Predikan 15 söndagen under året 2024

”Handling i fattigdom och tillit förvaltar arvet rätt”

Am 7: 12-15; Ps 85; Ef 1: 3-14; Mark 6: 7-13

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens läsningar påminner oss om att vi som kristna både har fått del av en enorm rikedom, och är sända att deladen med alla som vill ta emot den.

Vår andra läsning hämtades från Aposteln Paulus brev till Efesierna. Detta brev är utformat som en undervisning för nydöpta, där den Helige Ande, förmedlad i dopet, beskrivs som ”ett sigill” – en själslig märkning av tillhörigheten till Jesus Kristus – och som ”borgen för” ett ofattbart stort arv: delaktigheten i hans död och uppståndelse. Ett arv som det, i likhet med ett materiellt arv, är upp till oss att förvalta.

Vi hörde Aposteln framhålla att Gud vill att vi ska ”stå heliga och fläckfria inför sig”. Det uttrycket gällde ursprungligen Israel, det judiska folket, och dess unika uppgift i det vi kallar det Gamla förbundet: att ge, ja, offra, sina liv för Guds vilja och syften och så vittna om Gud inför världen. Det ”fläckfria” var en nödvändig kvalitet hos offerdjuren, som symboliskt tog folkets plats i det Gamla förbundets tempelgudstjänst i Jerusalem, där de i detalj föreskrivna djuroffren uttryckte den troende människans vilja att ge själva livet som försoningsgåva till Gud.

”[G]enom [Jesus] blod har vi friköpts och fått förlåtelse”, hörde vi vidare i läsningen, och påminns så om att Jesus gör, ja, är, det sanna och slutliga offret – som alla tempeloffer bara varit symboliska föraningar om – som besegrar döden och öppnar vägen till det eviga livet; försonar det skapade livet med Guds liv. Med dopet erbjuds vi delaktighet i detta liv och kallas, som vi hörde, till att ”vara Gud till pris och ära”, dvs till att var för sig, och gemensamt som kyrka, fullgöra det Gamla Israels uppgift och tjäna Guds vilja i världen, med allt i våra liv. Alltså att rätt förvalta arvet vi fått. Kyrkan är det Nya Israel, förutbestämt att genom vittnesbörd samla alla som vill tro, av alla nationer och folk.

Om hur denna uppgift konkret ser ut, hörde vi i dagens evangelium, där Jesus sände ut apostlarna två och två för att förkunna omvändelse, dvs ordnandet av livet efter Guds värdeskala, att bekämpa det onda, allt som avvisar Gud, och att smörja och bota sjuka. Detta blir verklighet, i alla tider, genom Kyrkan och främst hennes sju sakrament för andligt helande, till kropp och själ. Men precis som Jesus förbereder apostlarna på, kommer alla som erbjuds frälsningen inte att vilja ta emot den. Domen för, dvs den slutliga konsekvensen av, det, är Guds sak, vilket uttrycket ”skaka av dammet under [fötterna]” beskrev. Kyrkan kan bara fortsätta med sin uppgift.

Flera kyrkofäder såg i sändningen av apostlarna två och två en symbol för Jesus dubbla kärleksbud om att älska Gud och nästan, eller rättare sagt, att älska Gud genom nästan.

Kärlek visar sig ju ytterst i vad vi gör för den älskades behov. Gud, som i sig är fullkomlig, behöver emellertid ingenting av oss. Då påminner oss den Helige Thomas av Aquino om, att det andra sättet att göra något för den älskades behov, är indirekt: att uppfylla behov hos någon som den personen älskar. Så älskar vi alltså Gud, genom det vi gör för behoven hos vår nästa, som vi vet att Gud älskar, dvs vill det bästa för, eftersom nästan annars inte skulle finnas.

Detta samband blir synligt i Jesus egen person, som den fullkomliga sammanfogningen av Gud och nästan. Därför personifierar Jesus också den fullkomliga kärleken, viljan att ge av sig själv för den andras bästa, bara som den andra, utan att räkna på kostnader och vinster. En kärlek som ges till oss som nåd, hans gåva av sig själv och sitt liv, genom tron och dopet, och ständigt stärks, förnyas och återupprättas genom övriga sakrament. En kärlek som vill levas ut, och hjälper oss att göra det, till känd och okänd, när vår rädsla för döden nu är borta, och därmed behovet att sätta jaget främst så mycket det bara går innan allt tar slut. En kärlek som är den ”välgång” som ”Herren förkunnar”, som dagens responsoriepsalm uttryckte det. Vår enda, hållbara rikedom.

I sitt sätt att sända apostlarna, som här representerar alla troende, också oss, betonar Jesus framförallt två saker för vårt liv i, och delande av, denna kärlekens rikedom.

Det handlar för det första om att vi ska vara fattiga. Den evangeliska eller andliga fattigdom som Jesus avser och förkunnar, behöver inte vara en materiell fattigdom, även om få eller inga materiella tillgångar kan göra den lättare. Precis som profeten Amos i vår första läsning, som just behövde skiljas från sina ägodelar och sysslor för att heltkunna göra Guds vilja.

Den evangeliska eller andliga fattigdomen – fullt uttryckt i ordenslivet för inspiration till alla troende – består främst av insikten att vi inte har den slutliga kontrollen över våra liv, och därför gör bäst i att lösgöra oss från beroendet av materiella tillgångar och sinnliga belöningar. Stänga våra öron för samtidskulturens uppmaning om att ”ta för oss” så mycket vi kan av pengar, makt, ära, popularitet och njutning. Ett sådant lösgörande uppnås när vi försöker använda det vi har och får till att främja Guds större ära i våra liv och relationer, ställa allt i Guds tjänst, och inte göra vår livsglädje och tacksamhet beroende av ägodelar.

Denna inställning får en konsekvens som samtidigt förstärker den, och det är det andra Jesus betonar för vår väg i hans tjänst: Tillit till att Gud fullkomnar det vi försöker, och leder oss till det vi verkligen behöver. Vi ska inte bara förstå att vi inte har kontrollen, vi ska överhuvudtaget inte sträva efter den. Gud är den som har kontrollen över allt, även när vi inte upplever det så, eller när Gud inte utövar den som vi tycker att Gud borde.

En avgörande faktor för att växa i Gudstillit är regelbunden bön. Det är bättre att be ofta och kort än att sällan lyckas förverkliga den långa, djupa kontemplationen. Det berättas om en from man som fick frågan vad han egentligen vinner på sin regelbundna bön. Mannen svarade: ”Ingenting! Men låt mig berätta vad jag förlorar: vrede, egofixering, girighet, deppighet, osäkerhet och rädsla för att dö.” Svaret på våra böner är ofta inte vad vi får, utan vad vi slipper, vilket då är den slutliga vinsten.

Den mogna kristna bönen är den som den Heliga Moder Teresa av Calcutta en gång sammanfattade så här: ”Jag brukade be att Gud ska mätta de hungrande, eller göra det och det, men nu ber jag att han ska vägleda mig till att göra vad som behövs och som jag kan göra. Jag brukade be om svar, men nu ber jag om styrka. Jag brukade tro att bön förändrar saker, men nu vet jag att bön förändrar oss – och att vi förändrar saker.”

Det, kära systrar och bröder, är en beskrivning av vad det betyder att leva av och rätt förvalta arvet, Guds rikedom, och att, sänd av Kristus, dela den med andra. Inte teoretiskt och i ord, utan praktiskt, och precis där var och en av oss finns. Amen.

pater Thomas Idergard