Predikan 23 söndagen under året 2024

Det här är tecknen för sista tiden

Jes 35: 4-7; Ps 146; Jak 2: 1-5; Mark 7: 31-37

Kära systrar och bröder i Kristus,

Temat i dagens läsningar är att se, höra och förstå, för att kunna handla med och som Jesus Kristus, och så växa in i Guds eviga liv. Det liv som dopet är inträdesbiljetten i.

I första läsningen ur profeten Jesajas bok kunde vi höra Guds egna tips om hur det Gamla förbundets troende genom att läsa tidens tecken – händelser i den vardagliga tillvaron – kunde veta när Guds eget, direkta ingripande för att ställa världen rätt hade börjat. Vi hörde att ”de blindas ögon [skall] öppnas och de dövas öron höra … och den stumme brista ut i jubel.” Med Jesus helande av den dövstumme mannen i dagens evangelium, 700 år efter Jesajas profetia, visar sig nu konkret två av dessa tecken.

Jesus mirakel kallas ibland för ”tecken”. Med vår tids vetenskapstro, som säger att inget kan existera som inte kan mätas och förklaras empiriskt, missförstås ”tecken” som omskrivande bilder. Men som katolik behöver man inte falla i det diket. Den katolska, och ortodoxa, förståelsen av sakrament, trons näringsgivare, är att de är ”tecken” i meningen något synligt som bär en osynlig verklighet. Vi känner det med t ex dopvattnet som bär det nya livet, hostian som bär Kristus uppståndna kropp, oljan som bär den Helige Andes gåvor, den i obruten apostolisk tro vigde prästen som i relation till bruden, dvs församlingen, bär Kristus oupplösliga förening med Kyrkan, det som det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna också uttrycker.

Med katolska ögon ser vi alltså hur Jesus mirakel verkligen bär det profetiorna har utlovat: Guds direkta handlande med människan för att rädda henne från hennes självvalda destruktivitet. Vår tro hänger faktiskt därför på det som ögonvittnena, den tidiga Kyrkan och Nya Testamentet unisont vittnar om: Jesus mirakel som konkreta, historiska händelser som bokstavligen, i tid och rum, visar hur Gud uppfyller sina löften.

Dagens responsoriepsalm hjälper oss med tanken. Gud som ”har gjort himlen och jorden och havet och allt som finns … skaffar rätt åt de förtryckta … öppnar de blindas ögon … upprättar de förnedrade”. Som upphov till naturlagarna vet Gud förstås hur de ska överskridas om det behövs för att göra det osynliga synligt.

Men hur gick det då med Jesus och hans tecken? Läste människorna dem och förstod? Nej, vi vet ju hur det slutade i tiden, i de skeenden vi människor försöker råda över, och skryter med att kunna mäta och förklara. Tolkningen av tidens tecken förväxlades med att gå med själva tiden och med dem som leder ropen här, och alltså att i den stora folkhopen upprepa kraven från opinionsbildare och influencers på korsfästelse. Den som gjorde alla tecken kunde bara inte, ja, fick bara inte, vara Gud. Han ställde ju absoluta anspråk, och krav på förändring. Människorna hade redan en egenuppfunnen Gud. En som välsignade allt det de, och deras ledare i tid och rum, både politiska och religiösa, ville att Gud skulle välsigna. Och vi människor fortsätter ofta gå genom tiden döva och blinda, enskilt och kollektivt.

Men vi vet också att han, den förnekade, men sanne guden, Jesus Kristus, uppstod för att hans kärlek till oss övergår t o m våra förnekelser, och med det slutgiltiga tecknet, miraklernas mirakel, ger oss en ny chans. Den Helige Augustinus har påpekat att eftersom Jesus är Ordet som blivit kött, dvs Guds synliga tal, är alla hans handlingar också ord som förkunnar sanningen till alla tider. Sanningen om Gud och om oss; vår belägenhet och vår räddning. Och nu ser vi att den dövstumme mannen också är var och en av oss; hur Jesus uppmaning ”Effata! … Öppna dig!” riktas till människor i varje tid.

Det är inte för vad som helst som Jesus vill öppna oss utan till att lyssna bättre på honom, Guds levande ord. Det som han talar i Kyrkan han grundat och gett full befogenhet att med trons oförändrade kärna tala för honom. Och så som han – i linje med, och i individuell översättning av, det han talar i Kyrkan – talar till dig och mig i våra hjärtan. Och för det måste vi lyssna mindre på, ja stänga av, sådant som aktivt motverkar denna Guds talade vilja.

Det betyder nu inte att allt det som inte aktivt talas av Kyrkan eller som inte går att finna i Bibeln, måste vara dåligt. Självklart inte. Västerländsk kultur, sedd som samlad helhet, är inspirerad av kristendom och inte minst katolsk kristendom. Människor har, oavsett tro, förmåga till naturlig godhet. Runt om oss finner vi därför sådant som ekar av Guds ord och som vi behöver lyssna aktivt på, t o m på oväntade ställen. Något som andra läsningen ur Jakobs brev påminde oss om, med exemplet vad vi ser, och inte, i andra.

Men vi kan göra detta lyssnande just för att vi har fått ta emot och känna det sanna Ordet genom tron, stärkt av de sju sakramenten. Då kan vi också förstå när det inte är det sanna Ordet som ekar. Det gäller tyvärr väldigt mycket av det som dominerar vårt offentliga rum; vår tids populära föreställningar om vem människan är och vad som är bra att hon gör.

Katolska kyrkans katekes ger oss en varnande, och därför kärleksfullt hjälpande, anvisning när den sammanfattar Bibelns och den kyrkliga traditionens förståelse av den sista tiden, den då man som kristen måste kunna dra rätt slutsats av tecken som visar sig. Både samhället och Kyrkan kommer då, säger Katekesen, att prövas av en ”villfarelse som erbjuder … en skenbar lösning på [människans] problem till priset av avfall från sanningen … där människan förhärligar sig själv … en sekulariserad messianism som är ’perverterad till sitt väsen’.”[1] Denna villfarelse måste vi känna igen och sluta våra öron för, varifrån den än kommer och med vilka goda avsikter den än maskerar sig.

Om vi genom daglig bön, Bibelläsning, inspiration från helgonen och regelbunden bikt och Kommunion alltmer lär känna Guds Ord med hela vårt väsen – tanke och kropp – kan vi också höra dess eko, även det dämpade, i det antikristliga bruset kämpande; uppfatta det spirande fröet av Guds rike, i oss själva och andra. För att då med vårt eget, av Kristus befriade, tal förstärka det, rikta det, hjälpa det att växa.

Och då är vi framme vid vad lossandet av tungan betyder för oss. Vår tro på Kristus, den som, enligt vad han själv säger, ensam frälser till evigt liv med Gud, har vi inte för att mysa med för oss själva. Utan för att vittna; tala med ord och handling. Det är slutligen vårt rätta handlande utifrån vad vi sett, hört och förstått.

Kanske finns det någon, en person, i din närhet som behöver andligt helande, vända om från en farlig livsväg eller höra mer om ditt kristna hopp om liv, bortom lidande och död? Ta då emot Jesus nu, när han kommer, sant och verkligt närvarande i den Heliga Eukaristin. Gå sedan, en dag i veckan som kommer, med Kristus i dig, till den personen och tala. Amen.

pater Thomas Idergard

[1] Katolska kyrkans katekes, 675f