Predikan 3 söndagen under året 2025

Vigiliemässan på lördagskvällen

Större krav på katoliker

Neh 8: 2-4, 5-6, 8-10; Ps 19; 1 Kor 12: 12-30; Luk 1: 1-4, 4: 14-21

Kära systrar och bröder i Kristus,

Det sägs ganska ofta att Gud är annorlunda i Gamla Testamentet än i Nya. Sträng och arg i det Gamla, barmhärtig och mild i det Nya.

Men det är inte sant. Gud har inga skiftande känslor eftersom Gud inte förändras. Gud är ju utanför tiden och förändring en egenskap i tiden. Guds vilja är ett med Guds tanke, och oföränderligt inriktad på det goda. Gud är kärlek, i all evighet; kärlek som på grekiska, Nya Testamentets originalspråk, heter ”agape” och bokstavligt betyder viljan av den andres bästa för den andres skull, ytterst genom självuppoffring. Det präglar Guds inre liv – relationen mellan de gudomliga personerna i Treenigheten – och Guds förhållande till oss.

Hur Guds kärlek upplevs beror emellertid på mottagarens situation. För det inom oss och vår värld som är syndigt, upplevs Guds kärlek som en dömande eld. Men för den och det i oss som dras till sanningen blir Guds kärlek en varm omfamning.

Det som i Bibeln framstår som känsloväxlingar hos Gud är antingen mänskliga beskrivningar i brist på andra ord, eller upplevelsen av Guds stegvisa arbete i att uppenbara sig för människan i tiden, för att bygga en relation till mänskligheten efter syndafallet. Dvs det vi kallar frälsningshistorien.

Som framlidne karmelitpatern Wilfrid Stinissen har beskrivit det i en meditation om Bibeln: Om Gud t ex hade uppenbarat sin treeniga natur för antikens Israel, skulle det med största sannolikhet ha uppfattats som månggudadyrkan. Det var nödvändigt för Gud att först etablera sig som en, den ende, i skarp kontrast mot alla andra religioner. När dyrkan av den ende Guden hade blivit en självklarhet, helt unik, i den judiska tron, kunde Gud, vid helt rätt tidpunkt, uppenbara sig i sin fullhet; tre gudomliga personer i en natur. Detta utan att på något sätt motsäga det tidigare uppenbarade.

Likadant med barmhärtigheten. Gud behövde först etablera rättvisa genom att t ex föreskriva principen ”öga för öga” för proportionerliga straff i stället för primitiva hämndbegär. Först därefter kunde Gud uppenbara sin barmhärtighet som något som inte motsäger utan överskrider rättvisan; förlåtelse trots att någon rättmätigt förtjänar ett straff.

Guds sätt att uppenbara sig i tiden presenterar alltså sanningen i steg, vart och ett sant i sig men en bit av hela sanningen som Gud slutligen uppenbarar. Ungefär som byggandet av ett hus, som följer en komplett ritning men färdigställs i olika steg, vart och ett helt troget ritningen.

Med Jesus Kristus är huset helt färdigbyggt. I honom blir Guds uppenbarelse fullbordad och avslutad. Gud blir synlig för världen, liksom allt vi människor behöver veta om Gud, och vår väg till Gud. För att vara synlig i alla tider grundar Kristus sin kyrka och utrustar henne med sju sakrament och ett läroämbete; biskopen av Rom, Petrus efterträdare, dvs påven, och biskoparna, övriga apostlars efterträdare, i förening med påven i samma, obrutna tro från apostlarna.

Denna Kristus kyrka är fullt ut förverkligad i den Katolska kyrkan. Endast i henne har apostlarnas tro, läroämbetet och de sju sakramenten bevarats helt och hållet från apostlarna till vår tid. Här finns alla medel som är nödvändiga för frälsningen samlade i sin fullhet.

Det här är nu inget skäl för oss katoliker att se oss som överlägsna kristna som hör till gemenskaper som under Kyrkans historia brutit sig ur från henne. Tvärtom har vi ett större ansvar. Både för att själva använda alla de medel som finns, och att vittna om dem för andra.

Genom sin förkunnelse fördjupar Katolska kyrkan förståelsen av Guds slutgiltiga uppenbarelse i Kristus för att kunna tillämpa den på nya utmaningar, så att trons innehåll förblir detsamma som för dem som levde med och kände Jesus. Det här utgör den heliga traditionen. Tack vare den kan den gudomliga uppenbarelsen tala till mig, på min speciella plats i tid och rum, samtidigt som den förblir identisk med apostlarnas och de första kristnas tro, och alltså inte något jag uppfinner själv.

Bibeln har sammanställts av den Katolska kyrkan, ungefär 400 år in i hennes existens, med texter som Kyrkan bedömt vara gudomligt inspirerade för att återspegla, bekräfta och förankra den tro som Kyrkan haft från första början.

Därför har Kyrkan, av Jesus själv, genom det läroämbete som han inrättat, ensam auktoritet att tolka Bibeln för att formulera trosläror baserade på den. Så uppfylls något som börjar utmejslas i det Gamla förbundet, Israels tro, som vi hörde i vår första läsning ur profeten Nehemjas bok. Läroämbetet utgör en del av den kropp som är Kyrkan, som beskrivs i vår andra läsning ur Första Korinthierbrevet, och gör det möjligt för andra delar, alla troende, att ge sina bidrag till hela kroppens syfte: att visa Jesus Kristus, och göra Guds kärlek och sanning i honom synlig, för världen.

När vi som troende ber med ett Bibelställe kan vi, och ska vi, göra individuella tolkningar av Guds vilja i personliga situationer, inom ramen för vad Gud redan säger genom Kyrkans lära. Så blir Guds ord levande i varje människas liv. Men Gud kan inte säga mig något som strider mot Guds vilja som den uttrycks i Kyrkans lära. Om jag får det intrycket behöver jag, inte Kyrkan, börja om från början och lyssna på Guds röst mer noga eller på ett nytt sätt.

Varje uttalande i Bibeln måste också tolkas i ljuset av det övergripande budskapet, som den nyckel som låser upp varje enskild del; varje bok, kapitel och avsnitt. Och det budskapet är en person: Jesus Kristus. Precis det menar Jesus i dagens evangelium, där han refererar till profeten Jesaja för att säga: ”Det här handlar om mig!”. Och han fortsätter att säga det genom hela Nya Testamentet, som t ex i scenen i Uppenbarelseboken där endast Lammet kan öppna bokrullen, dvs göra Bibeln fullt förståelig. Med Kristus som nyckel kan vi skilja budskap i Bibeln som är nödvändiga för tron, från uttalanden om t ex tidsrelaterade seder; uttalanden om Guds vilja från mer mänskliga uttryck; bokstavlig mening från bildspråk. Och det är Kyrkan som sätter nyckeln i låset och visar vad som är vad.

Vår responsoriepsalm, från Psaltaren i Bibeln, förkunnade idag: ”Herrens lag är utan brist … [hans] stadgar är sanning”. Det syftar outtalat på Jesus Kristus. Fördold mellan raderna i Gamla Testamentet, och helt synlig i det Nya. Denna visshet om sanningen och fullkomligheten i Kristus blir vi döpta in i, och kallas vi under hela vårt liv här att leva alltmer och allt bättre i. Amen.

pater Thomas Idergard