Predikan Kristus Konungens Dag 2024

Vigiliemässan på lördagskvällen

Att välja till och välja bort med den sanne kungen

Dan 7: 13-14; Ps 93; Upp 1: 5-8; Joh 18: 33-37

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Herren är konung!”, utropar Kyrkan om Jesus Kristus denna dag, med responsoriepsalmen vi nyss hörde. Och det handlar inte om en kung som vår svenske, en konstitutionell monark och nationalsymbol, utan om en kung som de som härskade på biblisk tid. Med absolut makt. Och som allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst tillhörde. Något som ordet ”undersåte” faktiskt vittnar om.

Poängen med denna högtidsdag antyddes av det Gamla förbundets profetia i dagens första läsning ur Daniels bok, och blev tydlig med hjälp av det Nya förbundets nyckel i andra läsningen ur Uppenbarelseboken: Gud, den som skapat och upprätthåller allt i existens, har blivit människa för att besegra döden som människans fall gjort oss helt hopplösa inför. Jesus Kristus är därför kung över precis allting: som Ordet genom vilken allt har skapats, och som Frälsaren som enda väg till gemenskap med Gud.

I evangeliet hörde vi ett utdrag ur Pontius Pilatus förhör med Jesus, där Jesus mot världsliga sätt att härska – representerat av Pilatus vilja att sälja ut andra människors liv för sin egen makts och positions skull – ställer sanningen. Sanningen som vi finner när vårt påstående om något motsvarar vad något verkligen är. Sanningen som vi, gällande ting och samband i tid och rum, kan mäta och förstå genom vetenskap; men som när den handlar om ursprunget och målet för vår existens, kräver något helt annat för att kunna uppfattas. Ytterst tro, en hållning av tillit inför Guds närvaro och inför vad Gud ska visa. Tron är vårt frivilliga svar på sanningen, om Gud och människan, som Jesus Kristus uppenbarar, ja, som han är. När tron får uppfylla och vägleda våra tankar och handlingar, får betyda något i vårt liv, blir den en levande tro, som enligt katolsk lära är nödvändig för frälsningen.

En levande tro är att tillåta sanningen, Jesus Kristus, att vara kung i vårt liv; den som allt i vårt liv, ytterst vi själva, tillhör och allt vi tänker och gör därför också ska tjäna; uttrycka tillbedjan av; ordnas och styras efter. Och detta är slutligen det kristna livsprojektet: inte att själv uppfinna sitt liv, som det idag överallt ropas att vi ska göra, utan att istället låta hela sättet att se på allt, och sedan agera, ske med Guds blick. Att förstå att allt i mitt liv – mitt arbetsliv, min fritid, mitt familjeliv, mitt liv med kompisar, vad jag gör med min kropp och mitt sexliv, mina politiska tankar, ja, verkligen allt, vad det än kan vara – faktiskt tillhör Gud och är tänkt att brukas efter Guds vilja.

Den amerikanske singersong-writern och sedermera Nobelpristagaren i litteratur, Bob Dylan, har en sång som heter ”Gotta Serve Somebody” – ”du måste tjäna, du måste tillbe, någon” – som faktiskt sammanfattar en andlig grundlag: Människan är skapad för att tjäna, tillbe; att göra någon eller något till den centralpunkt i livet som skänker mening och mål, och som styr tänkande och handlande, som allt viktigt kratsar kring. Om det inte är Gud – som det var tänkt att vara före syndafallet och som Guds inkarnation i Kristus ”ger allt” för att slutligen återupprätta – tjänar vi något vi görgudomligt. Men eftersom allt skapat, trots att det i grunden är gott, också är något som slutligen försvinner betyder det att vi sätter vårt hopp till något som också obönhörligen dukar under av våra och världens begränsningar.

Att tillbe är alltså att visa för sig själv, till att börja med, och därefter för andra, vad det egna livet ytterst handlar om. Tillbedjan, tjänandet, av Gud är inget Gud behöver, men väldigt mycket något vi behöver. Så mycket att han utifrån sin gränslösa kärlek med sin egen son, Jesus Kristus, erbjuder sig att själv, inifrån oss, göra det möjligt för oss att tillbe, tjäna, enbart Gud i allt.

Det möjliggörs av att vi tar emot Kyrkans förkunnelse som är i linje med den tro som apostlarna fick ta emot av Herren – och som vår undervisning syftar till att förmedla – och av Kyrkans sju sakrament, när de firas så som Herren har inrättat dem och Kyrkan på hans uppdrag upprätthåller; vad världsliga makter och opinioner än tycker ”borde förändras”. Ja i sakramenten fortsätter, kan man säga, Gud det arbete han gör i Jesus Kristus: ger oss del i sitt eviga liv redan här och nu, genom materia som förenas med vår materia. Som då t ex vattnet i dopet, den uttalade och av oss uppfattade, hörda, förlåtelsen i bikten och brödet i den Heliga Eukaristin.

Den levande kristna tron, som tillber och tjänar Gud allt bättre, är inte en privatsak, bara för mig, på min kammare. Nej, den är offentlig. Först och främst för att den förändrar världen, när den förändrar oss och våra relationer – om än så lite, knappt märkbart för utomstående, men väl märkbart för Gud – då vi tillåter den göra oss mer Kristuslika, så att vi alltmer älskar det han älskar, gör det han gör.

Men levande kristen tro betyder också att välja bort det Kristus väljer bort, avvisa det han avvisar; och att stå också för det Jesus lär som går emot alla världsliga kungar i vår tid, och som därför blir obekvämt eller provocerande för de dominerande värderingarna.

Om Kristus verkligen är konung i ens liv, så som han vill, i meningen ensam centralpunkt och måttstock, går det inte att samtidigt t ex visa likgiltighet för andras grundläggande, mänskliga behov, inklusive rätten till liv för alla ofödda barn och gamla och sjuka, helt oavsett någon annans bedömning av deras ”nytta”; eller att sympatisera med Pride- och transideologier och deras praktiska konsekvenser; eller att värdera allt i materiella termer; eller att vara oförlåtande gentemot andra, ignorera det egna ansvaret för kultur och miljö eller förutsätta att andras skilda åsikter från mina alltid betyder att andra inte vill väl.

Allt sådant kommer från kungar som går emot, konkurrerar med eller knuffar bort Kristus från tronen. För detta finns förstås förlåtelse för den som ber om det, och som då återupprättar Kristus kungavälde i ens liv, och får alla andra kungar att abdikera.

Kära vänner, vi har alla, oavsett vilka vi är, varje dag, så länge vi lever här, ett fritt val mellan Kristus kungadöme som är det enda som kan besegra döden, å ena sidan; och alla andra kungadömen, som möjligen kan ge kortsiktiga vinster här, men aldrig evigt liv, å den andra. Av kärlek respekterar Gud vår frihet och våra val, så mycket att Gud ger oss i evighet det vi aktivt väljer här.

Med Kristus för ögonen och hans uppståndna liv bokstavligen i oss, från den Heliga Eukaristins bröd och dess materia in i vår materia, får vi allt vi behöver för att kunna välja rätt; tillbe och tjäna rätt. Mer kan Gud inte göra, mer går inte att få. Så är det upp till dig och mig att välja vilken konungs kallelse vi slutligen ska lyssna till och försöka leva efter. Amen.

pater Thomas Idergard