Predikan 3 söndagen i fastan 2020

2 Mos 17: 3-7; Ps 95: 1-2, 6-9; Rom 5: 1-2, 5-8; Joh 4: 5-42

Kära bröder och systrar i fastetidens eftertanke och samvetsrannsakan,

Fastetiden är en allvarlig tid för oss alla, var vi än befinner oss på livets väg, den väg som är vår till det eviga livet hos Gud. Förutsättningen är att vi aldrig ger upp den tron, tron på det eviga livet hos Gud. Psaltaren vill inpränta detta hos oss: ”Låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren vår Skapare” (95:6).

Ja, men hur gör vi det? Säkert inte bara det fysiska, det kroppsliga. Säkert inte bara traditionen att avstå något, att göra något för andra. Inte bara det. En felaktig stränghet mot oss själva kan vara en illusion. Det handlar nog mer om att lyssna, lyssna på nytt, lyssna på ett annat sätt. ”Om ni ändå ville lyssna till honom idag! Förhärda er inte”, säger psalmisten. Han talar ju Guds ord, det tror vi ju! Lyssna, det var ju så allting började. Lyssna till Guds röst.

Vi måste stanna upp i vårt vardagsliv och ta fram hjärtats karta och kompass och bedöma våra chanser att nå målet. Vi har vissa ställningstaganden framför oss, däri ligger det allvarliga. Är vi för tungt utrustade för vandringen eller otillräckligt? Den som har lite att bära färdas långt, säger ett ordspråk. Vi måste naturligtvis invända: utan utrustning fryser och svälter vi, vi faller vid sidan av vägen. Kommer då någon till vår hjälp innan vi hungrar ihjäl?

Vi kan lyssna till våra erfarna reseledare i livet som redan gått vägen, som vet vad som krävs, som aldrig tvivlat, jag menar de heliga andarna i himlen, helgonen, de goda skyddsänglarna. Deras uppmuntrande ord styrker oss. Prästerna som Gud gett oss i Kyrkan förmedlar Guds dyrbara nåd till oss som törstar efter Gud. Gud svarar oss i vår törst. ”Jag längtar efter dig om natten, min ande, mitt innersta söker dig”, säger Jesaja (26:10) på ett ställe.

Ja, det kan vara en tröst, inte en törst, men en tröst att veta att dessa bröder och systrar har nått målet för sina liv. De fick nåden och de tog vara på den. Men samtidigt kan dessa vittnesbörd bli för mycket för oss. Det de genomlevt och gjort verkar ouppnåeligt för oss. Vi är inte som de, de heliga, de sanna vännerna till Jesus. Just den där invändningen, den där andliga tröttheten är precis det som vi måste gå igenom med oss själva under fastetiden.

Det är viktigt! I livet finns alltid tröttheten, säger de yngre och oerfarna. I tröttheten finns också livet, säger de äldre och erfarna människorna! Fastetiden är bra för båda sätten att uppleva sitt liv.

Gud svarar även när vi inte märker det. Det beror nog lite på vilken slags törst vi egentligen vill släcka. Det är ett val vi kan göra och det är kanske just det som är svårt för oss. Det svåra måste vara en utmaning. Vi måste lyssna och upptäcka på nytt och vi behöver goda föresatser. Viga oss till någonting med Guds hjälp. En helig troende kvinna har sagt efter att ha gjort sin fastetid på rätt sätt, i tillit till Gud:

”Om vi vill inbjuda Gud att skriva kapitlen i historien om vår kärlek måste vi jobba med det på vår sida. Vi kan inte bara skjuta in en bön då och då. Vi kan inte bara på måfå slå upp Bibeln med förhoppningen att bli klokare. Vad vi ska göra är att sätta Gud på första plats dag för dag och söka Honom överallt i det dagliga livet. Där ska vi upptäcka Hans hjärta.” (Leslie Ludy).

Om vi inte sätter vår tillit till Gud kan vi det inte, det blir för svårt. Kvinnan vid brunnen i närheten av Sykar kände bara till det vanliga vattnet, som hon och djuren behövde. Även om man dricker det är törsten kvar och den måste släckas igen. Kvinnan är trött, Jesus är trött efter vandringen. Båda är trötta. Men ett samtal utspelas mellan dem som övervinner bådas trötthet och som bryter ett tabu. En judisk man skulle aldrig tilltala en kvinna så på egen hand. En samarisk kvinna skulle normalt aldrig göra en judisk man den tjänsten att ge honom att dricka ur brunnen.

Kvinnan förstår inte heller vad Jesus menar med ”ett levande vatten”. Hur skulle hon kunna förstå det? Det Jesus kom med är något helt nytt. Han säger om det levande vattnet han vill ge: Det ”skall bli en inre källa med ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14). Det säger Jesus till den samariska kvinnan. Det är vad Jesus erbjuder alla som tror och som litar på Gud. I deras inre skall ett nytt liv flöda fram. En styrka i tröttheten, en vision för livsvandringen. En vänskap med andra, en glädje att få känna sig erkänd som människa, att mitt i middagshettan få svalka för sin själ och kraft att fortsätta vandringen. Amen.

                                                                                                         diakon Göran Fäldt