S. Pius X, påve

Det är frestande att skaka på huvudet och skynda förbi den kusliga berättelsen om Jefta och hans dotter. Jefta var förskjuten från sin familj och från folket. Ändå ställde han sig till förfogande när folket bad honom att leda dem i striden mot Ammoniterna. Om Herren ger honom seger lovar Jefta att offra den som först möter honom vid hemkomsten. Den som kommer emot honom är hans dotter, hans enda barn. Jefta river sönder sina kläder och ropar ut sin förtvivlan.

Folket avfaller från Gud ständigt på nytt. Gud sänder domare och folket ly­der så länge domarna lever. ”Men när domarna dog, vän­de de till­baka och tog sig till vad fördärvligt var.” Det är fruktan som är deras drivkraf­t för att lyda. De lyder av fruk­tan för vad som händer när de av­faller. Det kan bli ett första steg. Men vi är kallade att vara söner och döttrar, som lyder av kärlek, för att vi i hjärtat vill och älskar det goda. Då behövs inga överva­kare.

Pius X var påve 1903-1914 och verkade enligt valspråket: ”Förnya allt i Kris­tus”. (Efes 1:10) Han bekämpade libe­ral teo­logi (modernism) och blev en stor reformpåve genom att förnya li­turgin, inte minst den li­tur­giska sång­en. Han upp­manade till fli­tigt bruk av de he­­­liga sak­ra­men­ten. Till och med till daglig kommunion, vilket då var mycket ovanligt. Han kom från en enkel och fattig familj. När fadern dog och den bliv­an­de på­ven var 17 år var det nära till svälten för den stora familjen.