S. Gregorius den store, påve och kyrkolärare

Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till förfogan­de. Med Paulus kun­de han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktar­na/spa­nar­na hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett ”högt ställe”, så att de kunde se.

”Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar”. Jesus säger det till sina apostlar. Hur menar han? De skulle ju svika honom. Ja, men de återvände och fick sina ögon öppnade. Gregorius ville inte bli påve. Som munk lärde han sig att dela sin Her­res ”prövningar”. Fol­ket i Rom visste att han ha­de gåvor också i världsliga ting, och han ställde sig till förfogande.

Gregorius är en av kyrkans stora påvar. Själv ville han inte bli påve. Han var mystiker och ville förbli munk. Hans skrifter har på­ver­kat hela den västerländska mystiken. Men fol­ket i Rom visste att han ha­de de gåvor som kyrkan behövde, också i jordiska ting, och han ställde sig till Kyr­kans förfogande. En påve, och varje ledare, skall vara ”tjänarnas tjänare”. Han får inte stöta bort de svaga. Ibland måste han lyssna till ”ovä­sentligheter”, som Gregorius säger, men utan att dras in i detta ”pratan­de”, aldrig svika sitt uppdrag.