Predikan 15 augusti 2020, Jungfru Marias upptagning i himmelen
Upp 11: 19, 12: 1-6, 10; Ps 45; 1 Kor 15: 20-27; Luk 1: 39-56
”Jungfru Marias avsomnande” är ett tema för en del klassiska, fromma målningar, där Jungfrun ligger fridfullt med slutna ögon på en bädd, omgiven av folk som tagit farväl. Motivets tanke pekar på något: före de första människornas syndafall var slutet på vårt liv i tiden bara en tröskel, en förtröstansfull avfärd till en fullkomnadform av liv, med kropp och själ, som frukt av den fulla gemenskapen med Gud.
Rädslan för döden som en absolut och smärtfylld process av den egna personens utplåning, är en konsekvens av arvsynden, läggningen i oss att sätta oss själva i Guds ställe och alltså utlämna oss till våra egna begränsningar. En drivkraft för våra konkreta synder är den uttalade eller outtalade rädslan för att inte hinna ”ta för sig” av allt som finns, innan det tar slut; för att vi inte riktigt vill eller vågar hoppas. Utan motmedlet – tron på frälsningen i Jesus Kristus – leder det här till döden av döden; att den uteblivna gemenskapen med Gud här också blir en utebliven gemenskap med Gud bortom döden.
Genom ett gudomligt ingripande direkt vid hennes tillblivelse, befriades Jungfru Maria från arvsynd, för att utan läggningen att sätta sig själv före Gud kunna göra vad de första människorna också hade kunnat, men inte gjorde: i full frihet säga ja till Guds vilja med det egna livet. I hennes fall något enastående: att ge Guds Son hans mänskliga natur. Därför kom hennes fysiska uppbrott från tid och rum inte som för oss att medföra en åtskillnad mellan kropp och själ, en separation som för oss först ska upphöra med den yttersta domen och hela skapelsens förnyelse. Istället blev hennes död, så som det var tänkt för människan skapad i nåd, dvs i full gemenskap med Gud, en tröskel till den slutliga bestämning som hennes son Jesus Kristus har möjliggjort för alla som tror.
Dagens högtid har firats sedan 400-talet, den tid då Bibeln sammanställdes av Kyrkan och de första koncilierna slog fast viktiga trosdogmer. Den påminner om målet för vår kristna tro, och om hur Guds nåd, gåva av sig själv, som tillförs den fallna människan genom Kristus, förnyar hela skapelsen, också dess materia, genom syndernas förlåtelse. Denna övernaturliga nåd, som inte finns naturligt i oss utan måste tillföras av Gud, omvandlar naturen och fullkomnar den. Den ska inte göra naturen onödig och leda till en skuggtillvaro av själar som flaxar runt i tomma intet. Den använder inte ”evigt liv” som en metafor för att efterlevande ska minnas en ibland. Den utplånar ingen person. Den upphöjer till delaktighet i gudomligt liv. Hela personen, enheten av själ och kropp, i en slutlig, kroppslig uppståndelse.
Denna förvissning ger oss både inspiration och gränser för hur vi ska leva med och i våra kroppar och allt som hör till vår kroppslighet, i tid och rum. Kroppen är inte vår att förfara med hur vi vill, utan en gåva för att återspegla givaren.
Allt som Kyrkan tror om Jungfru Maria kommer ur tron på Kristus. Jungfru Maria förkroppsligar det Gud genom sin och hennes son vill göra med och för oss. Att ta emot nåden, dvs Kristus, i sitt liv betyder därför en vandring i omvändelse, omvandling och förändring. För det eviga livet. Till den som Gud ville när han älskade mig till existens. I det inre, i hur jag ser på hela tillvaron, och i det yttre i det jag säger och gör. Till detta är alla kallade och välkomna. Men inte på sina egna, utan, ännu bättre, på Kristus villkor och den hjälp han ger genom Kyrkans förkunnelse och sju sakrament.
När vi så förstår att vår egen död inte är slutet men en tröskel, kan vi verkligen börja leva, redan här och nu, i den enda identitet som ger lycka och är av evighet. Den som ett barn till Fadern, ett Kristus syskon och med Jungfru Maria som en mor, som förhoppningsfullt och tålmodigt väntar på att vi ska komma hem. Amen.
pater Thomas Idergard
