Predikan 20 söndagen under året 2022

Predikan 20 söndagen under året 2022

Guds kärlek både dömer och omfamnar

Jer 38: 4-6, 8-10; Ps 40; Heb 12: 1-4; Luk 12: 49-53

I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden”. Formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare, ”kasta en eld”. Vidare hörde vi honom säga att han inte ska skapa fred utan ”splittring”.

Med de här orden av Jesus framstår Gud som hård och dömande. Att vara ”dömande” är nog vår tids enda last. Men idén att Gud för att han älskar oss också borde älska allt vi gör, stämmer inte med Bibelns vittnesbörd. Inte heller stämmer fördomen att vi möter en sträng Gud i Gamla Testamentet men en barmhärtig i det Nya.

Gud är alltid densamme, den oföränderlige, eftersom Gud annars inte vore Gud. Förändring utmärker oss i tid och rum. Och just därför låter Gud oss stegvis genom historien förstå alltmer av vem han oförändrat och evigt är. Gud är också dömande. Den Gud som i Gamla Testamentet låter Sodom och Gomorra och profeten Elias fiender gå under med eld, blir människa i Jesus Kristus i det Nya Testamentet. Inte för att nu tända en mysig liten brasa, utan för att fortsätta ”kasta eld”.

Men säger inte änglarna i Julnatten att han är en fridsfurste? Absolut! För att få ihop det hela måste vi förstå hur Guds kärlek upplevs i en värld som är fallen i synd, dvs präglad av människans val att göra sig själv till Gud.

Gud är kärlek; rakt igenom; oföränderligt, hela tiden; då, nu och imorgon. Guds kärlek är ingen flyktig känsla, utan en evig akt av vilja av vårt bästa, som är vår omvändelse från synden, tron att vi definierar gott och ont, till sanningen, skönheten och godheten i Gud. Med start här och nu, och fullbordat i den kroppsliga uppståndelsen på den yttersta dagen. Detta är evangeliet, det glada budskapet. Inget annat.

Den Helige Thomas av Aquino påpekar att allt som tas emot, dvs även evangeliet, tas emot utifrån mottagarens tillstånd. Så när Guds kärleksljus bryter in i en värld som täcks av det andliga mörker vi kallar arvsynden, blir det för oss som för någon som befriats från en tid i en nattsvart grotta och plötsligt upplever dagsljus, dvs smärtsamt och jobbigt.

När Jesus, Guds ljus, Fridsfursten, säger att han splittrar, är det för att få oss att bryta med den falska freden av våra egna definitioner av det goda och istället söka en fred byggd på sanning. Sanningen om oss som människor och vad Gud, den som skapat oss och ger oss existens, vill med oss för vår eviga lycka och glädje. Sanningen kräver att vi tar ställning. I en och samma familj, en och samma vänkrets osv, kan vi då få leva med splittringen av att några har sagt ja, andra sagt nej, åter andra inte bryr sig. Den friheten är vår, given av Gud – inklusive ansvaret för att olika val leder till olika effekter.

En god pianolärare som undervisar en självlärd ackordkompare måste först bryta ner spontanklinkandets stil, för att ge plats åt den smäckra sonaten. På samma sätt behöver Jesus bryta ner, bränna upp, syndens falska ordning i oss för att ge plats åt Guds ordning; göra våra steg ”fasta”, som dagens responsoriepsalm uttryckte det. Vår allt bättre samverkan med detta i tro, är omvändelsen. Och den, som vi behöver göra ständigt, är inte alltid enkel. Men ju mer plats Guds ordning får ta i oss, desto mer får vi uppleva hur Gud bär.

Det finns alltså ingen motsättning mellan Guds kärlek och Guds hårdhet; Guds dömande och Guds förlåtelse; Guds vänlighet och Guds krav. Det finns ingen motsättning mellan Gamla och Nya Testamentets Gud. Allt som tas emot, tas emot utifrån mottagarens tillstånd. För det i mig som är i andlig ordning upplevs Guds kärlek, vilja av mitt bästa, som behaglig, tröstande och angenäm. Men för det i mig som är fast i synd och dysfunktion, upplevs samma kärlek som en dömande eld. Då gäller det bara, som andra läsningen ur Hebréerbrevet uppmanade, att ha ”blicken fäst vid Jesus” för ”att vinna den glädje som väntade honom”. Alltså att ta emot den kraft Gud skänkt oss för omvändelsens olika uppoffringar, i Kyrkans lära och sju sakrament, helgonens exempel, och egen bön och fasta.

Jesus har gett oss Kyrkan som sin eldkastare. Precis som profeten Jeremia i dagens första läsning, kommer Kyrkan att upplevas som obekväm när hon kastar Jesus eld in i varje vrå av våra själar, våra kulturer och samhällen, där den behöver brinna. För att göra oss alltmer heliga, till för Honom. För det är inte vår bekvämlighet nu som är målet, utan våra själars eviga frälsning. Det är äkta kärlek.

Låt oss nu förenas i bekännelsen av tron, för att därefter i tacksamhet ta emot Kristus själv, med hans kärleks tröst och eld, som den Katolska kyrkan ger oss, sant och verkligt närvarande i den Heliga Eukaristin. Amen.

                                                                                                        pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Foto: Natanael Gindemo/Dagen

Pater Thomas Idergard är född 1969  i Arvidsjaur, Lappland, och uppvuxen i Skellefteå, Västerbotten. Efter gymnasiet studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och kom sedan att arbeta i regeringskansliet och var förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1995-98. Efter det lämnade han helt politiken och kom sedan att arbeta inom PR och opinionsbildning, i flera olika positioner som konsult och rådgivare, och var bl a med i ledningen för Sveriges största PR-företag. Han konverterade till Katolska kyrkan 2009 och frågan om kallelse kom under processen som ledde fram till hans upptagning i Kyrkan. Efter väntetiden för konvertiter och studier i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala inträdde han 2012 i Jesuitorden (Jesu Sällskap) med novistid i Nürnberg i Tyskland 2012-14, avgivande av de första ordenslöftena 2014, studier i teologi i London 2014-17, diakonvigning i London i februari 2017. Sommaren 2017 återvände han till Sverige och prästvigdes i september 2017. Sedan dess är han verksam som präst i S:ta Eugenia katolska församling i Kungsträdgården i Stockholm, vilken har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1837, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället. Pater Thomas har också uppdrag på stiftsnivå, bl a som medlem i stiftets arbetsgrupp för prästkallelser och ordförande i stiftets Kommission för fred och rättvisa, Justitia et pax.

Pater Thomas publicerar sina predikningar på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här