Predikan 3 söndagen i fastan 2020

2 Mos 17:3-7; Ps 95; Rom 5:1-2, 5-8; Joh 4:5-42

Den Heliga Mässans kollektbön idag beskriver mkt väl vår benägenhet i denna Fastetid i coronavirusets skugga, liksom vårt enda möjliga, existentiellt verkande, svar: ”Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott, du visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt.”

Gud tolererar prövningar i våra liv, som kommer ur vår belägenhet som beroende och dödliga, för att vi ska vända oss till honom, överlåta oss alltmer, och fördjupa vår tro och omvändelse. Han vill att vi ska påminna oss om, och leva alltmer av, Bibelns vanligaste uppmaning: ”Var inte rädda!”. Och framförallt: han ger oss den kraft och stärker den tillit vi behöver, genom att själv komma till oss. Dagens evangelium, den fantastiska dialogen mellan Jesus och kvinnan vid Sykars brunn, visar hur Guds barmhärtighet - som får ett ansikte, därtill ett lidande ansikte, i en person, Jesus Kristus - söker upp oss för att dra oss till sig.

I min predikan idag pekar jag på hur evangelieberättelsen visar att Guds barmhärtighet inte bryr sig om våra mänskliga konventioner om vad som är lämpligt, hur den naturligt kommer till frågan om vårt moraliska liv (inte börjar där, men absolut kommer dit eftersom behovet av frälsning kommer av att vi syndar) och därvidlag inte är ett dugg orolig för att stöta sig med våra känslor - och hur den slutligen får oss att, som kvinnan vid brunnen, lämna våra gamla källor och börja förkunna för andra (missionera, evangelisera) vilken källa som ensam släcker vår grundläggande törst. Vilka stormar som än pågår runt omkring oss, och vart livet i tid och rum än för oss.

                                                                                                pater  Thomas Idergard