Predikan Jungfru Marias upptagning i himmelen 2021

Predikan Jungfru Marias upptagning i himmelen 2021

"Kroppen är en gåva som vi inte kan göra vad vi vill med"

Upp 11: 19, 12: 1-6, 10; Ps 45; 1 Kor 15: 20-27; Luk 1: 39-56

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Jungfru Marias avsomnande” är ett tema för en del klassiska, fromma målningar, där Jungfrun ligger fridfullt med slutna ögon på en bädd, omgiven av folk som tagit farväl. Motivets tanke pekar på något: före de första människornas syndafall var slutet på vårt liv i tiden bara en tröskel, en förtröstansfull avfärd till en fullkomnad form av liv, med kropp och själ, som frukt av den fulla gemenskapen med Gud, vilken människan, den abstrakt och rationellt tänkande och talande varelsen, skapades i.

Rädslan för döden som en absolut och smärtfylld process av den egna personens utplåning, är en konsekvens av arvsynden, läggningen i oss att sätta oss själva i Guds ställe och alltså utlämna oss till våra egna begränsningar. En drivkraft för våra konkreta synder blir den uttalade eller outtalade rädslan för att inte hinna ”ta för sig” av allt som finns, innan det tar slut; för att vi inte riktigt bryr oss om, vill eller vågar hoppas på Gud och Guds kärleksfulla vilja att hjälpa oss till ett hopp. Utan motmedlet mot dödsrädslan – tron på frälsningen i Jesus Kristus – leder det här till döden av döden; att den uteblivna gemenskapen med Gud här, också blir en utebliven gemenskap med Gud bortom döden.

Genom ett gudomligt ingripande direkt vid hennes tillblivelse, befriades Jungfru Maria från arvsynd, för att utan läggningen att sätta sig själv före Gud kunna göra vad de första människorna också hade kunnat, men inte gjorde: i full frihet säga ja till Guds vilja med det egna livet. I hennes fall något enastående: att ge Guds Son hans mänskliga natur. Därför kom hennes fysiska uppbrott från tid och rum inte, som det gör för oss, att medföra en åtskillnad mellan kropp och själ, en separation som för oss först ska upphöra med den yttersta domen och hela skapelsens förnyelse. Istället blev hennes fysiska död, så som det var tänkt för människan skapad i nåd, dvs i full gemenskap med Gud, bara en tröskel till den slutliga bestämning som hennes son Jesus Kristus har möjliggjort för alla som tror.

Dagens högtid har firats sedan 400-talet, den tid då Bibeln sammanställdes av Kyrkan och de första koncilierna slog fast viktiga trosdogmer. Den påminner om målet för vår kristna tro, och om hur Guds nåd, gåva av sig själv, som tillförs den fallna människan genom Kristus, förnyar hela skapelsen, också dess materia, genom syndernas förlåtelse.

Denna övernaturliga nåd, som inte finns naturligt i oss eller runt om oss i naturen, utan måste tillföras av Gud, omvandlar naturen och fullkomnar den. Den ska inte göra naturen onödig och leda till en skuggtillvaro av själar som flaxar runt i tomma intet. Den använder inte ”evigt liv” som metafor för att efterlevande ska minnas en ibland. Den utplånar ingen person. Den upphöjer till delaktighet i gudomligt liv. Hela personen, enheten av själ och kropp, i en slutlig, kroppslig uppståndelse. Så att naturen slutligen kan bli som den var tänkt att vara.

Denna förvissning ger oss både inspiration och gränser för hur vi ska leva med och i våra kroppar och allt som hör till vår kroppslighet, i tid och rum. Kroppen är inte vår att förfara med hur vi vill, utan en gåva för att återspegla givaren och vars omvandling, som kräver vårt samarbete, påbörjas i tro här i tid och rum. För att sedan kunna fullbordas av Gud bortom tid och rum.

Allt som Kyrkan tror om Jungfru Maria kommer ur tron på Kristus. Jungfru Maria förkroppsligar det Gud genom sin och hennes son vill göra med och för oss. Att ta emot nåden, dvs Kristus, i sitt liv betyder därför en vandring i omvändelse, omvandling och förändring. För det eviga livet. Till den som Gud ville när han älskade var och en av oss till existens. I det inre, i hur vi ser på hela tillvaron, och i det yttre i det vi säger och gör. Till detta är alla kallade och välkomna. Men inte på sina egna, utan, ännu bättre, på Kristus villkor, och med den hjälp han ger genom Kyrkans förkunnelse och sju sakrament. Den hjälp som konciliet i Trient lär är alldeles tillräcklig för vår möjlighet att leva efter Kristus bud, dvs Kyrkans lära, om vi bara vill ta emot och samarbeta med den.

När vi så förstår att vår egen död inte behöver vara slutet, eller vägen in i ett mörker, utan kan bli en tröskel, kan vi verkligen börja leva, redan här och nu, i den enda identitet som ger lycka och är av evighet. Den som ett barn till Fadern, ett Kristus syskon i samme Ande, och med Jungfru Maria som en mor, som förhoppningsfullt och tålmodigt väntar på att vi ska komma hem. Amen.

                                                                                                       pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här