Predikan. 27 söndagen under året 2008

Jes 5:1-7; Fil 4:6-9; Matt 21:33-34

Paulus, själasörjaren

Hur såg aposteln Paulus ut? Konstnärer har på otaliga sätt försökt ge en bild av den brinnande aposteln. Ofta är han avbildad med ett svärd, symbolen för Guds ord, som han förkun­na­de och försvarade, ständigt i färd med att sprida det ljus han blän­dades av på Damaskusvägen. Ibland kan den­ne kämpe framstå som skrämmande. I da­gens avsnitt ur Filipperbre­vet mö­ter vi en annan sida av samme Paulus: själasörja­ren.

”Gör er inga bekymmer”, säger han till sin älskade församling i Filippi, men orden gäller alla som lyssnar till hans ord. Så fortsätter han: ”utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar”. Ersätt bekymren med bön. Det låter i förstone för enkelt för att vara sant. Det handlar inte om att smita undan uppgift och ansvar. Paulus talar själv om sina bekymmer för alla försam­ling­ar­na. Han har arbetat mera än de flesta. Men det finns ett annat slag av bekym­mer. I andra brev varnar han för att be­kym­ra sig om pengar. I Bergspredikan varnar Jesus för att bekymra sig om kläder och mat. Men det kan vara försåtligare än de rent materiella bekymren. Oron för den egna hälsan eller för framtiden kan bli ett malande bekym­mer. ”Gör er inte bekymmer för morgondagen”, säger Jesus, ”den får själv bära sitt bekymmer.” Fortfarande kan man hitta tavlor över köksbor­det med texten: ”Gårdagen är förbi. Mor­gon­dagen har vi inte sett. Idag hjälper Herren.”

Bekymren kan klä sig i finare kläder. Någon är bekymrad för hur han ska säga när tron angrips. Gör er inte bekymmer, säger evangeliet, orden ska läggas i er mun. A­pos­teln Petrus säger att vi skall kasta våra bekymmer på Herren. Bred­vid de ofrån­komliga uppgifterna finns det självpåtagna bekymmer, som de troende inte be­höver bära, som de är befriade från. Ibland ser vi det tydligt. Helgonen kan arbeta och käm­pa, men de är inte bekymrade. De levde i förtröstan.

Men aposteln hänvisar inte bara till denna förtröstan. Som den själasörjare han är visar han också vägen dit. ”När ni ber låt då Herren veta alla era önskningar.” Här finns inga restriktioner. Ingenting som man inte får tala om. ”Jag utgjuter mina be­kymmer för honom”, säger psalmisten. Bönen lever inte ett fromt liv vid sidan av allt det andra. Att inför Herren sätta ord på det som bekymrar är en konkret och häl­sosam medicin. Det kan kräva viss självövervinnelse. Småsaker faller bort direkt. Annat kommer i ett annat ljus. Med andra bekym­mer kan det bli svårare. De häftar vid. Det finns en lockelse i bekymren, en ”unken lust” i att ”göra sig be­kym­mer”. En variant av högmod. Några bekymrar sig om andra, för att inte behöva ta itu med sig själva. Antingen för att hjälpa dem eller för att utkräva räken­skap av dem. Människan vill inte alltid bli befriad. Hon fångas och binds av sina bekymmer, helt i onödan.

Apostelns råd är så enkelt. Att lägga fram sina bekymmer för Herren öppnar ögo­nen. Bedjaren får hjälp att sortera och städa i garderoben. Bekymren för andra för­vandlas till förbön, eller till en konkret insats. De syndiga bekymren kräver sina åt­gärder. Allmän oro botas med överlåtelse, en akt av tro. Se Oremus eller läs Trosbe­kännelsen med kraft! Den som följer apostelns råd lämnar det grumliga och kommer ut i klart vatten. Tacksägelsen växer. Lärjungen tar sin frihet i besittning.

Men aposteln går också ett steg vidare. Han talar om Guds frid. Han talar om den som ett skydd eller en borg. Han säger att denna frid är ”mera värd än våra tankar”. Bekymmer tar sig in i människan genom hennes tankar. Och ibland är det omöjligt att bara byta bekymrade tankar mot goda. Cassianus liknar människans tankar vid ett ständigt snurrande kvarnhjul. Det råder människan inte över. Vi kan ju inte sluta tän­ka. Däre­mot råder hon över vad hon kastar in mellan kvarnens stenar, om det är skräp eller fullvärdigt vete. Därför behöver tankarna näringstillskott, från Guds ord eller en pålitlig bok. Det styr tankarna i rätt riktning. Läsningen påverkar bönen.

Aposteln talar om vad som händer när vi ber. Hjärtat och tankarna får skydd, säger han. Bedjaren får del av något som är starkare. Paulus kallar det Guds frid. Psalmis­ten säger: ”När mitt hjärta är fullt av bekymmer gör din tröst mig glad.” (Ps 94:19) In­direkt ger aposteln oss en antydan om bönen som ett rum att gå in i. Jesus har ju talat om hjärtats kammare, dit bedjaren går in, där hon stänger dörren ordentligt och ber till sin Fader i det fördolda. I Gamla Förbundet berättas om den som jagas av en fiende. Han tar sin tillflykt till templet och griper tag i altarets horn. Där är han skyd­dad. Där är han på fredad plats. Bönen är en sådan fredad plats mot bekymrade tan­kar.

Den som ber är skyddad. Den som ber ständigt är alltid skyddad. I ett annat brev säger aposteln: Be ständigt och tacka hela tiden. Bön och bekymmer är som eld och vatten. Tar bekymren överhand så slocknar bönen. Den som håller ut i bönen får del av en kraft som är starkare än bekymren.

Själasörjaren Paulus vet att allt kan missförstås och missbrukas. Bön kan bli en flykt från handling. Därför tillfogar han en maning om ”allt som kallas dygd”. Dygd är den inövade förmågan att med glädje och uthållighet göra det goda, trots inre och yttre motstånd. Han ger exempel: det som är sant, upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.

Men det betyder inte att fastna i tyngande moral. Dygden är något glädjande. Ge­nom dygden växer människans frihet. Dygden samverkar med friheten från ofruktbara bekymmer.

Själasörjaren Paulus säger: ”Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, skall ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Je­sus.”

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson