maj 2021

I Lystra har Paulus botad en man som varit född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ur staden. Jesus fick själv erfara den snabba svängningen mellan halleluja-rop och korsfäst-rop.

”Jag är i Fadern och Fadern i mig.” Det är den kärleken vi har kommit till tro på, till­va­rons innersta nyc­kel och glädje, den helige Ande som fortsätter Sonens verk i Kyrkan och i lärjung­arnas bön och liv. Detta verk har en fiende. Därför måste vi lära oss att skilja mel­lan andarna. ”Allt måste bedömas efter sitt ursprung”, säger en ti­dig kyrko­fa­der (Tertullianus). Det dyker ständigt upp nya andliga rörelser och ”för­sam­lingar”. Ofta med anspråk på att leverera något nytt och lovande. Deras tid är ofta kort.

Hemligheten med ett fruktbärande liv. Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en sund och mänsklig önskan. Män­niskan vet att hennes liv är tänkt att bära frukt. Jesu liknelse om vinstocken och grenarna knyter an till denna önskan. Ingen planterar en vinstock för nöjes skull, åtminstone inte bland dem som först lyssnade till Je­su ord. En vinstock plan­te­ras för att den skall bära frukt. Grenarna skall digna av tunga, immiga dru­vor.