Predikan 9 januari 2023, Requiemmässa för påve emeritus Benedikt XVI

Predikan 9 januari 2023, Requiemmässa för påve emeritus Benedikt XVI

Förvirras inte, håll fast vid tron – av kärlek till Herren

Jes 25:6-9; Ps 23; Fil 3:20-4:1; Joh 21:15-19

I evangeliet hörde vi vad vi kunde kalla för Aposteln Petrus bikt. Herren Jesus låter Petrus förklara sin kärlek lika många gånger som han bara dagar tidigare hade förnekat Herren. Men en orsak till att händelsen genom Bibeln delges alla troende i alla tider, är att den inte bara rör den Helige Petrus personliga relation till Jesus, som förebild för vår personliga relation. Texten ger också arbetsbeskrivningen, om man så vill, för det ämbete som Jesus bygger på Petrus, Katolska kyrkans förste påve: Att vittna om den kristna tron som det enda riktiga svaret i kärlek på Guds kärlek till oss i Jesus Kristus. Och att på Jesus uppdrag utöva uppgiften som herde för alla troende i meningen att de hela tiden får den andliga näring som bekräftar och stärker dem i tron; i kärleken till Herren, viljan av hans bästa, dvs att hans vilja får ske med och i allt.

Även om han hade varit före detta påve i nästan tio år när han lämnade tid och rum på nyårsaftonens morgon, kom stora delar av Benedikt XVI:s liv här att präglas av denna uppgift. I mer än 60 år tjänade Benedikt, Joseph Ratzinger, Kyrkan som präst, teolog, ärkebiskop, kardinal och påve. Dvs själv både som den högste ställföreträdande herden med sina åtta år som påve, och i övrigt som en ”med-herde” i hjälp och stöd till övriga innehavare av Petrus ämbete.

Hans samlade betydelse för Kyrkan är ovärderlig och svår att sammanfatta kort. Som teologisk rådgivare vid Andra Vatikankonciliet och därefter som en av de ledande uttolkarna av dess beslut, kom han att prägla förståelsen av modern katolsk tro och praxis, inte minst liturgin, som en fortsättning på, och inte ett brott med, 2000 år av en obruten och organisk kyrklig tradition, med hittills 21 koncilier, alla viktiga men bara på olika sätt, där varje steg prövas i ljuset av, för att bygga vidare på, den tro apostlarna får av Herren, och den praxis den första Kyrkan etablerar. Och där det aldrighandlar om att ändra på innehållet, eftersom det ju skulle vara liktydigt med att säga att den Helige Ande talar emot sig själv.

I en alltmer sekulariserad värld bidrog Benedikt på ett avgörande sätt, utifrån detta, till att förankra den nutida katolska identiteten i den tro som finns i, men alltid överskrider, tiden. Guds Ord är, som Benedikt själv uttryckte det, ”evigt giltigt”, då det ”inom sig bär evigheten” i kontrast till ”mänskliga åsikter” som ”kommer och går” så att det som är ”väldigt modernt idag kommer vara väldigt förlegat imorgon”.

Som teolog, hans praktiska bas, räknas Benedikt till 1900-talets mer inflytelserika, och i hans konkreta förkunnelse återkommer två centrala teman som kan riktas till alla kristna, oavsett kyrko- och samfundstillhörighet:

Det första handlar om identiteten hos den som han älskade och ville hjälpa oss att älska. Jesus Kristus är fullbordandet av Israels tro och Gamla Testamentets uppenbarelse. Aldrig frikopplad från den. Bibeln, som en källa till kunskapen om Jesus, kan därför bara förstås förmedla en sann helhet om Gud och människan, om nya, vetenskapliga Bibelforskningsmetoder används med utgångspunkt från tron, och ses som verktyg för att fördjupa den; och inte själva får överpröva vad man ska tro. ”Den historiske Jesus” möter oss i Bibeln och de första kristnas bekännelse, och konstrueras inte av vår exegetik. Att följa Jesus är alltså att hålla sig till den som Bibeln och Kyrkans oförändrade tro beskriver, inklusive, förstås, hans bud.

Det andra temat handlar om hur vi kan förstå vad Jesus kallar var och en av oss att vittna om och hur. Eftersom Jesus enligt Johannesevangeliets grekiska original är ”Logos”, ”Ordet” men också ”Planen”, ”Meningen”, har vårt mänskliga förnuft, som spegling av Ordet, en viktig roll i att bana väg för, och fördjupa, den kristna tron. Människan är ingen ”flyktig och meningslös produkt av evolutionen” utan ”resultatet av Guds tanke”, som Benedikt själv har sagt. Därför kan hon också själv tänka.

Sökandet efter objektiv sanning blir därför ytterst ett sökande efter Gud. När vi finner Gud i Kristus, kan och ska vi ställa förnuftiga frågor. Men när sanningen betraktas som något relativt, något som kommer ur våra subjektiva åsikter, försvårar det också att finna Gud. Vår tid är, som Benedikt så träffande uttryckte det 2005, en ”relativismens diktatur”, där tron på att egot konstruerar världen blir förtryckande, då allt blir en fråga om den starkaste viljan. Avvisandet av relativismen är ytterst ett projekt till förmån för tänkandet alltid måste ha företräde framför flyktiga viljor och känslor. Det är talande att Benedikt när han ännu var kardinal, i en debatt med den agnostiske filosofen Jürgen Habermas 2004, där Habermas motvilligt såg en ny roll för religionen, betonade behovet av mer förnuft! Det kristna vittnesbördet är och förblir ett sanningsanspråk som många gånger står i konflikt med tyckanden för dagen. Jesus fortsätter att kalla genom att ställa allt på sin spets, och av var och en av oss avkräva ett svar, ett val.

Idag kommer vi till Gud i tacksägelse för hur Benedikts liv och tjänst hjälpte, och fortsätter hjälpa, oss och många att, alltmer och allt bättre, göra detta val. Vi erinrar oss också att hans viktigaste identitet, över alla titlar, positioner, ämbeten och prestationer, om än så viktiga, faktiskt var som döpt. Det blev också bokstavligt tydligt genom att hans mer än ett halvt sekels predikningar, föredrag, artiklar och essäer, 66 böcker, tre encyklikor och fyra apostoliska uppmaningar, kokade ner i fyra ord på dödsbädden: ”Herre, jag älskar dig!”.

Genom dopet hade Benedikt redan dött och uppstått med Kristus och levde här i tid och rum i det nya liv i vilket den fysiska döden bara är en tröskel in i det som vår första läsning ur profeten Jesajas bok beskrev som ett evigt gästabud, en ständig fest, där sorg och smärta inte mera finns. För detta nya liv redan här gäller aposteln Paulus uppmaning i andra läsningen ur Filipperbrevet, att ”stå fas[t] i Herren”; konkretiserat i Benedikts egna ord i hans andliga testamente: att inte låta oss ”förvirras” utan hålla fast vid den katolska tron. Hur vi som katoliker, fortfarande här i tid och rum, allt bättre kan göra det i våra enskilda liv, blir den bestående frågan till var och en av oss, när vi tar vårt avsked från påven emeritus Benedikt.

Med den fasthet i tron som Benedikts liv och gärning visade och bidrog till, kan vi, som han uttryckte det i ett av hans sista publicerade brev i februari förra året, med ”kunskap, och verklig vänskap, med [våra] livs domare … trygg[a] gå genom dödens mörka dörr”. Alltså att, som Jesus uppmanade i vårt evangelium idag, verkligen följa honom, och ingen annan.

I detta vårt kristna hopp överlämnar vi Benedikt i händerna på den Herre han tjänade för att han älskade, och med de trösterika orden i dagens responsoriepsalm ber vi att ”Herrens hus” ska få bli hans, och vårt, ”hem för evigt”. Amen.

                                                                                                            pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här