augusti 2019

​​​​​​​”Gud älskar er”, skriver Paulus till de troende i Thessalonike. Vi läser det i första Thessalonikerbrevet, kanske den äld­sta texten i Nya Testamentet, skriven från Korinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk iver och värme. Aposteln minns hur thessalonikerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt med ”kraft och helig ande”.

Den hoppfulla kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Frågan kommer från en anonym röst i den folkskara som följer Jesus när han går genom städer och byar och undervisar. Det är knappast en vanlig fråga idag. Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta en icke-fråga eller näs­tan an­stötlig. Om det överhuvudta­get finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna por­tarna för alla som knac­kar på. Här finns ingen fråga alls, sna­rast upplevs det som en rättighet för den männi­ska som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid va­rit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga. Men vi lämnar den teoretis­ka diskussionen.

Natanael, som identifierats med aposteln Bartolomaios, kal­la­des genom att bli "sedd" av Jesus. "Jag såg dig under fikonträ­det." Erfarenheten vet, bekräftad av psykologin, hur svårt det är för män­­niskan att våga sig ut i livet utan att först ha blivit ”sedd” med kär­lek. Det är redan naturens ordning. Det är föräld­rarnas guda­givna uppgift. Någon ser på mig med kär­lek. Någon vill mig. Nå­gon vill mig väl.

​​​​​​​Ruts bok kan läsas som en vacker och lärorik kortnovell. Den moa­bitiska kvinnan Rut har blivit änka, men följer sin judiska svärmor Noomi, som ock­så har blivit änka. De återvänder båda till det land som Noomis man lämnade på grund av hungersnöd. Rut är trogen sin svärmor och säger: "Dit du går vill ock­så jag gå och där du stannar vill också jag stanna". Hon vill dela sin svärmors öde, även om det är osäkert.