S. Katarina av Vadstena, jungfru

Detta år 2025 firar Katolska Kyrkan ett så kallat jubelår. I första läsningen hör vi om jubelårets bakgrund i det gamla Förbundet. Det handlar om den sjunde dagens sabbatsvila. Den når en kulmen när sju gånger sju år, fyrtionio år, följs av det femtionde året, vilket firas som ett jubelår. Israels barn är då fria från mödosamt arbete. De hämtar näring direkt från markens frukter. Därmed får också marken vila, den mark som folket bara har till låns, eftersom den tillhör Herren.

”Skönheten i den saliga Katarinas liv.” (kollektbönen) Det är inte så lätt att upptäcka personliga drag i dagens helgon, men skönheten räcker. Skönheten lyser fram i den staty i Blå­kyr­kan i Vadstena som Johannes Paulus II välsignade 1989. Gud lockar oss att söka honom genom skönheten i hans välgär­ningar.

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens kött och grön­saker. Deras knotande smittar ock­så Mose, som blir ”miss­lynt” och klagar över att tvingas vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. ”Jag för­mår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig med knotande, men den­na gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.