sig själv till döds i Skräckväldet 1793-1794, återuppstod som borgerlig monarki, förkastades och ersattes av republikerna och demokratierna. Franska revolutionens stridsrop frihet, jämlikhet och broderskap, blev det sekulariserade Västeuropas och Förenta staternas samhällslära. Kyrkan bekämpades med grader av statligt inflytande.

Guds Moder Marias närvaro i västerlandets historia och kultur

Enheten i mångfalden

Hela vår civilisation bygger på enheten i mångfald. Den biologiska mångfalden är livets förutsättning att intill tidens slut fullkomna och utveckla det Gud givit. Där Guds Moder Maria är närvarande bland människor där blomstrar kulturen, där hon saknas torkar den ut och blir ensidig, ibland radikal.

Vad det egentligen måste handla om – som är viktigt – är ansvarsfrågan. Om jämställdheten neutraliserar det personliga ansvar (jfr konsensustänkandet) som makthavare och underordnade tjänare (diaconos) har, men inte delar på, då har vi problem. Det leder inte till delaktighet och medbestämmande, bara till makt, konflikt, utrensningar, förföljelse och åsiktsförtryck. Om ledare i toppskiktet tar över och styr en public service administration som är jämställd, då har vi en diktatur. Det enda som kan sätta toppskiktet ur spel är uppror, inbördeskrig och krig med andra diktaturer.

Vad kristendomen har bidragit med i historien – efter romarväldet – är ett socialt utvecklingsprogram som bygger på samverkan mellan olika skapande krafter som förhåller sig till varandra i en pågående process som gagnar levande varelser. Det är krafternas likheter och olikheter – symmetrier och asymmetrier – som för utvecklingen framåt. Medeltidens teologer upptäckte i Augustinus’ (354 - 430) verk De Trinitate det som samhället och människorna behövde för sin sammanhållning och sin respekt för människans egenvärde och värdighet. Den människosyn som inom Kyrkan arbetats fram i ljuset av Guds Inkarnation kunde teologerna integrera i Guds skapelseplan som var ett verk av Fadern, Sonen och den Helige Ande i en enhet som inte var jämställd utan samverkande i olikhet. När man analogt förde ner samspelet mellan de tre eviga personerna i Treenigheten till de mänskliga organisationerna, såg man hur de kunde samverka i relationen mellan makthavare och tjänare.

Förebilden blev för all framtid Jesus själv som säger, ”Jag har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna”. Fastän han är Gud och har all makt i himmel och på jord, är Han ändå Faderns tjänare som kommit i världen för att göra Faderns vilja. Det betyder att vi själva, i våra olika sociala funktioner, aldrig har den högsta makten utan är dess tjänare. Om vi är Kristus trogna!

Vi som är diakoner i Kyrkan är inte sakramentens förvaltare utan förvaltarnas, prästernas, och folkets, tjänare. Sakramenten är så viktiga – och förvaltarna så viktiga – att diakonen måste vigas sakramentalt av en biskop för att tjäna.

Makthavarna hade sitt mandat av Treenigheten så länge de tjänade allas bästa och det goda för alla människor, menade medeltidens främsta teologer. Felade man i den funktionen måste man avgå (på något sätt). Den som tjänade, den underordnade eller anställde, hade inte mandat från Gud men fick det indirekt genom makthavaren. De var inte födda att representera makthavaren, men kallade att vittna om makthavaren. Medeltiden hade hos en del folk en valmonarki som omformades till en arvsmonarki. Så var det i Sverige. Det fulla ansvaret låg alltid hos makthavaren, det begränsade, verkställande ansvaret låg hos tjänaren eller tjänarna.

Om då, som i vår tid i vårt land, rikets säkerhet i någon allvarlig mening försummas, måste makthavaren avgå och inte den felande tjänaren. Det finns nämligen inte någon jämställdhet mellan dem som annars gjort att båda borde ha avgått. Jesu ord till apostlarna, som är den nya världsordningens hörnpelare, är också en mycket viktig diskussion om makt och position i det nya Guds konungarike, ”De som skall vara störst bland er skall vara de andras slav”, men det handlar inte om den ödmjuka underkastelsen för ödmjukhetens och lydnadens skull, utan om skillnaden mellan ledarens och den tjänandes ansvarsområden. Att vara ”slav” är att indirekt arbeta med ett mandat från Gud för samhällets och människornas bästa, men utan det högsta ansvaret. Det ger friheten under ansvar, kristendomens kanske viktigaste bidrag till samhällsutvecklingen.

Det var alltså principiellt olagligt, och oetiskt, att avskeda Transportsstyrelsens generaldirektör när IT-skandalen i Sverige 2018 var ett faktum. Konsekvenser ja, men avsked, nej.

Enligt Augustinus’ De Veritate, kapitlet 7, sägs Sonen vara Faderns tjänare, inte därför att han är mindre till naturen utan mer därför att Han är mindre i sättet att vara. Gud antar olika form i samma natur för att åstadkomma olika mål med tanke på människornas frälsning. De gudomliga personernas pluralism visar att Gud inte ändrar sin natur, även om Han verkar genom tre Personer. Men pluralism i den auktoritet som präglar det mänskliga ledarskapet är kvalitativt annorlunda i jämförelse med det gudomliga ledarskapet, som vi kallar Försynen. De medeltida teologerna menade att det fanns en analogi mellan Treenighetens skapande mysterium och det mänskliga samhället, säger Emily Steiner i sitt studium av auktoriteten i det medeltida Europa (Middle English, Oxford, 2009, utg. Paul Strohm). Det är denna analogi som betyder mycket också för förståelsen av äktenskapets sakrament. Den mänskliga familjen är en avbild av enheten i Treenigheten på liknande sätt som varje människa, rättfärdig eller orättfärdig, är en avbild av Gud i Sonen.

Man kan alltmer uppfatta kärnan i hela Guds skapelse på två sätt, i det ena fallet enheten i skapelsens byggnadsstenar, atomerna, i det andra fallet olikheten i varelserna som frambringar nytt liv. Det vill säga: jämställdheten kontrollerar och behärskar, asymmetrin skapar nytt och pekar framåt. Det vackraste exemplet är människans tvåfaldiga enhet. Det är den sexuella olikheten som är grunden för mannens och kvinnans samtycke som konstituerar äktenskapets oupplösliga förbund. Enheten är komplementär, och i kristendomen sakramental. Som Familiaris Consortio förklarar: ”Denna äktenskapliga gemenskap borrar ner sina rötter i den naturliga komplementaritet som finns mellan man och kvinna” (FC, 19).

Problemet med jämställdheten i sig själv är att den är en form av kommunism, eller åsiktsuniformism. Den leder ofta till filosofisk monism, den kanske farligaste av alla heresier. Den betraktar allt som finns på jorden som en enda hopvuxen organism. Dör en del, dör ”planeten”!

Många trivs med jämställdheten som ett sådant manifesto light. Det ser snällt ut men visar sig till slut vara en ideologi som är pro nästan allt: pro-choice, till exempel, pro det tredje könet. Problemet med jämställdheten är att den uppträder som norm. Den kontrollerar att den blir efterlevd. Den håller ihop och stänger ut.

Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.

Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt Jesus.

Heliga Maria Guds Moder, be för oss nu och i vår dödsstund. Amen.

Göran Fäldt, diacono permanente, ”slav”, inför firandet av Marie Bebådelses fest, 25 mars 2019.