årgång A

Under den gångna veckan har vi firat ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. I svenska almanackan står det denna dag Den helige Mikaels dag. Men den 2 oktober är egentligen skyddsänglarnas dag. Även om dagens bibliska läsningar inte direkt handlar om änglar, så finns det ett ord som har likheter med änglarna – ordet tankar. Paulus talar om att våra ”tankar” skall ”få skydd i Jesus Kristus”.

Kristi Himmelsfärdsdag är en strålande högtid. God Jul och Glad påsk, säger vi. Idag kunde vi säga: Glad Himmelsfärd! Vi firar vårt slutliga mål, himlen, vårt egentliga hemland. Det är desto viktigare att fira, eftersom den samtida kulturen har avskärmat sig från detta hopp. Hoppet begränsas till det människan kan åstadkomma själv, här i tiden. Denna sekularisering har sipprat långt in bland de troende. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Det finns hopp, säger man kanske, men om vad?

De ord vi hört ur evangeliet har lyskraft och skönhet. ”Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor. Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” Orden väcker längtan. ”Gör er inga bekymmer för morgondagen.” Vem vill inte befrias från tärande bekymmer? De flesta, oberoende av tro, kan instämma i Jesu ord: ”Var dag har nog av sin egen plåga.” Också den sekulariserade svensken sjunger gärna ”Blott en dag ett ögonblick i sänder… Varje dags bekymmer vill han bära.”

Hur såg aposteln Paulus ut? Konstnärer har på otaliga sätt försökt ge en bild av den brinnande aposteln. Ofta är han avbildad med ett svärd, symbolen för Guds ord, som han förkun­na­de och försvarade, ständigt i färd med att sprida det ljus han blän­dades av på Damaskusvägen. Ibland kan den­ne kämpe framstå som skrämmande. I da­gens avsnitt ur Filipperbre­vet mö­ter vi en annan sida av samme Paulus: själasörja­ren.

Brödundret i den öde trakten upphör inte att fascinera. Det väcker både eftertanke, inspiration och förundran. För många har det lett till konkreta insatser för hungrande och nödställda. Bibelläsare och spekulativa teologer, poeter och konstnärer, har för­sökt att fånga dess betydelse och innebörd, men ingen är i stånd att uttömmande förklara det. Det rymmer både hisnande storhet och lärorika detaljer.

När ledarna sviker blir det oro i leden. Görs ingenting åt det, resulterar det i trött re­sig­nation och s.k. ”politikerförakt”. När den sunda auktoriteten är avsatt tar and­ra makter över. Några lockas av självutnämnda ledare och kommer ur askan i elden. Varje mänsklig gemenskap behöver ledning för att inte förlora enhet och sam­hörighet. Länge har man odlat myten att myndiga och fria medborgare e­gentligen inte behöver ledare.

Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan beröva henne själva livsmodet. Hon vet nå­gon­­stans att utan hopp slutar hon att leva. Dilemmat är att hon inte kan förneka realite­terna. Situationen tycks alltigenom hopplös. Abraham hade kommit i den situationen. Han hade brutit upp från sitt land och sin släkt och gett sig Gud i hågen.

Människans liv kan liknas vid ett husbygge. Evangeliet säger ingenting om storleken på huset eller hur det ser ut i övrigt. Däremot att huset skall utsättas för prövningar. Des­sa liknas vid oväder, regn och stormar, som skall kasta sig mot huset. Då visar det sig om det står stadigt eller om det rasar omkull. Det avgörande är husets grund. Om huset är byggt på stadig berggrund eller om det byggts på sand. Det första består. Det andra rasar. Liknelsen utgör kulmen och avslutningen på Jesu Bergspredikan.

Människan är en varelse på väg. Hon är på väg mot ett mål. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Re­dan Abraham fick kallelsen att bryta upp: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.” (1 Mos 12:1) Den helige Bene­dictus manar munken att ”skynda mot det himmels­ka fä­derneslandet” (RB 73:8).

Vi fortsätter att meditera över hoppet. Det tema som påven anslog i sin encyklika vid adventstidens början. Profeterna är oss givna för att vi ska bevaras i hoppet. För den som lyssnar tänds ett hopp när profeten Jesaja talar. Hoppet om att Gud skall ge liv åt det som är sterilt och dött. ”Öknen och ödemarken skall glädja sig; hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja”. Till hoppet hör glädje.