Predikan 16 söndagen under året 2021
“Den Gode herden ger oss vad vi behöver, inte vad vi vill ha"
Jer 23: 1-6; Ps 23; Ef 2: 13-18; Mark 6: 30-34
Kära systrar och bröder i Kristus,
I Gamla Testamentet liknas Israels folk, Guds första förbundsfolk, vid en fårhjord för vilken Gud kallade herdar, religiösa och politiska ledare, med uppgift att skydda folket och sörja för dess, inte minst, andliga behov.
Vår första läsning idag ur profeten Jeremias bok, riktade hård kritik mot att dessa herdar hade misskött uppdraget så att folket i sin tur misskötte förbundsuppgiften att ge ett levande vittnesbörd om, för att hela världen skulle kunna samlas runt, Israels Gud. Folkets splittring och fångenskap i främmande land blev konsekvensen. Men vi hörde också två tydliga löften som återkommer hos flera profeter: Gud ska själv ta på sig herdeuppgiften och låta en ättling till kung David framträda som ny, rättfärdig herde.
Båda löftena, om Guds eget, direkta ingripande och en ny, mänsklig härskare av Davids ätt, blir verklighet genom Guds människoblivande i Jesus Kristus. I evangelierna presenteras Jesus från Nasaret både som Davids kungliga ättling, genom Jesus jordiske far, den Helige Josef, och som av gudomligt väsen, ett med Gud Fadern. Det är Jesus som slutför Israels uppgift, som aposteln Paulus i andra läsningen ur Efesierbrevet kallade för att riva ”skiljemuren” mellan judar och andra, och samlar världens alla folk till Israels Gud, den ende Guden.
I dagens evangelium hörde vi Jesus samla apostlarna efter att de återkommit från den första missionen för att förkunna Guds rikes ankomst. Vi hörde vidare hur Jesus i människorna som drogs till honom såg behovet av en herde; av någon som kan mätta en djupare, existentiell hunger. Dvs den som han själv hade kommit för att vara, som ingen politisk eller religiös ledare, ingen idol, ideologi eller kändis, kan vara.
Detta behov av en god herde ser Jesus också hos oss. Tiderna förändras. Tekniska, sociala och ekonomiska förhållanden likaså. Men människan förblir densamma. Innerst inne upplever vi oss ofta, med rätta, vara ”på drift”. Bakom alla fasader – som våra digitala medier idag effektivt hjälper oss bygga – är vi osäkra på meningen med allt, på vart vi är på väg. I alla tider är vi därför lätta byten för dåliga herdar som t ex inbillar oss att vi själva måste skapa vårt syfte, ofta genom jakt på pengar, status, njutningar och popularitet.
Vår tids mest inflytelserika dåliga herde är den medialt, kommersiellt och politiskt helt förhärskande postmoderna filosofin med sin moraliska relativism. Den får många att förneka existensen av det objektivt sanna – t ex om det svaga och värnlösa mänskliga livets okränkbara värde, om kroppen och sexualiteten, ja, om essensen i vad det är att vara människa – till förmån för vad vi uppfinner själva. Och om vi själva är produkter av känslor och modets växlande viljor, gör vi Gud till det också. Eller gudomliggör sådant som aldrig kan vara absolut, som vetenskapen, eller som är absolut ont, som t ex aborter, eller, som det kallas, ”aborträtten” – som om det fanns en objektiv rätt att förneka de svagaste deras rätt till liv! – och könsbyten på barn; eller sådant som är rena snedvridningar och förvanskningar av det goda.
Följarna av den dålige herden blir slutligen offer för sina egna begränsningar, och riskerar att gå miste om det sanna målet för livet. Och denne dåliga herde själv, alla hans hjälpredor liksom deras föregångare och efterträdare, berörs av Guds varning genom Jeremias profetia i första läsningen: ”nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar”.
Den Gode herden vill samla oss kring livets sanna mening, att bli människa fullt ut i gemenskap med Gud så som Gud möter oss i skapelsens ordning och i sin uppenbarelse genom Bibeln och Traditionen. Han finns alltid där för oss, om vi bara vill se honom. Beredd att ta emot var och en som vänder om, ändrar sitt tänkesätt, från idén att vi konstruerar verkligheten, till att vi istället ska förstå, och ta emot hans kraft för, att leva i den.
I första läsningen hörde vi att Gud också utlovar ”nya herdar” som är pålitliga, till hjälp för att leda människorna till sig. Dessa är de apostlar som Jesus senare väljer och viger till tjänst – och sedan alla de som Kyrkan efter dem viger vidare i kedjan av obruten tro: det Nya förbundets tjänarämbeten för att göra den gudomlige herden, Kristus själv, närvarande i världen i alla tider, genom förkunnelse av den oförändrade tron och förvaltande av de sju sakramenten: alltså biskopar, präster och diakoner.
Alla vi som deltar i uppgiften som hjälpande herde, talar med den Gode herdens, Kristus, röst, när vi talar det Kyrkan lär, som helhet och i linje med hur hon har lärt i alla tider. Och alla vi förmedlar genom sakramenten nåd, verkligt gudomligt liv, om de firas enligt Kyrkans anvisningar och med de element som Herren själv har utpekat. Det är bara då – och aldrig om vi för ut egna åsikter som strider mot Kyrkans tro, som om det vore Kyrkans tro, eller manipulerar sakramenten efter eget tyckande – som ni kan se att vi agerar i Jesus Kristus, Överherdens, ställe. Och bara då ska ni följa oss.
Herdeskapet i Kristus tjänst utmärks av att det leder människor till frihet i sanningen, så att hans värdeskala kan bli vår, och vi kan ordna allt i våra liv efter hur det kan tjäna honom, Guds plan, i världen. Denna frihet i sanningen förklarar Kyrkan genom att undervisa oss om Gud och om människan. Kanske inte alltid det vi önskar att få höra, men alltid det vi behöver höra.
Den som känner mig känner Fadern, säger Jesus. Och den som lyssnar på apostlarna, dvs Kyrkan, lyssnar på mig, säger han vidare. Så blir den apostoliska Kyrkan i sig en spegling av Treenigheten. Vårt liv går ytterst ut på att lära känna Gud i vår Gode och högste herde Kristus, för att så kunna tjäna honom i detta livet och dela hans eviga liv efter detta. Kyrkans apostoliskt förankrade förkunnelse och sju sakrament ger oss den bästa hjälpen för det. Helgonen visar vägen. Ta den hjälpen, bruka den så mycket du kan! Låt den märkas i ditt liv!
Människor, inte alla, men de som vill lyssna till sanningen, kommer att tilltalas av ditt vittnesbörd, i ord och handling, om Kristus. De kommer märka att du lever i och av en relation, inte en idé eller ett program.
Det blir då precis som för den engelska församling som en kväll bjöd in en skådespelare att recitera poesi. Han läste alla tänkbara texter och lät som avslutning åhörarna välja en text. De önskade då att han skulle recitera vår responsoriepsalm idag, Psalm 23, ”Herren är min herde”. ”Det gör jag gärna”, svarade skådespelaren, ”på ett villkor – att damen där borta läser texten efter mig.”
Han reciterade psalmen, och alla applåderade. Sedan reciterade hon psalmen, och alla rördes till tårar. ”Vad var skillnaden?”, frågade kyrkoherden honom efteråt. ”Skillnaden”, svarade skådespelaren, ”är att jag känner texten, men hon känner herden”. Amen.
pater Thomas Idergard
