Predikan 6 Påsksöndagen 2020

Predikan 6 Påsksöndagen 2020

Kära systrar och bröder i Kristus,

Jesus talar i dagens evangelium från sin sista nattvard och bemöter två vanliga missförstånd i vår tid, 2000 år senare. Det första missförståndet är tanken att det som ger frälsning skulle finnas naturligt i världen. Och att vi bara behöver hitta det, genom att t ex inspireras av olika vishetslärare och fredsprofeter, av vilka Jesus skulle vara en.

Men Jesus säger i evangeliet att han är gudomlig: ”jag är i min fader” – något ingen annan före eller efter honom har sagt om sig själv. Och genom att ”be Fadern” att ”ge … en annan hjälpare … sanningens ande” vill han göra ossdelaktiga i denna relation. Sedan säger han att ”[v]ärlden inte [kan] ta emot” Anden, och därmed inte heller se, erkänna, honom. ”Världen” står här för alla de värderingar som kommer ur arvsynden från de första människornas nej till Gud. Katolska kyrkans katekes betonar att det är viktigt för vår förståelse av oss och av Gud att påminnas om detta. Jag citerar: ”Att inte bry sig om att människan har en skadad natur, som är böjd att göra det onda, leder till allvarliga misstag när det gäller uppfostran, politiken, det sociala handlandet och moralen.”

Vi kan inte rucka på det här genom att i största allmänhet skärpa oss. Vår grundläggande andliga skada och vart den leder oss i evigheten kan vi inte påverka genom tekniska, ekonomiska, sociala, politiska, ekologiska eller ens medicinska förändringar. Eller genom att byta jobb, hobby eller partner. Något behöver tillföras som vi själva inte kan generera. Det är här som Gud kommer in i bilden och blir människa.

Den Helige Ande, kärleken mellan Fadern och Sonen i den Heliga Treenigheten, kan tack vare Jesus Kristus flöda in i världen, så att Sonens, Jesus Kristus, frälsargärning, utförd vid en historisk tidpunkt, får evig verkan, och vi, genom att tro på Kristus, få del av Guds eviga liv som vi egentligen skapades för. Att låta Anden flöda vidare i världen är ett arbete som Kyrkan sedan fortsätter, som vi hörde i första läsningen ur Apostlagärningarna när apostlarna, den förste påven och en av de första biskoparna, förmedlade de första konfirmationerna. Genom dopet, och övriga sex sakrament, får vi tillförsel av Andens liv, om vi bara samarbetar.

I andra läsningen ur sitt första brev, bekräftar Aposteln Petrus Jesus som inte en profet eller vishetslärare utan som den som är sann Gud och sann människa, och gör sig till ett offer och bär Gud till döden, som i total gudsfrånvaro är syndens yttersta konsekvens, så att Gud kan besegra döden inifrån och omvandla den till en tröskel till det eviga livet och den kroppsliga uppståndelsen. Jesus blir därmed den väg till Gud som inte finns i någon annan religion, något annat trossystem, i naturen, våra materiella ”framsteg” eller i vårt skådande in i oss själva. Detta är nåden, Guds övernaturliga gåva av sig själv. Den lovar inte ett gott liv i tiden, utan det eviga livet med Gud. Den ensam ger hoppet om att det vi ser och upplever här inte är slutet; att lidande och död aldrig har sista ordet.

När Jesus vidare i evangeliet, som vi hörde, gör en tydlig koppling mellan kärlek och bud skingrar han ett annat missförstånd; det att kärlek skulle stå i motsats till regler. I sin bibliska mening är kärlek en akt av viljan, som, till skillnad från känslor, kommer aktivt från oss, för den andres egen skull. Denna kärlek, och vad den egentligen innebär, blir en följd av den tillförda nådens liv redan här i tid och rum. Den är en del av det som Aposteln Paulus kallar ”Andens frukter”, och den Helige Thomas av Aquino beskriver som ”trons form”, det som kan kännas igen. Ett liv i Anden är att leva i den kristna paradoxen att vi får alltmer av Gud bara i den utsträckning som vi helt och fullt, med allt vad vi har, alla uppoffringar, ytterst vårt eget liv, ger oss själva till och för sanningen. Oavsett vad det kostar eller ger på kort sikt.

Därför är det farligt att reducera tron till en intellektuell bekännelse för kyrkbänken eller kammaren. När Luther och andra som protesterade på 1500-talet, talade om ”rättfärdiggörelse genom tron allena” blev det, även om det nog inte var avsikten, till en föreställning om tron som ett överdrag utanpå en i övrigt oförändrad mänsklig natur. Från detta felslut kommer sedan ”pastor Jansson”-inställningen, för att parafrasera Hasse Alfredssons berömda monolog; att vad vi gör inte spelar så stor roll i slutändan om vi bara vill väl; att inget egentligen är synd så länge man tror i tanken, och att den som hävdar något annat ”dömer”.

Men ”pastor Jansson” uppfattad så, går faktiskt direkt mot vad Jesus själv lär. Han, och hans Katolska kyrka på hans uppdrag, vill istället, av kärlek, få oss att förstå vad som hindrar oss från att bära frukt, från att låta tron få sin form; från att älska Gud, nästan och oss själva, som Gud vill, som ju vet vårt bästa långt mer än vi själva. Nu förstår vi vilken central roll Kyrkans bud och regler har för att hjälpa oss att släppa taget om det vi själva definierar som gott, och träna oss på att offra något för det som sanningens Ande uppenbarar, genom Kyrkans lära. Dvs att året runt leva det som vi övar under Fastetiden, nu med draghjälp och tröst av den nåd som Kristus offerdöd, uppståndelse och utgjutelse av Anden tillför, och inbjuder oss att samverka med. Denna hållning är den ödmjukhet som andra läsningen nämner. Ödmjukhet är däremot inte att vara försiktig i att förkunna Kristus – det kan vi ju inte om vi älskar andra, dvs vill deras bästa, som alltid är Gud!

Det är inte den som vill försöka hålla Kyrkans bud som avviker från kärlekens väg, som vår responsoriepsalm idag säger ”råder för evigt”. Det är inte den som försvarar Kyrkans lära mot kritik inifrån Kyrkan och kristenheten, som splittrar. Ödmjukhetens motsats är ju att tro att man själv bestämmer vad som är sant. Inre angrepp på, och öppet ifrågasättande av, lära och bud, blir ett angrepp på Kristus själv. Kyrkan är ju hans kropp.

Att försöka hålla buden, genom att med vår fria vilja ordna våra personliga liv efter dem, det är, som Jesus säger, tecknet på att älska honom. Eftersom tron inte bara läggs på något som i övrigt fortsätter som förut. Utan för att tron blir levande när vi med den oumbärliga hjälpen av nåden i oss, och bara så, försöker vandra helighetens väg där buden är våra vägskyltar. Så att vår natur omvandlas, helas och upprättas. Från skadad till helig. Delaktig i den symbios mellan himmel och jord som Guds inkarnation i Jesus Kristus är.

Låt oss alltså be om nåden att leva i den förvissning som den Helige påven Johannes Paulus II en gång formulerade så här: ”Var inte rädd för kärleken som ställer tydliga krav … dessa krav – som återfinns i Kyrkans ständiga undervisning – finns precis till för att göra din kärlek till en sann kärlek.” Amen.

                                                                                                         pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här