”Hellre fria än fälla” – i Australien: ”Hellre fälla än fria”

Människor tänker oftare med sina känslor. Många andliga ledare varnar med rätta de troende att uppfatta sin tro utifrån känslomässiga erfarenheter. Tro är inte känslorna, sägs det. Nej, men känslorna är kroppens uttryckssätt och kan inte undvikas. Talgoxen och blåmesen spelar ut sin kroppslighet i karaktäristiskt kvitter. Människan uttrycker sig hela tiden i känslor, i sina samtal, i konsten, i sin livsfilosofi.

TV programmet som är en lektion i tidsandan

 Många unga som ställer upp i TV programmet ”Lyxfällan” erkänner utan omsvep att de inte tänkt förrän de tagit ett nytt kort lån. De beslutar sig på känslan och väljer att inte i det ögonblicket tänka på konsekvenserna. De är helt enkelt förtjusta i sina egna impulser som ger dem energi.

När sedan skuldberget visas upp för dem av de skickliga programmakarna – och inför dem – inser de långsamt hur allvarlig situationen blivit – men de har svårt att ta till sig vidden av olyckan därför att de fortfarande minns sina känslor som var utlösande för deras handlande. Impulserna har blivit deras livsmelodi.

Det utesluter inte att samma människor i jobbet klokt löser arbetsuppgifter med förståndet. Här är inte heller känslorna aktiva och därför tycker man kanske att jobbet är tråkigt och i sämsta fall stannar kvar i jobbet för pengarnas skull även om man inte längre trivs.

Det allvarliga är att samma mönster med känslans prioritet inverkar på de moraliska besluten. Även om de troende vet att Guds bud finns och måste efterlevas tillåter man den del av förnuftet som heter samvetet att underordna sig känslan.

Känslan i de moraliska besluten

I boken ”Tre påståenden om äktenskapet” finns ett referat av vad biskop Anthony Fischer i Sidney, Australien, sagt om samvetet och hur detta samvete  sökte sig bort från vissa lärosatser som Kyrkans magisterium förklarat som bindande inför Gud: ”Under 1960-talet hade samvetet blivit en slags stark känsla, intuition eller ärliga åsikter – Allan Bloom kallade det ’en för alla ändamål ogrundad grund för moralisk beslutsamhet, tillräcklig i sin minsta tankeverksamhet för att underkänna alla andra skyldigheter eller lojaliteter’. Att hänvisa till samvetet var liktydigt med att utesluta all vidare diskussion och kräva immunitet mot alla verkliga argument eller morallagen.

S:t Johannes Paulus II: s undervisning om samvetet

”I katolska kretsar ’flyttades tyngdpunkten i moralteologin genom en viss allergisk motvilja bort från lagen i riktning mot personlig frihet, individen och samvetet’” (sid 10). Denna samvetets ”känsla” kunde med denna grund av frihet och individualism inte annat än helt avvisa undervisningen i S:t Johannes Paulus II: s encyklika ”Sanningens strålglans” (Veritatis splendor, 1993) eftersom den leder samvetet att formas efter en av Gud given och i människans hjärta inplanterad moralisk lag som förbjuder objektivt onda handlingar – utan att försöka rättfärdiga dem genom att det skulle kunna finnas något annat möjligt gott som konsekvens av handlingen. Samma syn på samvetets förmåga att leda förnuftet i besluten utvecklades av den engelska filosofen Elizabeth Anscombe (1919 - 2001, se t.ex. Ethics, Religion and Politics, 1981).  

Det känslorelaterade dömandet i rättegång

Bishop Fischer fortsätter: ”’Följ samvetet’ kom att bli koden för att följa personliga preferenser eller resonemang som ställde sig över eller emot Kristi och Kyrkans undervisning i frågor om sexualitet, bioetik, omgifte och tillträde till eukaristin”. Här blev ens samvete, förankrat i ett äkta och ursprungligt samvete den högsta domstolen – och det var ofelbart. Samvetets primat, för traditionen okänt, innebar i allmänhet ifrågasättande av Kyrkan och inte av tidsandan eller den omgivande kulturen (ibidem s 10).”  

När vi nu följer dramatiken kring rättegången mot kardinal George Pell i Högsta domstolen i Melbourne, staten Victoria, Australien, får vi en slags bekräftelse på vad man menar är känslans primat över samvetet. Det är naturligtvis av alldeles särskilt betydelse eftersom det i domstol handlar om rättsskipning, om brott, skuld, straff i ett domslut av statligt utnämnda domare som representerar samhällsordningen. I fallet Pell anser sig två av de tre domarna i Appelationsdomstolen att ett osammanhängande och osannolikt vittnesmål av en enda man, käranden, om sexuellt övergrepp i den allvarligaste graden skulle få vara grunden för juryns fällande dom eftersom vittnesmålet hade ”en klang av sanning”.

Hellre fria än fälla

Den domaren som inte delade denna uppfattning menade att det inte var juridiskt hållbart att fälla i domstol på så tvivelaktiga grunder. Det såg alltså ut som om domstolen ”hellre fällde än friade”. Hade förnuftet haft företräde framför känslan, intuitionen, kanske empatin för den svagare, så hade domstolen tillämpat den gamla principen från den romerska rätten, ”hellre fria än fälla.

Nu går fallet vidare till Australiens högsta domstol i huvudstaden Canberra. Kardinalen behåller sitt juridiska team från överklagandeprocessen som avslutades den 21 augusti 2019.

                                                                                                   diakon Göran Fäldt