Predikan. 2 söndagen i Advent 2020
Jes 40:1-5, 9-11; Ps 85; 2 Pet 3:8-14; Mark 1:1-8
Våra synder behöver förlåtelse – nedtoning och omtolkning av synd banar inte väg för Herren
Kära systrar och bröder i Kristus,
Genom att bli människa banar Gud en väg till oss. Vi hörde detta beskrivas i Markusevangeliets inledande ord: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Ja, det är det gladaste bud som någonsin getts och kommer att ges. Det är inte vi som söker Gud så mycket som Gud som söker oss. Detta är den unikt kristna tanken jämfört med alla religioner: i frälsningshistoriens, ja all historias, absoluta höjdpunkt, är det Gud, som är bortom tid och rum och allt som finns, som tar initiativet, kommer till oss, blir Immanuel, Gud med oss; hans banade väg för oss till sig.
Dagens läsningar påminner om att vi, från vår sida, behöver bana en väg och ansluta till hans väg; göra vad vi kan för att röja bort den bråte som förhindrar framkomligheten. Det är den andliga kärnan i Advent.
I första läsningen hörde vi profeten Jesaja, senare citerad i evangeliet, referera till den judiska fångenskapen i Babylon ca 500 år f Kr. Jesaja anknyter till Guds befrielse av Israels folk ur Egypten ytterligare 1000 år tillbaka i tiden, och till hela den profetiska traditionens förutsägelse om en kommande räddare, en Guds särskilt utvalde, Messias. Israels minne av ett avlägset förflutet och påminnelse om löftet om framtida hjälp, blir till hopp i en nutid av umbäranden. Umbäranden som beror på att människor och samhällen blir försvagade, på olika sätt, av att vända sig bort från Gud.
Precis så kan vi förstå lidandet i alla tider, också vår, och förstå varför Gud blir människa som en fullbordan av sitt förbund med Israel för att hans räddning ska gälla alla folk; så att han går med oss i våra smärtor, tar dem på sig, omvandlar döden till liv och ger hoppet om en slutlig, evig befrielse från lidande och död; ett hopp, likt det en gång bortförda Israels, här och nu, mitt i all oro. Jesajas tröstande erinran då om att Gud skulle gripa in, blir till vår påminnelse nu om att han har gjort det. På ett sätt som har evig verkan, med att erbjuda sin väg där lidande och död inte är slutet. Visst kan och ska vi hoppas på t ex behandlingar och vacciner mot farliga virus. Men hoppet i Kristus är långt mycket större och viktigare!
I vår andra läsning ur Andra Petrusbrevet underströk Aposteln Petrus att Guds ingripande sker när det är rätt tillfälle ur Guds perspektiv. Därför blev han människa, i Jesus första ankomst, vid precis rätt tid, dvs när det judiska folkets Messiasväntan var som allra högst, p g a den tideräkning som profeten Daniel förmedlat, och när alla sociala faktorer för en snabb tillväxt av Kyrkan sammanföll optimalt i det romerska kejsarväldet. Aposteln Petrus påminner oss vidare om att Guds perspektiv alltid är evighetens, medan vårt bara är tid och rum. Här har vi en viktig förklaring till varför Guds bönesvar kan dröja eller inte alls ske som vi väntat oss, precis som Jesus andra ankomst och fullbordan av allt hittills har dröjt. Men vi vet inte för hur länge. Så vi uppmanas till tillit, och att med den vara redo för att allt kan vara rätt tillfälle för Gud.
Detta säger också evangeliets huvudperson idag, Johannes Döparen, Jesus släkting som förebådade Jesus framträdande. Johannes var det Gamla Testamentets siste och störste profet, den siste profet som någonsin har förmedlat kunskap från Gud nödvändig för allas frälsning. Hans klädsel visade just denna ena av hans två hemhörigheter, dvs bland profeterna. Att hann höll till vid Jordan blev en symbolisk referens till profeten Elia, vars återkomst enligt den judiska traditionen skulle vara tecknet på att Messias tid var inne. Men lokaliseringen anknyter också till hur Israels folk en gång under Guds ledning kom in i det utlovade landet, över Jordan, och pekar på hur den Messias vars ankomst Johannes nu förkunnar, också leder in i ett förlovat land: det eviga livet med Gud.
Johannes hade också en andra hemhörighet. Som son till prästen Sakarias var han, enligt judisk ordning, själv präst, då ämbetet gick i arv bland männen i Levis stam. Men han utövade inte sitt prästämbete i templet, sannolikt i protest mot templets korruption, en profetisk kritik Jesus också kom att ha. För att ”hänga med i sin tid” med bevarad status anpassade sig tempelpräst-aristokratin alltmer till de politiska makthavarna. Ingenting som skedde i den religiösa praktiken fick utmana. Lärans kanter slipades ner och liturgins riter framstod som något man gjorde, ungefär som hednafolken, efter föreskrift utan någon inre betydelse. Vi känner igen frestelsen i alla tider. Men det Nya förbundets prästämbete som Jesus inrättar som delaktighet i hans tjänst, till vilket alla män kan kallas, handlar om det rakt motsatta. Som förre påven Benedikt XVI har uttryckt det är prästen ”någon som förblir stående: rakryggad gentemot tidens strömningar. Rakryggad i sanningen … rentav redo att utsättas för förolämpningar för Herrens skull”. Ja, det är prästämbetet som Johannes Döparen också förebådade. Idag innebär det t ex att vi präster fortsätter att fira den Heliga Eukaristin för er och för världens frälsning, givetvis på ett pandemisäkert sätt, tills Herren kommer, utan att fråga om lov!
Johannes Döparen talade om vad människorna, ställda inför Guds ingripande, kunde göra: nämligen svara med omvändelse genom ett dop som uttryckte viljan att bli renad av Gud, medan själva reningen sedan skulle påbörjas med Kristus sakramentala dop, som Johannes också påpekade.
Omvändelse är att erkänna sitt behov av att Gud ska ge gemenskapen med honom – dvs att vi inte har den av sig självt, ”inne i oss” eller ute i naturen – liksom att erkänna viljan att göra vad man förmår för att ta emot och förvalta det Gud vill ge. Öknen blir en bild av våra liv i syndens grepp. Men om vi rätar vår väg så att Herren kan färdas från sin banade väg in i våra liv, öppnar vi oss för befrielsen ur det greppet. Därför är förkunnelse som omdefinierar eller bortförklarar Katolska kyrkans lära om vad som är synd – en lära grundad på Jesus undervisning, traditionen från apostlarna och kyrkofäderna och Bibeln, på direkt uppdrag från Jesus själv – i sig själv en synd. Den säger ju att vi inte behöver vända oss bort från det Gud varnar för; att vägen kan vara krokig, svårframkomlig och fylld av spärrar, så länge det ”känns rätt” för oss.
Men som kristna är vi kallade att följa Johannes Döparens uppmaning. Vi har alla vägsträckor att räta ut i våra livs öknar. Låt oss inspektera dem med det sökljus som bara Kyrkans lära ger för att sedan be om, och ta emot, förlåtelsen. Som den Helige John Henry Newman har sagt förväntar sig Kristus inte att vi ska vara syndfria – det är ju därför han erbjuder förlåtelse – men att vi ska anstränga oss, försöka, göra vårt bästa. Därför: om du inte har, skaffa en detaljerad biktspegel! Gå i bikt i Advent, flera gånger om nödvändigt. För det måste kyrkorna, enligt biskopens direktiv, vara öppna som vanligt.
Låt oss, kära systrar och bröder, be om nåden att fullt ut leva Advent, i hopp om allt som följer, men här och nu; att se Jesus Kristus som den sanna lyckans rikedom och att, som responsoriepsalmen påminde, göra vårt för att ta emot ”allt gott”, ytterst frälsningen, som ”Herren själv” ger. Amen.
pater Thomas Idergard
