augusti 2019

​​​​​​​Paulus berättar hur han ”förmanade och uppmuntrade” de troen­de i Thessalonike.  Han ”vädjade” till dem att leva ett liv ”värdigt den Gud som kallat dem till sitt rike och sin härlighet”. Det avgörande var att de tog emot hans predikan inte som ”män­ni­sko­ord” utan som ”Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende”.

På den heliga Monicas dag hör vi aposteln likna sin apostoliska verk­samhet vid en mors ömhet för sina barn. Paulus hade pryglats och för­öd­mjukats i Filippi. Såren kan inte ha hunnit läka när han kom till Thes­sa­lonike. Ändå ”uppträdde han lika kärleksfullt som en mor som sköter om sina barn”. I Jesu skarpa ve-rop finns också källan till en omsorg som kyrkan tagit till sig i moderlig omsorg om sina barn. Vi, kyrkans barn, mås­­te steg för steg lära oss måttfullhetens, den gyllene medel­vägen, mellan förrädis­ka ytterligheter.

​​​​​​​”Gud älskar er”, skriver Paulus till de troende i Thessalonike. Vi läser det i första Thessalonikerbrevet, kanske den äld­sta texten i Nya Testamentet, skriven från Korinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk iver och värme. Aposteln minns hur thessalonikerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt med ”kraft och helig ande”.

Den hoppfulla kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Frågan kommer från en anonym röst i den folkskara som följer Jesus när han går genom städer och byar och undervisar. Det är knappast en vanlig fråga idag. Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta en icke-fråga eller näs­tan an­stötlig. Om det överhuvudta­get finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna por­tarna för alla som knac­kar på. Här finns ingen fråga alls, sna­rast upplevs det som en rättighet för den männi­ska som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid va­rit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga. Men vi lämnar den teoretis­ka diskussionen.