I dagens evangelium, som är en del av inledningen till Jesus bergspredikan, talar Jesus om att vi som följer honom absolut inte ska sträva efter att vara som alla andra. Eftersom nåden, Guds frivilliga gåva av sig själv, tillför till skapelsen ngt den inte har av egen kraft (som bara skulle finnas inuti oss att ”plocka fram”) och som den inte kan prestera sig till - dvs gemenskap med Gud - behöver den ta fäste ngn stans för att kunna verka i världen och spridas där. När vi öppnar oss för Guds nåd - konkret genom att i ödmjukhet och lydnad ta emot Kyrkans oföränderliga lära eller Herren själv i ngt av Kyrkans sju sakrament - blir vi till fästpunkter genom vilka nåden kan ges vidare åt andra.
Ute i världen är vi kristna ofta förföljda. Fysiskt, socialt, religiöst. Medialt, ideologiskt, rättsligt. Som i fallet kardinal George Pell i Australien som är fängslad för ett brott ingen tror han kan ha begått. Ingen av oss kan välja en viss form av förföljelse för trons skulle, inte heller undvika förföljelse. Var vi än är, är vi, i princip, förföljda – om vi är Kristi lärjungar. Inte heller kan vi önska att inte vara eller finnas till. Men vi kan önska – och för kallelsens skull måste vi önska – någon form av förkastelse eller utlämnande.
Ni är jordens salt. Ni är världens ljus. Det är inte lite som Jesus säger om sina lärjungar i Bergspredikan. Han har inlett den med Saligprisningarna, som en slags portal för hela predikan. ”Saliga de som…” Men så fortsätter han med ett direkt tilltal: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.”