Predikan 4 söndagen i advent 2022

Predikan 4 söndagen i advent 2022

Du uppfinner inte ditt liv – en rättfärdig insikt för glädje och hopp

Jes 7: 10-14; Ps 24; Rom 1: 1-7; Matt 1: 18-24

Kära systrar och bröder i Kristus,

Den Helige Josef är, vid sidan av Jungfru Maria och den Helige Johannes Döparen, Adventstidens store förebild. En Adventsmänniska, någon som bereder vägen för Herren i det egna livet, och på olika sätt möjliggör för andra att göra detsamma. Han är ett av Kyrkans mest vördade helgon. Just för att han var Jesusbarnets och Jungfru Marias beskyddare, är han också hela Katolska kyrkans skyddspatron.

Josef har inte en enda replik i hela Bibeln. Ändå känner vi honom så väl, genom hans handlande. Han ställdes inför en mycket svår situation när han förstod att hans fästmö var gravid utan hans medverkan. Som vi hörde var han ”rättfärdig”. Han levde alltså Israels lag, inte som en förmåga att räkna upp yttre regler utan som en inre verklighet, en hållning till Gud, sig själv och nästan, som absolut och förstås förverkligar alla bud, vartenda ett, men inifrån och ut, i tillitsfull handling.

Så är vi också kallade att leva evangeliet med Kristus och Kyrkans bud. Vi får ta emot det som förkunnas oss utifrån, och med den hjälp Kristus ger i främst bönen och sakramenten etablera en inre kompass så att det vi tagit emot kan uttryckas i våra handlingar. Allt detta i tacksamhet och i ödmjukhet; vilket aldrig betyder osäkerhet om den kristna och katolska trons ljus och sanning, men däremot erkännandet att Gud är Gud och inte jag; liksom insikten att det är jag som får ansluta mig till, och vila på, 2000 år av katolsk tradition med kyrkofäder, martyrer, helgon och koncilier på basis av den bibliska uppenbarelsen – och inte denna tradition som ska vila på mig.

Vi hörde hur den Helige Josef planerade att skilja sig från Jungfru Maria ”i tysthet” för att inte ”dra vanära över henne”. Om han tvivlade på hennes moral höll han det för sig själv, för hennes skull. Det är äkta kärlek, att älska den andra för hennes egen skull; inte sig själv genom den andra. Äkta kärlek befriar från egna upprättelsebehov.

Men uttrycket på grekiska, evangeliets originalspråk, för att ”dra vanära” kan också betyda ”ställa till beskådande”. Josef kan alltså ha känt till Jungfru Marias helighet och anat ett mirakel. En hemlig skilsmässa skulle överlåta till Gud att göra allt känt, enligt sin vilja. Ängeln skulle alltså bekräfta det Josef anat, och hans rättfärdighet få honom att inse att han var ovärdig ansvaret att beskydda Jungfrun och Guds Son. Men  skulle det vara precis denna ödmjuka insikt som gjorde att Gud såg honom som rätt man för uppgiften. För han skulle då i allt börja med att söka Guds vilja. Den enda garantin för att något kan bli, inte ”kännas”, rätt.

Ytterst är det vad Josefs rättfärdighet handlar om. För hans reaktion på ängelns budskap var inte: ”Men hallå, var kommer jag in i bilden? Har någon tänkt på mina behov? Varför ska jag ta emot ett barn jag inte har valt? Och vem är du att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv?” Nej, den Helige Josef förstår att hans liv handlar om något större än det han vill, dvs tror han behöver. Han förstår att hans liv handlar om Gud och hur han, Josef, kan fullgöra en särskild, och helt unik, kallelse i Guds plan.

Ingen får förstås samma kallelse som den Helige Josef. Men vi kan ställas inför en uppgift som vi inte valt själva där vi kallas till agerande. T ex när mänskligt liv, i ett stadium där det är svagt, sårbart och hjälplöst, plötsligt behöver min hjälp. När jag erfar andras ensamhet, nu så här inför Jul. En granne, en gammal anhörig, någon sjuk. Någon som alla tycker är ”omöjlig”. Vad gör jag när jag förstår att jag är nyckeln till att något kan försonas? Erfar en kallelse att leva bara för Kristus, något fler gör än som svarar på? Eller som förälder anar att detta kan gälla för ett barn? Agerar jag när något för att bli rätt kräver en uppoffring av min bekvämlighet, standard, heder eller popularitet i ”viktiga” kretsar?

Det gamla Israels hopp var att Guds löfte om ett slutligt ingripande i världen skulle ske genom en ättling till kung David. Under Advent vill det Nya Israel, Kyrkan, påminna om att detta slutligen blev verklighet, och nu ständigt kan förnyas i oss, för att vid tidens slut fullbordas i allt, av Gud. Genom just Josef hör Jesus till Davids ätt. ”Mänsklig härkomst”, som andra läsningen ur Romarbrevet uttrycker det, var i judendomen en juridisk och inte biologisk företeelse. Därför ärvde Jesus Josefs familjetillhörighet, utan något biologiskt band.

Josef agerar som pappa från det att Jesusbarnet börjar existera som människa med en okränkbar värdighet, dvs, som för oss alla, vid konceptionen. Josef förstår att faderskap är att vara tjänare av det mänskliga livet och dess villkor, och att agera med det för ögonen, också när alla egna behov får stå tillbaka. I den Helige Josef har vi därför modellen för mans- och papparollen i alla tider och kulturer. I familjen och i Kyrkan.

Vår evangelieläsning avtäcker den verkliga betydelsen av de gåtfulla orden hos profeten Jesaja i vår första läsning idag, om en jungfru – i vår översättning en ung kvinna, men utan referens till en man, vilket i kontexten blir detsamma – som ska föda ”Gud med oss”: Sonen, som ängeln uppmanar Josef att ta till sin egen genom att namnge honom, som ”skall frälsa sitt folk från deras synder”.

Jesus Kristus kan inte tas emot som frälsare utan att vi förstår, och erkänner, våra synder. Att vi av rädsla för att döden är slutet, och att vi därför inte kommer att få ”uppleva” tillräckligt mycket innan vi dör, ersätter Gud med materiella fördelar, njutningar, makt eller popularitet. Gud kanske inte försvinner, bara kommer i andra hand. Men då missar vi målet, blir inte de som vi egentligen skulle bli enligt Guds plan; Gud som skapat oss och därför känner våra behov bättre än vi själva. Alltså: vi behöver frälsning, räddning. Från det vi är på väg att bli efter våra egna konstruktioner, som för till ett liv utan Gud i evighet. Till det vi kan bli med Gud, i Guds plan. Vi har idag, i vår tid, inte kommit ett dugg längre bort från detta behov av frälsning, än vad människor hade på den Helige Josefs tid. Eller någon annan tid heller, för den delen.

Gud med oss, Jesus Kristus, kommer med det som vi inte kan generera själva, det som inte finns att tillgå i världen, i naturen eller inne i oss: delaktighet i gudomligt liv. Som omvandlar oss, från rädslan för döden och alla val vi därför gör istället för Gud; till det fasta hoppet om uppståndelsens eviga härlighet. Låt oss be att vi på den Helige Josefs förebild, utan tvekan och i full tillit, allt bättre, med mottagandet av Kristus i våra hjärtan, vårt innersta centrum, kan låta Gudsvilja ske med oss, och därmed genom oss. Och så blir alltmer av Adventsmänniskor, året om. Amen.

                                                                                                                 pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Foto: Natanael Gindemo/Dagen

Pater Thomas Idergard är född 1969  i Arvidsjaur, Lappland, och uppvuxen i Skellefteå, Västerbotten. Efter gymnasiet studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och kom sedan att arbeta i regeringskansliet och var förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1995-98. Efter det lämnade han helt politiken och kom sedan att arbeta inom PR och opinionsbildning, i flera olika positioner som konsult och rådgivare, och var bl a med i ledningen för Sveriges största PR-företag. Han konverterade till Katolska kyrkan 2009 och frågan om kallelse kom under processen som ledde fram till hans upptagning i Kyrkan. Efter väntetiden för konvertiter och studier i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala inträdde han 2012 i Jesuitorden (Jesu Sällskap) med novistid i Nürnberg i Tyskland 2012-14, avgivande av de första ordenslöftena 2014, studier i teologi i London 2014-17, diakonvigning i London i februari 2017. Sommaren 2017 återvände han till Sverige och prästvigdes i september 2017. Sedan dess är han verksam som präst i S:ta Eugenia katolska församling i Kungsträdgården i Stockholm, vilken har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1837, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället. Pater Thomas har också uppdrag på stiftsnivå, bl a som medlem i stiftets arbetsgrupp för prästkallelser och ordförande i stiftets Kommission för fred och rättvisa, Justitia et pax.

Pater Thomas publicerar sina predikningar på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här