Predikan 26 söndagen under året 2024
"Jesus budskap till kyrkliga förövare och världsliga transideologer - och varningar till oss alla, som hjälp att leva av och i den gudomliga kärleken"
4 Mos 11: 25-29; Ps 19: 8, 10, 12-14; Jak 5: 1-6; Mark 9: 38-48
Kära systrar och bröder i Kristus,
När vi känner oss obekväma med Jesus uttalanden i dagens evangelium, kan det bero på att vi reducerat Jesus till en snäll kompis. Visst kan och ska vi tala med Jesus som en vän. Men det handlar om den förtrolighet han inbjuder oss till genom Jesus mänskliga natur. Inte om att allt Jesus säger ska kännas som bomull. I många fall är det tvärtom. Just för att han älskar oss, dvs vill vårt bästa, som är vår frälsning.
I botakten vid Mässans inledning ber vi: ”Kyrie, eleison”, ”Herre förbarma dig”. ”Kyrios”, Herre på grekiska, ”Adonaj” på hebreiska, var för Israels tro Gud, och i Romarriket en titel på kejsaren, som tillbads som Gud. När Kyrkan med apostlarna använder uttrycket för Jesus säger hon något helt omstörtande för dåtidens judendom och romerska eliter – men faktiskt också än idag. Pröva nämna Jesus namn på en middag och jämför reaktionerna med om du t ex nämner Buddhas. Namnet Jesus väcker besvär, p g a något som alla innerst inne förstår: Om Jesus är ”Kyrios”, som han själv gör anspråk på i de historiska källorna om honom, dvs främst Nya Testamentet, och som Kyrkan i alla tider har bekänt, har det dramatisk betydelse för vars och ens liv. Då tillhör allt honom och måste tjäna honom. Också vi.
I dagens evangelium säger Jesus först att vi kan se alla som verkar i hans namn som del i Kyrkans mission, oavsett relation till Kyrkan, precis som vår första läsning ur Fjärde Moseboken berättade om dem som utanför Moses inre krets förkunnade Guds ord.
I Jesus namn – vad är då det? ”Yeshua” på hebreiska betyder ”Gud frälser”. Den som förstår att Gud frälser, ger sin eviga gemenskap, bara genom Jesus, kan aldrig vara emot honom, och därmed inte emot Kyrkan, och ska därför också få ta del av det goda han ger. Vi uppmanas här till samarbete. Kanske genom att ta med någon i vår bekantskapskrets till söndagsmässan för att djupare lära känna detta goda – Jesus Kristus själv. Det kan vara en katolik som inte praktiserar eller någon annan med ett intresse för kristen tro. Förstås kräver det att vi först visar var vi står, dvs synliggör vår tro på Jesus som Herren, t ex genom att synligt bära krucifix eller ha en ikon vid skrivbordet på jobbet.
Sedan vänder sig Jesus i evangeliet till alla som tillhör Kyrkan. När vi hör hans varning för att förleda ”en av dessa små som tror”, tänker vi förstås på de ansvariga för skändliga övergrepp på barn och unga, liksom på dem som dolt dessa obeskrivliga synder och brott. Varje sådant övergrepp är ett för mycket, oavsett var det begås. Men varje övergrepp blir extra svårt, extra demoniskt, när det begås av personer som är satta att vara herdar som särskilt ska göra Guds sanning och kärlek i Jesus Kristus närvarande i världen. I synnerhet för ”dessa små”.
Utanför Kyrkan, runt om i vårt samhälle idag, finns också många som förleder ”dessa små” och som utan omvändelse riskerar möta det öde som Jesus antyder. T ex de vuxenvärldens transideologer som driver utsatta ungdomar att lemlästa sig och förstöra sina kroppar för livet.
Varningen för att ”förleda” pekar även på dess motsats – att leda – och påminner alla döpta kristna, delaktiga i det som kallas Kristus allmänna prästadöme, om ansvaret att visa varandra vad som leder till men också bort från frälsningen, i enlighet med det Kyrkan på Kristus uppdrag lär och alltid har lärt, och som aldrig hänger på våraåsikter. Viljan till egen bekvämlighet eller till att främja god stämning, får aldrig ta över kallelsen att förklara och vägleda varandra i sanningen.
Jesus säger vidare att helvetet existerar, dvs det tillstånd av evig åtskillnad från Gud som fortsättning på valet att säga nej till Gud i tiden. Men notera att tilltalet här nu är ”du”. Dvs helvetet ska vara en möjlig, individuell realitet som jag ska göra vad jag kan för att undvika, inte något som jag ska befolka med andra. Talet om att stympa kroppsdelar om så behövs är den hyperbol, dvs retoriska överdrift, som gör poängen om just helvetets individuella realitet: ingenting i mitt liv får vara så värdefullt för mig att det kan tillåta mig att vända mig bort från Gud så som han har visat sig i Jesus Kristus. En bortvändhet, vars tangentriktning också beskrevs i vår andra läsning ur Jakobs brev.
Dessa starka varningar kan jag låta leda till en genomgång av mitt eget liv just nu. Finns det något i mitt vardagsliv, mitt arbete, mitt umgänge, min fritidssysselsättning, mitt förhållande till andra och mig själv, som drar mig bort från Kristus: från att öppet bekänna honom och från att leva efter hans vilja? Vad jag än ser, vill Jesus hjälpa mig att om- och nyordna efter sin värdeskala. Genom min bön, mitt lyssnande och läsande av Guds ord och mitt deltagande i Kyrkans sakramentala liv, inte minst bikten. Och genom att jag lär mig se att jag faktiskt får en viktig hjälp av min skuldmedvetenhet om det som jag gör som går emot sanningen; en hjälp att vända tillbaka till, eller vidare fördjupa, gemenskapen med Gud, genom Kristus och hans Kyrka. Poängen med skulmedvetenheten är inte att den ska förbli utan få oss att vända oss dit där skulden lyfts av oss.
Att, som Jesus uttrycker det, ”alla skall saltas med eld” blir hans bild av att livet i hans efterföljd – ordnandet av allt efter hans värdeskala, så att alltmer av det vi säger och gör blir ett uttryck för Guds plan – ofta medför ett renande lidande. Det gör ont att släppa taget om egot som högsta måttstock. Motståndet mot tanken på helvetet och oviljan att lyssna på skuldkänslor är inte bara ett samtidens motstånd mot att jag inte kan få allt samtidigt, utan också ett mer naturligt motstånd mot hela omvärderandets smärta och en uppgivenhet inför min egen oförmåga.
Då får jag aldrig glömma att konstaterandet att jag inte klarar detta på egen hand paradoxalt nog är grunden för allt hopp. Det som gör att Jesus Kristus är Herren, Kyrios, inte den som bara säger snälla saker, är att han är Gud, Varat själv, som blivit som jag i meningen att han har antagit samma fysiska materia som jag; men som förblir Gud i meningen att han kan göra för och av mig vad jag inte själv förmår. Just för att han möter mig i min fysiska materia, och blir till det jag kan höra, ta på och ta in i min materia, som i den Heliga Eukaristin strax. Så att min egen existens till kropp och själ alltmer blir delaktig i Hans gudomliga existens. Det är detta han gör genom Kyrkan, som förblir helig, oavsett alla oss syndare där, eftersom Han är där, i lära och sakrament, på ett sätt som han inte är någon annanstans.
Det andliga livet handlar till slut om vår samverkan med Guds kärleksfulla gåva av sig själv i sitt människoblivande, dvs Guds nåd. Efterföljelsen av Kristus, Guds synliga ”lag” och ”befallningar” som vår responsoriepsalm idag prisade, blir därför till en bön, som vi borde låta inleda varje dag: Herre, hjälp mig att med allt jag har och är alltmer tjäna dig, även när det möter motstånd i mig själv och hos andra. Amen.
pater Thomas Idergard
