Diakon Göran Fäldt

Kära bröder och systrar! ”Kom till mig så skall jag ge er frid”, säger Jesus. ”Min frid ger jag er”, säger Han i varje mässa till oss sina lärjungar. Inte den frid som världen ger, utan Guds frid. Om vi tänker efter ett litet ögonblick undrar vi snart vad denna frid är för något. ”Frid vare med er”, säger han många gånger men utan att närmare förklara det. Och vi som hans efterföljare får i samma ögonblick ett uppdrag: ”Ge varandra ett tecken på försoning och frid”. Frid, men bara tecken på frid. Det är ändå betydelsefulla ord och det är alltid en betydelsefull handling att ge Jesu frid vidare till andra, framför allt våra egna bröder och systrar i Kyrkans gemenskap. Men vi undrar hela tiden: vad för slags frid är det Jesus ger?

Kära bröder och systrar, Ibland tycker man att man kan se likheter mellan ett folks historia och vår egen personliga historia. Vi lär oss i Kyrkan till exempel att Guds utvalda folk genom Mose leddes ut från sin ofrihet hos Farao till ett nytt land, ett land Gud ville ge dem för att de skulle leva i helig frihet, eftersom Gud ville vara deras Gud, och eftersom Gud är helig. När vi ser på vårt eget liv ser vi kanske parallellen: Gud befriar oss ur en slags fångenskap där vi inte är oss själva.

Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerligen uppstånden! Halleluja! Kära bröder och systrar i tron! Den stora glädje vi nu får uppleva i påsktiden, och allra mest under påsknatten och påskdagens morgon, är den helige Andes verk. Men borde vi inte som trogna efterföljare först säga Jesu Kristi verk? Jo, men vår tro säger oss att det är också den Helige Andes verk och det är också Faderns verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Gud är ju relation. Gud är gudomlig kommunion. Gud är i sig själv gemenskap i evig kärlek!

I dag får vi komma ihåg vår Herres Jesu Kristi död ”som skänkte liv åt världen”. I hela vårt liv får vi tacka Herren för det vi här fått höra och för att det vi hört har hänt, eftersom varje ord i evangelierna om Jesus är sanning. ”Kristus led”, säger Petrus i ett av breven, ”för er skull och för att ge er ett exempel att följa” (1 Pet 2:21). I Honom finns också förlåtelse för all synd – ”våra synder bar Han i sin egen kropp upp på träpålen”, fortsätter Petrus, och ”genom Hans sår har vi blivit botade”, vittnar Petrus.

Jesus befinner sig ganska långt bort från platsen för sitt lidande och sin död. Han vandrar omkring i Galileen med de närmaste av lärjungarna. Han hade sett tecken på oenighet mellan lärjungarna – de som avföll, de som var fasta i sin tro. Allt detta accepterar han och ingriper inte för att så att säga ”rädda” de närmaste och behålla dem kvar i gemenskapen. Vi kan ana att Jesus djupt i sitt inre söker ett ljus och en mening i det bara han vet ska hända. Sådana han kunde räkna med till sin hjälp, föll bort från honom. De som var kvar? Hur många av dem kunde han räkna med ända till slutet? En vek aldrig bort, en enda var beredd att själv överlåta sig totalt, en enda visste att denna vandring till uppståndelsen började tidigt, Maria. Hon som kvinna och moder hade vishetens alla nådegåvor för att kunna vara kvar, att stå till hans förfogande som andligt stöd i fullkomligt självutgivande.

Kära bröder och systrar, kära unga! I dag hör vi att Gud talat många ord till sitt folk och att han ger dem sina heliga bud. Han säger: ”Jag är Herren, din Gud, som fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset”. Eftersom han är Gud måste alla hans barn lyda buden, de som vi sammanfattar som tio Guds bud. Dessa bud måste vi helst kunna utantill så att vi kan rätta oss efter dem. Vi har av Gud fått ett samvete för att skilja på gott och ont, på rätt och fel. Och när kvällen kommer samlar vi oss i bön och lyssnar till samvetets röst. Har vi gjort något ont ångrar vi det och ber Gud om förlåtelse. Det ska vi göra som Guds barn. När sedan morgondagen kommer efter nattens sömn och vila är vi bättre förberedda att säga nej till frestelser och försöka göra det som är gott i allt vi gör.