Begravningspredikan i coronatider
Under pandemin är det många som börjar tänka på sitt eget liv och döden. Egentligen är det positivt. Man bör alltid ha det perspektivet framför sig för att vara tacksam över livets stora gåva.
Det finns få saker i livet som vi inte kan påverka och tycka någonting om och fatta beslut om, även de svåra och nödvändiga besluten. Vi har en makt, vi kan bestämma. Men en sak i livet ligger helt utanför vår förmåga att styra och organisera, och det är döden. Även om vi vet att den kommer – någon gång – i någon form – känner vi oss oförberedda och totalt hjälplösa.
Inte ens om vi tror att vi inte orkar mer – eller kan fortsätta leva – har vi makt att sluta. I Bibeln läser vi om den store profeten Elia som dödade Baalprästerna och hotades till livet av drottning Isabel som vill se honom död. Elia blev rädd och flydde för sitt liv. “Han satte sig under en ginstbuske och önskade döden,” läser vi. Fick han dö?
Guds ängel kom till honom och sade: “Stig upp och ät, annars orkar du inte hela vägen” (1 Kung 19:5-8). Inte ens en Guds profet har makt över sitt liv eller sin död. Det är egentligen också en positiv sak därför att man börjar uppskatta saker och ting och ta vara på de små möjigheterna till lycka. Vi måste vara oerhört tacksamma att det är så. Om vi bestämde över allt och organiserade allt på egen hand skulle vi vara ensamma med oss själva och inte söka hjälp utanför oss själva.
Guds ord i Bibeln kommer kanske inte omedelbart med tröst i vår sorg, men – och det är det viktiga och underbara – det får oss att söka hjälp hos Gud som vi ju tror på innerst inne och som är en garanti på att vi inte är ensamma här i världen och att vi har någon att vända oss till.
Livet och döden är ju verkligheter. Vi måste som människor ta ställning inför verkligheten. Egentligen behöver vi sådana händelser i livet som står över vår mänskliga förmåga. Det öppnar oss för livets hemligheter! Vi hörde i Dans bok att “många av dem som sover i mullen skall vakna” – det är en otroligt omvälvande tanke. Ingen kan egentligen begripa den. Än svårare att begripa är Ordets fortsättning: “Några ska vakna till evigt liv, andra till skam och evig fasa”.
Som kristna vet vi vad detta handlar om men vi förstår det inte. Vi hör till Kristus och hans ord och gärningar undervisar oss om sanningen om just livet och döden. Alltifrån födelsen genom en jungfru till lidandet på ett kors är Jesu liv historisk verklighet och opåverkbart. Den saningen formar oss mer än något annat.
De som också formades för hela livet var lärjungarna i Emmaus som mötte den uppståndne Kristus på vägen till Jerusalem. Det var helt övernaturligt: “När han låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn”.
Kära kristna! Även om döden fyller oss med sorg och saknad pekar den på något centralt och viktigt för oss som kanske kommer bort i vardagslivets höga tempo. Det pekar på Uppståndelsens verklighet. “Många av dem som sover i mullen skall vakna”, säger Guds ord i Bibeln (Dan 12:2). Ja, tron på Jesus Kristus är en hoppets och kärlekens dyrbara gåva som vi fått genom vårt dop i Fadern och Sonen och den Helige Ande. Därför slutar aldrig döden i sorgens och saknadens mörker. Det är det eviga livets ljus och gåva som är den sanna trösten.
Nu går vi strax till den väntande graven för att välsigna den. Välsignelsen är ens slags profetia om uppståndelsen. Varför skulle man annars välsigna?
I gravarna inväntar alla de avlidna det eviga livet och uppståndelsens ljus. I tro ser vi tillsammans upp mot den som genom sin död ger oss livet, Jesus från Nasaret. Vi ser upp mot Honom som talar för oss inför Fadern. Låt oss aldrig glömma att Gud Skaparen gör oss till levande tempel för den Helige Ande (jfr 1 Kor 6:19). Vi är inte biologiska maskiner byggda på ettor och nollor. Vi är kropp och ande och lika Gud. Det är tecknet på att Gud vill vårt eviga liv. Amen.
diakon Göran Fäldt
