Predikan Långfredagen 2021
Vaccinet mot evig död – eller: Varför ett krucifix är bättre än ett tomt kors
Jes 52: 13-53: 12; Ps 31; Heb 4: 14-16, 5: 7-9; Joh 18: 1 - 19: 42
Är det egentligen inte mer symboliskt korrekt kristet med ett tomt kors än ett krucifix? Den Jesus Kristus vi tror på dog på ett kors – den mest förnedrande och plågsamma romerska avrättningsmetoden – men lever ju som uppstånden?
Visst visar det tomma korset som symbol på hoppet. Ändå är det krucifixet, avbildningen av den korsfäste Kristus, som får oss att förstå varför vi kan ha detta hopp, för att så kunna stärkas i det, ge det mer plats i oss. Som vi hörde i vår första läsning från profeten Jesaja, 500 år före Kristus: ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led … Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder”. Någon har alltså låtit något hemskt som skulle drabba oss av en anledning, gå förbi oss, genom att själv ta det på sig.
Gud är Sanningen och därför Rättvisan. Synden, vårt självvalda brott med relationen till Gud och alltså med Guds vilja, ger en skuld som får sitt straff; i tiden det onda vi drar på oss själva och varandra, och i evigheten det vi valde här i tiden; döden som inträdet i en evig Gudsfrånvaro.
Men när Guds kärlek, vilja av vårt bästa, dvs av att hans vilja får ske i våra liv, möter vår synd, visar sig Guds barmhärtighet. Den kan inte upphäva rättvisan. Men den gudomliga barmhärtigheten, som en helt övernaturlig företeelse, något som inte kan komma ur oss och denna värld, kan överskrida rättvisan; kreativt, om man så vill, låta den ha sin gång för att övergå i något helt nytt.
Och här har vi det som gör kristendomen väsensskild från all annan religion: Gud blir människa för att själv ta på sig vårt eviga straff, så att det kan följas av något helt nytt – att döden inte längre behöver föra oss till straffet utan istället till liv; evigt för att det är helt i gemenskap med Gud efter att Gud har besegrat synden och dess makt. För att fortsätta att tala med profeten Jesaja: han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.” I någons offer av sitt liv, betalning av vår skuld, ligger grunden till hoppet för våra liv.
På korset sker nämligen den slutliga uppgörelsen med arvsynden, vår benägenhet att göra oss själva till måttstockar för sanning och godhet. I passionsberättelsen sköljer, under några timmar, det mesta onda som följer ur denna vår benägenhet över Jesus. Representerat av historiska personer, men i olika grad närvarande också i oss.
Judas: svek av personer, kallelse och värden för materiella fördelar; eller Petrus: för att rädda sin egen ära. Prästerskapet: valet av egna gudsbilder, som välsignar de egna beteendena och hållningarna, framför Gud som han är, och helgandet av mobbing, lögner och uppvigling som metod. Pilatus: pragmatiskt kompromissande med sanningen för den egna positionen. Alla som vill Jesus död: värderingen av mänskligt liv, när det är som mest beroende av vår välvilja, utifrån vilken nytta det har för oss andra. Soldaterna: hat, våld och aggression. Folkmassan som ville ha Barabbas fri: preferensen för världsliga frälsare och tron att lyckan skapas av mänskliga ideologier eller framsteg.
Allt det här protesterar mot Gud som han visar sig vara i den bibliska uppenbarelsen och i sitt människoblivande som senare oförändrat förs vidare i Kyrkans tradition. Därmed blir det ytterst en protest mot människans sanna, innersta natur, som skapad till Guds avbild. När vi sätter våra egna intressen först, utan att fråga om de går i linje med Guds vilja, blir vi delaktiga i en ständig korsfästelse av Kristus, som då får lida i andra och i oss själva. I det senare fallet ofta utan att vi vill erkänna det. I krucifixet, korset med Jesus döende och döda kropp, ser vi vår egen synd – den som inte vill se Gud som Gud är; inte höra kallelsen att låta Guds vilja ske med och genom oss – och vår egen skuld.
Och just därför visar krucifixet också den sanna kärleken; fullkomligt självutgivande för den andres bästa, oavsett kostnad, för att förlåta och försona. I den gudomliga Treenigheten pågår ständigt detta självutgivande eftersom Gud är kärlek. Fadern föder Sonen, sitt levande Ord, fullständigt delaktig i Faderns väsen. Sonen svarar med att ge sig själv för Faderns vilja. Bandet av detta ömsesidiga givande är Anden.
Dramat på Golgata vid en konkret historisk tidpunkt, blir en återspegling av detta kärlekens eviga drama i Treenigheten. Sonens lydnad, som andra läsningen ur Hebreerbrevet beskrev, består i, att det han är av evighet, del i den fullkomliga kärlekens perfekta gemenskap, blir det han gör i tid och rum, ger sig helt till Faderns plan för att frälsa världen; gå in i döden för att i sin gudomliga natur absorbera och omvandla den, och öppna en väg ur den för oss som delar hans mänskliga natur och tror. Jesus död var inte en olycklig, romersk avrättning, utan det nödvändiga offret för kärleken. Jesus liv togs inte från honom, han gav det för oss. Och blev vårt vaccin mot själva döden.
Dramats nödvändighet för frälsningen förstår vi när vi tar emot det i tro, och inbjuds bli del av i Mässans offer och den Heliga Eukaristin, så att det kan få verka i och därmed också genom oss; hjälpa oss att sätta Guds vilja främst; att omvandlas till mer av det Gud hade tänkt för var och en av oss; överlämna oss i Guds händer, som responsoriepsalmen uttryckte det. När döden inte är slutet, behöver vi inte ta för oss, utan kan ge. T ex genom att vara beredda att när så krävs lida för sanningen och kärleken, uppoffra vår ära inför oss själva, andra och världens makter. Styrkta av Jesus tillit till Faderns trofasthet, mer än till något som vi själva definierar, känner för eller vill ha välsignat. Som han, för honom, med honom.
Jesus hänger inte på korset idag. Han lever. Men han var död. Han offrade sitt liv för att uppståndelsen skulle bli vårt enda hållbara hopp. När vi betraktar Jesus död på korset, på ett krucifix, ser vi alltså på en och samma gång, påtagligt och konkret, vår synd och Guds kärlek. Tårarna av tacksamhet möjliggörs alltså av tårarna av sorg.
Korsfästelsen har slutligen förklarat Gud, men inte förändrat något i Gud. När jag betraktar krucifixet förstår jag var mitt kristna hopp kommer ifrån, och hur det kan växa och näras, för att förändra allt i, med och för mig. Amen.
pater Thomas Idergard
