Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2025
Striden om din omvandling
Mal 3: 1-4; Ps 24; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40
Kära systrar och bröder i Kristus,
För antikens judar var Jerusalems tempel mötesplatsen med Gud, där människan upprättades och styrktes i att tjäna Guds vilja. Templet uttryckte visionen om att Israels folk skulle bära Guds ljus till alla världens folk, så att Israels Gud, den ende Guden, slutligen kunde samla mänskligheten, skingrad av synd och splittring, i ett rike av fred och rättvisa. Med början här, och fullbordat i evigheten.
Människornas, och deras ledares, sätt att leva avvek emellertid från denna vision. Israels profeter förmedlade Guds varningar för att folket lämnat den rätta tillbedjan av Gud, att Guds vilja ställs i centrum för allt i livet; det bärande budskapet sida upp och sida ner i Gamla Testamentet i Bibeln. Templets offerkult, tecknet på människans vilja till försoning, hade reducerats till tomma ritualer utan återspegling i människors liv. Prästerskapet lät sig korrumperas av penningbegär och av att tona ner och urvattna förkunnelsen för att inte utmana sekulära makthavare och opinioner. En av profeterna, Hesekiel, drog slutsatsen att Guds ära helt hade lämnat templet.
Men som vi hörde i dagens första läsning från Malaki, i samma profettradition, lovade Gud också att han en dag åter ska ”komma till sitt tempel” och ”rena” och ”luttra”, dvs andligt förädla, sitt folk, så att det kan ”bära fram offergåvor … i rättfärdighet”; dvs Guds ordning få varaktigt fotfäste i människors liv.
När Jesusbarnet kommer in i templet fullbordas Malakis ord, vilket Symeon ser. Här är det inte bara Gud som med mänsklig kropp och själ kommer in i ett tempel av sten, utan den sanna och levande mötesplatsen mellan Gud och människan, det nya och eviga templet som Jesus senare ska beteckna sig själv och sin kropp. Fullbordan av Guds löften och människans tillbedjan; den sanna och enda vägen till Fadern, för alla. Symeon sammanfattar så alla profeter.
Genom att komma till sitt tempel som människa, ”i allt … lik” oss som andra läsningen ur Hebréerbrevet uttrycker det, agerar Gud både som den som vill frambära ett offer, en präst, och som själva offret. Ett sant offer, olikt alla andra som bara varit för-bilder, och där tron ger möjlighet att delta och få del av offrets frukt: befrielse ur djävulens, syndens och dödens makt, och delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu, för den som tror.
Så ser vi sambandet med den Heliga Eukaristin, där Jesus slutliga offer på korset blir sant och verkligt närvarande i den Heliga Mässans offer av bröd och vin, med vilket vi frambär oss själva för att bättre kunna göra Faderns vilja, och närs av helig gemenskap, Kommunion, med gudomligt liv, i vårt kött, i vår materia, genom templet, hans mystiska kropp, Kristi kyrka. Den han själv grundar och som enligt Andra Vatikankonciliet är fullt ut förverkligad i den katolska.
”Eukaristi” är grekiska för ”tacksägelse”. Det är precis vad Hanna uttrycker i evangeliet när hon fått se Jesusbarnet. Men hon gör något mer som är kopplat till tacksägelse: ”tala[r] om barnet för alla”. Det understryker att det finns en fortsättning på mottagandet av Herren i Eukaristin: mission, evangelisation, att ge honom vidare till alla, i ord och handling.
För detta förbereds vi av Symeons profetia att Jesusbarnet ”skall bli till … ett tecken som väcker strid”. I vår kultur talas det nu plötsligt om Jesus som ”influencer” och att kristen tro blivit inne som ”värdegrund” eller på kultursidor. Trots det är det många gånger provocerande att öppet tro på Jesus, inte som någon som pratar fint om fred och kärlek för ett personligt feelgood eller som bekräftelse av våra egna åsikter, utan som den som han säger sig vara; som våra historiska källor om honom, dvs Nya Testamentet, vittnar om, och som Kyrkan tillber och förkunnar. Den som dog och uppstod och vill ta med oss på precis samma väg.
Tveksamheten till Jesus som den han verkligen är, handlar därför om en motvilja mot den förändring som hans försoning av oss med Fadern vill och måste åstadkomma: av var och en av oss, och därigenom av världen; förändringen går förstås aldrig från världen till oss. En omvandling till mer av helighet, med och för Gud, efter Guds och Kyrkans bud som vill träna oss i den kristna friheten. Friheten att bli den som Gud vill, som älskat var och en av oss till existens från vårt tillblivelseögonblick, och sedan precis det ögonblicket haft en plan med oss. Vi behöver bara samarbeta, öppna dörren så att, som dagens responsoriepsalm uttryckte, ”ärans konung må träda in” i vars och ens liv.
Dagens högtid ställer några viktiga frågor till var och en av oss: Hur samverkar just jag med Kristus, Ljuset? Det som talar samma budskap till alla, men för vars sken i världen var och en har en personlig kallelse att söka och förverkliga? Vad avslöjar Ljuset att jag behöver städa ut ur mitt livs hörn och vrår? Vilka uppoffringar, dvs att jag dör från egna föreställningar och omedelbara behov, kallar just min väg med och för Ljuset till?
Kära systrar och bröder, låt våra liv alltmer formas till en bön om att Ljuset får lysa i och genom oss, precis som Gud, inte vi själva, har tänkt. Amen.
pater Thomas Idergard
