Kära medkristna, Den första läsningen denna söndag talar om Visheten. Den är som ett rum, en rymd eller en avskild plats där den låter sig uppsökas och finnas. ”Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare”, säger författaren till Ordspråksboken. Men vad är Visheten om den också skapar något som inte fanns. Är Visheten en egenskap hos Gud? I så fall lyssnar vi som om vi lyssnade, eller försöker lyssna, till den Helige Ande.
Kära bröder och systrar, Vi möter idag på 20 söndagen under kyrkoåret Jesus som förklarar för sina lärjungar att hans utsändning är till de förlorade fåren av Israels folk, inte till andra, som till exempel kananéerna, ett grannfolk, som inte omfattades av förbundet som Gud stiftat med Abraham och Mose. Han första målsättning är alltså klart definierad och knutet till ett folk, Guds egendomsfolk. Israel är Guds älskade brud, som Han älskar med en svartsjuk kärlek.
Den svages starka tro. Jesus har på sina vandringar kommit utanför Israels område. Han möter en kananeisk kvinna som tilltalar honom. Hon tillhörde något av de folk som fått ge plats för Israels folk och som tillbad andra gudar än Abrahams Gud. Nu kommer hon fram och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon”. Men Jesus ger henne inget svar. Hans lärjungar irriteras på hennes ropande och ber Jesus att sända i väg henne; kanske med betydelsen att ge henne hopp om att få hjälp.
Eld på jorden. Redan förelöparen Johannes Döparen hade sagt det om Jesus: ”Jag döper i vatten, men den som kommer efter mig skall döpa i ande och eld”. Här säger han det själv: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden”. Vi anar något som både förskräcker och fascinerar, både förfärar och lockar. Som Mose inför den brinnande busken. Han fick ta av sig sandalerna, men kunde inte låta bli att närma sig elden.
Guds kärlek både dömer och omfamnar. I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden”. Formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare, ”kasta en eld”. Vidare hörde vi honom säga att han inte ska skapa fred utan ”splittring”. Med de här orden av Jesus framstår Gud som hård och dömande. Att vara ”dömande” är nog vår tids enda last. Men idén att Gud för att han älskar oss också borde älska allt vi gör, stämmer inte med Bibelns vittnesbörd. Inte heller stämmer fördomen att vi möter en sträng Gud i Gamla Testamentet men en barmhärtig i det Nya.
Kära bröder och systrar i Kristus, Vad menar Herren när han i dagens evangelium säger att han ”kommit för att tända en eld på jorden”? (Luk 12:49) Vilken eld är det han talar om? Det är naturligtvis kärlekens, den helige Andes eld, som Herren vill tända i våra hjärtan. Men det handlar här inte om någon vanlig, naturlig kärlek. Det naturliga ligger ju inom ramen för våra egna krafter och är därför som vår Herre säger på ett annat ställe inte någonting märkvärdigt: ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det?
”Jag har kommit för att tända en eld på jorden”. Denna söndags dystra budskap är ett evangelium, en god nyhet! Vad menade Jesus med detta? Herrens ord om splittringen istället för freden verkar oroväckande. Är Jesu ord verkligen något glatt budskap?