Predikan Juldagen 2024
Jesus skingrar alla våra ”gudsbilder”
Jes 52: 7-10; Ps 98; Heb 1: 1-6; Joh 1: 1-18
Kära systrar och bröder i Kristus,
I den biografi över vår Herre Jesus Kristus – Johannesprologen – som är vår evangelieläsning idag på hans födelsedag, gör, kan man säga, Aposteln Johannes upp med sin tids dominerande bilder av Gud och gudomligt inspirerade befriare.
För den grekiska filosofin var ”Ordet”, på grekiska ”Logos”, planen eller tanken, en opersonlig, Star Wars-liknande kosmisk kraft. Och en befriare med gudomlig sanktion var för dåtida, judisk tro en politisk eller militär ledare. Mot dessa föreställningar ställer Johannesprologen en människobliven, personlig Gud vars befrielse är nåd, Guds gåva av sitt eget liv, och sanning.
Också i vår tid är detta porträtt högaktuellt. Identiteten hos den vars födelse vi idag firar är inte alls klar. Istället är det mycket allmänt tal om vår ”kristna kultur”, kristendom som en samling estetiska upplevelser eller ”kristna värden” som bekräftelse av egna åsikter. Ett ständigt pågående andligt sökande och frågande efter ”nå’t”, kanske just en ”kraft”, som ett slags livsstil, ses också ofta som mer rimligt än att finna ett svar. Och Jesus lockar snarare som en konstruerad ”politiker” som av vilja att bli ”omvald” av oss försäkrar att allt vi vill är vad han vill och att våra val är bra vilka de än är, bara för att de är våra.
Även om återvändsgränderna i sådana samtida hållningar blir tydlig för allt fler, utövar de fortfarande starkt inflytande. Så förstår vi att kristen mission och evangelisation, på basis av vad just Johannesevangeliet berättar, alltid behövs.
Johannesprologen börjar med exakt samma ord som Skapelseberättelsen i Första Mosebok: ”I begynnelsen…”. Genom att bli människa, ”sarx” på grekiska vilket betyder ”kött”, dvs konkret, materiell existens, skapar Gud ett helt nytt sätt att vara människa på. Och det kanske mest hisnande av allt är att vi får ett erbjudande om att dela detta, i evighet med start här och nu, om vi bara vill erkänna och omfamna honom som svaret – det vi aldrig själva skulle kunnat komma på – på allt sökande och all längtan.
Men vi vet att detta nya sätt avvisas redan innan det blivit synligt. Som vi hörde: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” Det fanns ju inte ett rum ens i det sjabbigaste motellet i Betlehem. Jesus representerar, från sin födelse, inte det som från världsliga utgångspunkter är hyllat eller efterfrågat. Och det leder oss till att i hans person, som också är hans enda budskap genom hela hans offentliga verksamhet, se en omkastning av alla världsliga värden och måttstockar.
Från krubban i Betlehem till korset på Golgata går det därför en rak linje. Jesusbarnets lindor förebådar svepningen i graven. Jesus död är inget misstag. Tvärtom. När det eviga ljuset låter sig begränsas genom att bli en del av det begränsade för att kunna lysa upp det, möter det människans självvalda lutning åt mörkret och måste då dela mörkrets yttersta konsekvens – döden – för att kunna absorbera och neutralisera den, så att vår rädsla för den därefter aldrig mer ska kunna släcka ljuset. Som förre påven Benedikt XVI har uttryckt det:
”Gud är kärleken. Men kärleken kan också bli hatad, när den fordrar att man går ut ur sig själv. Den är inte en romantisk känsla av välmående. Frälsning är inte wellness … utan snarare befrielse från instängdheten i det egna jaget. Priset för denna befrielse är korsets smärta.”
Världen vill ännu på många sätt inte veta av Jesus Kristus och det han erbjuder: den sanna och självutgivande kärlekens ordning framför våldets och dominansens. Det ser man vid en snabb nyhetskoll. Eller som den engelske, katolske författaren G.K. Chesterton en gång framhöll: doktrinen om arvsynden är den enda kristna lärosats som ständigt bevisar sig själv empiriskt.
Men inte heller alltid vi troende vill veta av Jesus och hans erbjudande, i alla fall inte fullt ut. Vi föredrar t ex lätt att också gripas av det som är på modet framför Kyrkans lära som kräver främst tillit men också eftertanke och beredskap att tappa anseende; Kyrkan som inte är något mänskligt påfund utan inrättad av Jesus Kristus som Inkarnationens fortsättning och språkrör. Vi skvallrar och baktalar, också varandra, också i en kristen församling, istället för att följa Jesus bud. Vi anstränger oss hårt för pengar, prylar och andras gillande, istället för att ordna våra liv med hjälp av Guds måttstock. Vi låser lättare in oss i våra egna vardagsbekymmer, framför att se den roll vi kan fylla för ensamma och utsatta i vår närhet, eller för att höja rösten mot världens osanningar och orättvisor.
Julens budskap är att Jesus Kristus, även om vi glömmer honom, aldrig ger upp om oss. Hans trofasthet blir uppenbar i Kyrkans sju sakrament, i synnerhet den Heliga Eukaristin och bikten, där han är närvarande i den av oss uppfattade och tillgängliga materien som det ständigt inkarnerade Ordet. Sakramenten, inrättade av honom som de är som gåva för oss att ta emot och växa i, är det nya Betlehem, där Jesus föds för och i oss, och så startar om med oss, så ofta det behövs, för att överbrygga våra begränsningar med sin fullkomning, vårt högmod med sin ödmjukhet, vår oro med sin frid.
Med Julen skingrar Gud alla våra gudsbilder och visar sig som han är: han som har ”talat till oss genom sin son”, som andra läsningen ur Hebréerbrevet uttryckte det. Inte som någon anonym ”kraft” som kan vara instrument för våra syften; inte som en världslig ledare som ger oss vad vi tror att vi behöver. Utan som den ”hela jorden skall se … räddar oss”, för att tala med profeten Jesaja i vår första läsning; räddar oss från syndens, våra egna och andras synders, yttersta konsekvens – den eviga döden. Som vår Fader som genom sin Son, sitt Ord, drar oss till sig för att genom nåd alltmer göra oss till det Gud är av sin natur: gudomliga. Så att Julens yttre, verkliga, historiska händelse inifrån får omvandla oss i både ande och materia, var i historien vi än befinner oss.
Julen ställer ytterst en fråga till oss. Inte om vi alltid lyckas ta emot Jesus Kristus, utan om vi, i alla våra begränsningar, vill ta emot honom och låta honom omvandla oss. Påven Franciskus har uttryckt det så här:
”Det finns ingen plats för tvivel. … ingen plats för likgiltighet. … Från och med nu ligger vägen till äkta befrielse och evig frälsning öppen för varje man och kvinna med ett enkelt hjärta.”
Låt oss be om att Jesus Kristus gör vårt hjärta så enkelt att vi alltmer får dela det nya, eviga sätt att vara människa på som han erbjuder; så att hans ljus, ”[d]et sanna ljuset, som ger alla människor ljus”, då genom oss får lysa allt starkare, för alltfler, och att, som responsoriepsalmen beskrev det, ”alla länder” kan höja ”jubel till Herren” och brista ”ut i glädjerop”. Jesus har inte gett oss någon knapp som avskaffar krig, hunger, förtryck, sjukdom och lidande. Men han har gett oss Gud. Och det är början till allt annat. Amen.
pater Thomas Idergard
