Predikan 22 söndagen under året 2022

Ödmjukhet – inte att vara svävande om sanningen, utan att leva i sanningen

Syr 3: 17-18, 20, 28-29; Ps 68; Heb 12: 18-19, 22-24; Luk 14: 1, 7-14

Kära systrar och bröder i Kristus,

Som alla andra riken styrs också Guds rike av lagar. En av de absolut viktigaste beskrivs av dagens läsningar: lagen om ödmjukhet. Den som innebär, som vi hörde av Jesus själv i evangeliet, att den ”som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”; alltså, för att tala med vår första läsning ur Syraks bok, få ”nåd hos Herren”, del av Guds eviga liv.

Ödmjukhet har inget att göra med att vara svävande om vad man tror är sant, eller att inte argumentera för sin sak av rädsla för att stöta andra. Då skulle ju Jesus inte vara ödmjuk. Men nu är han tvärtom själva modellen för ödmjukhet, som, istället handlar om att inse och bejaka sanningen: att vi är skapade ur intet, och att själva vår existens är en gåva från Gud; och att det är Gud som är Gud – inte vi.

Lagen om ödmjukhet går direkt emot det som vår fallna värld, ja, det i oss själva som vänder sig bort från Gud, försöker intala oss. Ödmjukheten som livshållning är svårsåld och svårsmält, i synnerhet när tiden och kulturen sätter individens känslor och vilja i centrum, påstår att världen och jag själv är och blir det jag ”känner för” och uppmanar oss att ”ta för oss”, inklusive av oss själva och varandra, så mycket vi bara kan (och sedan t o m lägga ut bilder och texter om det i ”sociala” media). Därför talar Jesus så tydligt.

Men ödmjukheten är så fundamental att Jesus framförallt lär oss den genom sitt sätt att leva den, ja, själv vara den, genom sitt lidande och sin död. Han, Ordet som skapat allt, blir människa och kommer till det han själv har skapat. Där tar han den sämsta plats som kan tänkas – den fördömde förbrytarens – och går frivilligt in i den mest förnedrande död som då fanns – korsfästelsen – efter att korruption, feghet och lögner släpat honom och all hans heder i smutsen. Eftersom han ödmjukat sig så fullständigt för uppgiften att öppna en väg för oss syndare genom mörker och död, har han förhärligats i sin uppståndelse och blivit ”förmedlaren av ett nytt förbund” som andra läsningen ur Hebréerbrevet uttryckte det.

I detta förbund erbjuds ”ett hem … frihet och lycka”, som vi hörde i responsoriepsalmen, åt faderlösa, änkor och fångna. Dessa grupper omnämns inte, vare sig här eller på andra ställen i särskilt Gamla Testamentet, för att säga att alla vi som inte tillhör dem inte har något att hämta hos Gud. Nej, de manifesterar istället livssituationer där människor måste ödmjuka sig i meningen inse att de inte själva styr över sina öden, att de är beroende personer, och inte autonoma individer. Vi påminns så om att det också egentligen, på djupet, gäller oss alla.

Därför är vi alla kallade att leva efter lagen om ödmjukhet, dvs i den Kristuslika hållning – en levande kristen tro – som ger del i hans liv och därmed i hans uppståndelse. Denna lag betyder inte att vi inte ska göra något av det vi har. Det vore falskt och fel. Däremot påminner den om att det goda vi har, och kan göra något av till glädje och nytta för fler, är gåvor från Gud. Och därför ämnade att användas, inte för vår isolerade egen skull, som i Jesus exempel med inbjudningar som bara syftar till att belöna värden, utan i tjänst för Guds rike. För att uttrycka Guds vilja.

Jesus uppmaning att vi måste bli som barn är en enkel beskrivning av den sanna ödmjukheten. Den som bygger på tillit och lydnad. Gud, som har skapat och gett oss allt vi har, vet bättre än vi själva vad som främjar vårt eviga väl. Och det är inte vår bekvämlighet eller tillfredsställelse här som är målet, även om sådant ibland kan vara välkomna effekter av att annat är rätt ordnat, men långt ifrån självklart och alltid bara en bonus; ingenting som Gud egentligen lovar oss här med tanke på arvsyndens skada i oss och världen. Målet är vår befrielse från denna skada genom vår kroppsliga uppståndelse och eviga liv hos Gud.

Sann ödmjukhet är därför inget pessimistiskt beroende, utan i ordet bästa mening glad, därför att den öppnar dörren till gemenskapen med Gud. Men vi kan inte skaffa oss den på egen hand. Vi kan bara ta emot också den som gåva att stegvis förstå och alltmer bejaka, växa in i. Som något som förändrar och omvandlar oss inifrån och ut.

Gåvan är Jesus Kristus själv, i Kyrkans sju sakrament och i Kyrkans förkunnelse och lära, som uttrycker både det som öppnar oss för Gud och som blir konsekvensen av att vi tagit emot hans Ande; men också varnar för vad som för oss bort från Gud. Ödmjukhetens lag, Jesus Kristus själv, vill alltså hjälpa oss att bli människor fullt ut, genom att Guds avbild i oss får blomma till vår likhet med Gud, ytterst i evigt liv. Amen.

                                                                                                                     pater Thomas Idergard