Predikan 17 söndagen under året 2021

Predikan 17 söndagen under året 2021

”En snäll fredsprofet och vishetslärare ger inget hopp"

2 Kung 4: 42-44; Ps 145; Ef 4: 1-6; Joh 6: 1-15

Kära systrar och bröder i Kristus,

Tron på att Gud kan uträtta mirakel i världen är en nödvändig följd av tron på att Gud är herre över materien. I vår tid hör vi ibland t o m personer som kallar sig kristna vara skeptiska till ögonvittnesskildringarna om Jesus mirakel, då de inte kan förklaras med empirisk vetenskap. Men då blir vetenskapen herre och ögonvittnenas utsagor förvanskas till konstiga symboler för att vi bör vara snälla.

Men om vi tror att Jesus Kristus är den han sade sig vara, den som apostlarna riskerade och miste sina liv för att förkunna, den som Kyrkan i alla tider har bekänt; ja, då är han Gud. Och är han Gud, är han herre över allt som finns, inklusive materien och naturlagarna, och kan använda materien, och överskrida naturlagarna, för att uppenbara sig och sin vilja.

Miraklen som historiska, konkreta händelser manifesterar det unika med Jesus; drog människor i hans samtid till honom och dominerar ögonvittnesskildringarna i evangelierna. Miraklen skiljer honom från alla profeter och vishetslärare, och bekräftar honom som Gud som blivit människa för att, på ett sätt vi inte kunnat förutse, hela oss i all vår brustenhet och synd och leda oss till sig. Bara med miraklernas Jesus finns det ett hopp om något mer och större än den här världen, än det vi kan se, mäta och väga; något mycket mer än våra och den fysiska världens begränsningar. Med den snälle fredsprofeten finns däremot inget hopp.

Gud kan uträtta mirakel genom oss vanliga människor. I första läsningen ur Andra Kungaboken hörde vi hur Gud genom profeten Elisha mättade hundra män med tjugo kornbröd. Men Jesus Kristus agerar inte på uppdrag av Gud, han agerar i egenskap av Gud, eftersom den gudomliga närvaron i honom är lika fullständig som den mänskliga. Därför är Jesus brödunder, som vi hörde om i dagens evangelium, av en helt annan art, vilket visas av den mer omfattande volymen. Och inte minst av att det fortsätter varje dag i den Heliga Eukaristin.

Genom frälsningshistorien har Gud hjälpt Israels folk med bröd, dvs grundvillkoren för liv. Mest känt är mannat under ökenvandringen från Egypten. Men denna hjälp har hela tiden pekat vidare framåt, till den punkt Gud själv blir människa för att hjälpa alla folk. I Johannesevangeliet är brödundret startpunkten för Jesus stora tal om sig själv som livets bröd, dvs som mystiskt men sant och verkligt närvarande i Eukaristins sakrament. Ett tal som upptar det mesta av evangeliets sjätte kapitel, som vi idag hörde inledningen till, och som vi kommer att följa i söndagsmässan under fyra kommande söndagar.

Vid sidan av uppståndelsen är brödundret faktiskt det enda mirakel som beskrivs i alla fyra evangelier. Det intar alltså en central roll i alla olika berättelser om Jesus liv och gärning. Och eftersom Jesus är Guds människoblivna Ord, den levande, allsmäktige Guden som talar, förmedlar allt han säger och gör vid en bestämd tidpunkt i historien, ett allmängiltigt budskap för varje tidpunkt i historien, intill tidens slut. I brödundrets budskap, som alltså inte handlar inte om gratis lunch, kan vi urskilja fyra beståndsdelar.

Den första är att det verkliga bröd som Jesus ger inte ska mätta vår fysiska utan vår existentiella hunger; som är ”allt levandes hunger” enligt vår responsoriepsalm idag. Vi hörde i evangeliet hur Jesus fick fly undan ett försök att kora honom till världslig ledare som kunde sörja för materiella och sociala behov. Men han har kommit med något mycket större och viktigare än ett politiskt program, eller en social, ekonomisk eller ekologisk reformering: nämligen Guds direkta närvaro i våra liv, genom Jesus själv, som när han tas emot omvandlar oss och alla våra relationer, nära och fjärran. Gud ger oss i Kristus grunden, verktyget, för varje annan befrielse, också i denna värld, för oss att genomföra efter vår förmåga, eftersom han med uppståndelsens mirakel lovar befria den som tror från själva döden – och därmed från rädslan för döden nu. Tala om ”drivkraft”!

Budskapets andra beståndsdel är att Guds människoblivande i Kristus och dennes död på korset är oskiljaktiga. När Johannesevangeliets inledning förkunnar, enligt 1917 års översättning, att ”ordet vart kött”, förutsägs att Jesus utgivande av sitt liv, till själ och kropp, ande och kött, ska bli tillgängligt för oss i Eukaristins bröd. För brödet bär i sig självt på något av, och förklarar, det materiella, köttsliga, lidandets hemlighet. Bröd förutsätter att frön, vetekorn, läggs i jorden och dör. Ur denna undergång växer sedan de nya axen upp. Jordiskt bröd kan bli bärare av gudomlig närvaro då det alltså beskriver Kristus lidandes hemlighet; dvs förenar död och uppståndelse. I brödet blir Gud, som finns bortom det materiella, materiell, för att vi ska kunna bli delaktiga i hans eviga liv, som en dag helt ska genomsyra oss i vår uppståndelse till en fullkomnad materia.

Den tredje delen av brödundrets budskap visar sig genom att det överblivna brödet samlades ihop i korgar. Så vill Jesus samla oss i en enda Kyrka, ”en enda kropp och ande” som aposteln Paulus beskrev det i andra läsningen ur Efesierbrevet. Att bryta brödet med Kristus, dvs ta emot honom i den Heliga Eukaristin, delta i en gemensam sakramental kult, blir uttrycket och garanten för denna enhet som Paulus betonar är synlig. Metoden för enheten, däremot, är samma tro, i muntlig bekännelse och moraliskt liv, och viljan att samlas i den Kyrka Kristus grundat på apostlarna, som på hans direkta uppdrag delar ut honom som bröd. Något deras efterträdare biskoparna, om de är vigda i den obrutna kedjan i samma tro, fortsätter i alla tider. Den Kristus Kyrka som Andra Vatikankonciliet påminner oss bara fullt ut är förverkligad i den Katolska kyrkan.

Den fjärde och sista delen av brödundrets budskap visar att Jesus vill och kan göra något av det som inte verkar vara så mycket, t o m otillräckligt för vad som förväntas – dvs av var och en av oss. Vi nedslås ofta av hur våra strävanden att låta Guds vilja ske, är halvhjärtade, eller inte har något att sätta emot det som är mörkt i världen och i oss själva. Men som Jesus själv säger är allt möjligt för Gud. På samma sätt som han, Varat självt, existensens grund, blir helt tillgänglig för oss i en liten brödbit, vill han att vi, när vi tar emot honom så, fylls av tillit till att han i oss kommer att göra underverk av våra små ansträngningar. Om vi bara försöker det vi kan med det vi har.

Låt oss, i mötet med honom nu strax, be om fastare tillit till, och tacksamhet för, de små och stora under som han vill göra med och genom oss – oftast oväntat – när han ger oss del av, mättar oss med, sitt gudomliga liv. Amen.

                                                                                                       pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Foto: Natanael Gindemo/Dagen

Pater Thomas Idergard är född 1969  i Arvidsjaur, Lappland, och uppvuxen i Skellefteå, Västerbotten. Efter gymnasiet studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och kom sedan att arbeta i regeringskansliet och var förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1995-98. Efter det lämnade han helt politiken och kom sedan att arbeta inom PR och opinionsbildning, i flera olika positioner som konsult och rådgivare, och var bl a med i ledningen för Sveriges största PR-företag. Han konverterade till Katolska kyrkan 2009 och frågan om kallelse kom under processen som ledde fram till hans upptagning i Kyrkan. Efter väntetiden för konvertiter och studier i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala inträdde han 2012 i Jesuitorden (Jesu Sällskap) med novistid i Nürnberg i Tyskland 2012-14, avgivande av de första ordenslöftena 2014, studier i teologi i London 2014-17, diakonvigning i London i februari 2017. Sommaren 2017 återvände han till Sverige och prästvigdes i september 2017. Sedan dess är han verksam som präst i S:ta Eugenia katolska församling i Kungsträdgården i Stockholm, vilken har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1837, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället. Pater Thomas har också uppdrag på stiftsnivå, bl a som medlem i stiftets arbetsgrupp för prästkallelser och ordförande i stiftets Kommission för fred och rättvisa, Justitia et pax.

Pater Thomas publicerar sina predikningar på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här