Diakon Göran Fäldt

Kära medkristna, Tiden närmar sig då jungfrun ska föda! Det stort sker, sker tyst, säger en poet. Ja, även om hela världen i dag på julaftonen väntar sig att undret ska ske i varje människas hjärta, Guds uppenbarelse bland människor, så måste man förundras över det hemlighetsfulla och fördolda som en gång skett i den obetydliga lilla staden Nasaret i Galileen. Här fanns inga vittnen till det som skedde. Bara en närvaro, en icke mänsklig närvaro, något större, vackrare, mer underbart än något annat i hela Skapelsen.

Kära bröder och systrar i S:t Kristoffers församling, Jag tackar först fader Wiesław som inbjudit mig att komma hit till er från Jönköpings församling för att predika Guds ord och hålla ett lite föredrag efter den heliga mässan. Tack fader Wiesław! Vi är många i Guds underbara skapelse som behöver tröst, tröst, inte i första hand för materiella förluster, sådana som drabbade Job. Utan än mer tröst för den skuld människan ofta drar på sig genom sina egna synder. Bikten står alltid öppen i Kristi kyrka: bekännelsen och botgöringen är en källa till tröst och vederkvickelse. Försoningens sakrament levandegör oss genom Andens kraft.

Kära trogna efterföljare till Kristus, Låt oss stanna upp en liten stund inför Paulus’ ord till församlingen, ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre”. Det betyder för det första att vi bara kan ha gemenskap med Gud genom Jesus Kristus. Gemenskap med Jesus betyder tro på honom, bön till honom, vilja att följa hans bud och lyssna till Kyrkan. Kyrkan är instrumentet Gud använder för att omvandla människor till något större, något av hög värdighet. Eftersom vi alltid har egna idéer och eftersom andra påverkar oss på olika sätt, finns risken att vi blir vilseledda och inte längre har gemenskap med Jesus, därför att vi inte nås av hans undervisning. Kyrkan har till exempel viktiga normer att följa i vardagslivet som kristna. Ingen döpt och konfirmerad ska leva ihop med en annan utan att först varit förlovade och sedan gift sig. Kyrkan säger till exempel att viljan att ta emot barn i äktenskapet är en kallelse varje gift par skall förvalta med ansvar. Guds plan är de mänskliga familjerna som ska bestå och utvecklas i kärlekens gemenskap.

Kära bröder och systrar, Under de senaste söndagarna har vi lyssnat till liknelser som handlar om att ta vara på Guds stora gåvor. Kanske minns vi liknelsen om mannen som ägde mycket men gav sina medarbetare förtroendet att förvalta talenter: ”Gör något bra med det du får och visa mig sedan vad du lyckats med, stort eller litet”, menade ägaren till talenterna. En liknelse man aldrig glömmer är den om brudtärnorna som väntade på Brudgummen som skulle leda dem in till bröllopsfesten. Hade de den olja som behövdes för att kunna hälsa Brudgummen med brinnande facklor? När vi hörde detta blev vi glada för vi insåg att vi genom dopets nåd bar detta heliga ljus inom oss.

Kära bröder och systrar, kära barn och unga, För den som stilla och saktmodigt söker visheten – och gläder sig åt att ha blivit funnen och utvald – väntar den himmelska bröllopsfesten; det är vad Jesus säger i Matteusevangeliet idag: ”de som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes” (Matt 25: 10). Det som beskrivs i söndagens läsningar är verkligheten i själens kontemplation av Gud. Själen ”skådar Gud i helgedomen och ser Guds makt och härlighet”, som psalmen säger (Ps 63: 4). Själen förs på ett ofattbart sätt in i ett nytt tillstånd, skådandet, och tillståndet blir stabilt. Tiden för ett kringflackande sökande är över. Själen behöver inte längre några bilder, några föreställningar om Gud, eller ens tro. Den vet bara en enda sak, och det är denna enda sak som är hennes lycka, att Gud är det högsta goda och att hela hennes existens är att njuta av Hans godhet. Själen ”tror” inte längre, den ”lever på Gud”, som frukten på sin gren, som fisken i det friska vattnet, som fågeln som bärs på osynliga vindar.