S. Maria från Magdala

I Höga Visan söker bru­den sin brudgum. Först utan att finna ho­nom. Hon fort­sät­ter att söka – och finner sin älskade. Maria från Magdala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon fin­ner den tom, berättar hon det för apostlarna. Hon fortsätter att sö­ka och återvänder till graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Gråten är ännu inte ren.

Maria från Mag­dala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon fin­ner den tom skyn­dar hon för att berätta det för apostlarna. Själv fortsät­ter hon att söka. Hon gråter utanför graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Hon känner inte igen Jesus som står där. Hon tror det är trädgårds­vakten.

Maria från Magdala kom först till den tomma graven. ”I gryningen söker jag dig.” När hon berättat för Pet­rus och Johannes skyndade de dit och såg också de. Sedan gick de hem. Men Maria gick inte hem. Hon stannar vid graven. Som bruden i Hö­ga Visan ”söker hon honom som hennes själ har kär”. Hen­nes kärlek över­går apostlar­nas. I detta sökande ser munken, och egentligen varje människa, sin kal­lelse, att ”verkligen söka Gud”. Och att hålla ut i detta sökande, hålla ut till slutet.