Predikan 1 januari 2023, Guds Moder Marias högtid

Ett hoppfullt nytt år – men inte med din, utan med Guds plan

4 Mos 6: 22-27; Ps 67; Gal 4: 4-7; Luk 2: 16-21

Kära systrar och bröder i Kristus,

365 helt okända dagar ligger framför oss. Bakom oss har det gångna året förnyat insikten om hur lite vi själva förfogar över vår tid och lycka. I samhället ”i stort”, och i våra egna liv. Men detta konstaterande behöver nu inte leda till resignation. Tvärtom bör det få oss att alltmer och allt bättre söka oss till det sanna, bestående hoppet: Erbjudandet att kunna leva i Guds ständiga nu, uttryckt i tilliten till att Gud alltid är med oss.

Inte så att Gud garanterar att inget dåligt kan hända oss här i tid och rum. Någon sådan garanti finns inte någonstans i den kristna tron – se bara vad som hände Guds egen Son. Nej, tilliten är att Gud alltid är med oss, också i det svåra, det mörka, så att det aldrig får makten över oss, i meningen att vår rädsla för det får styra vad vi tänker och gör. Tilliten är erinran om att Gud blir människa i Jesus Kristus, och så bokstavligt förverkligar löftet i första läsningen ur Fjärde Moseboken om att låta ”sitt ansikte lysa”, först för Israels folk och, genom sitt människoblivande i detta folk, för hela världen.

Det gudomliga ansiktet är att Gud genom Jesus Kristus lider, dör och uppstår, och därigenom besegrar mörkret och erbjuder alla att genom tro, levande i handling, bli delaktiga i den segern. För att hjälpa med tilliten och hoppet vill Kyrkan att vi lägger hela vårt nya år, för var och en av oss och för hela världen, i den Saliga Jungfrun Marias förebedjande händer. Därför är årets första dag alltid hennes högtidsdag.

Genom sin hållning av total öppenhet för Gud, i många fall motsatsen till allt det som vår samtidskultur vill att vi ska vara ”öppna” för, och genom sitt ja till Guds vilja utan att hon visste vart det skulle föra, är Jungfru Maria den bästa vägvisaren och följeslagaren in i allt okänt.

Hon lär oss att livet inte är något ”ego-drama”, som vi själva konstruerar med våra egna prestationer, idéer och viljeyttringar; där allt känns fritt och härligt, men där vi och våra projekt slutligen dukar under av våra begränsningar. Istället visar Jungfru Maria hur livet handlar om att ta emot och omfamna sin roll i Guds drama, där Gud är den som skriver manus, producerar, rollbesätter och regisserar. Från det ögonblick vi blir till i moderlivet, och inte ett ögonblick senare, har varje människa en av Gud bestämd och helt unik, personlig plats i Guds plan. Vår viljas frihet handlar om att söka och förstå Guds plan, och när vi funnit den, ordna allt i våra liv för att kunna utöva vår, av Gud bestämda, roll. Allt för vår och andras frälsning – livets enda mål.

Precis detta gjorde Jungfru Maria, utan alltså att på förhand veta hur dramats akter skulle utformas. Men inte utan förnuftiga frågor. Tvärtom ställer hon en fråga till ängeln hur allt ska kunna ske rent praktisk; en fråga som är kritisk för att den vill förstå, inte antyda att frågeställaren själv har svaret; en fråga som är en av Bibelns mest begåvade frågor. På hennes förebild ska vi använda vårt förnuft till att bättre förstå vår tro. Och som hon, med insikten att förnuftet är tjänareåt, inte ersättare för, Gud; och att det måste vila på den grundläggande Gudstillit från vilken de sanna svaren alltid utgår.

I evangeliet hörde vi hur Jungfru Maria ”tog allt” som skedde ”till sitt hjärta och begrundade det”. Det indikerar inte bara att hon själv är källa till Lukasevangeliet, utan visar hur hon läste alla händelser i ljuset av hennes, förstås över alla oss andra upphöjda, roll i Guds drama. Så att den fick prägla hennes hjärta, innersta personliga kärna, och styra henne i att bära, föda och uppfostra Sonen i Treenigheten – Faderns Ord som evigt utgår från Fadern – i köttet, i tiden. För att alla genom honom ska kunna bli söner och döttrar till Fadern, för att tala med Aposteln Paulus i andra läsningen ur Galaterbrevet.

Allt som den Katolska kyrkan, och med henne de ortodoxa, tror och lär om Jungfru Maria sammanfattas i fyra dogmer som är bindande. Dvs om någon av dem saknas är tron inte katolsk, och gemenskapen med Kyrkan inte fullständig; den gemenskap vi öppet bekänner oss vara del av vid den Heliga kommunionen.

Det handlar för det första om dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse, dvs att Gud befriar henne från arvsynd vid hennes tillblivelseögonblick för att hon ska kunna göra sitt val i samma frihet som de första människorna hade, men missbrukade. För det andra är det förstås dogmen att hon födde Jesus som jungfru, för att faderskapet aldrig skulle kunna betvivlas; helt mirakulöst ordnat av Gud, för vilken inget är omöjligt. För det tredje är det dogmen om att hon förblev jungfru i hela sitt liv, eftersom ingen jordisk tillfredsställelse kan jämföras med att ha fått bära universums skapare. Och för det fjärde, dogmen att hon upptogs till himlen med kropp och själ vid sin död, för att hon alltid är arken, den som fysiskt bär Guds Ord, i det himmelska templet.

Dessa fyra dogmer är utsagor om Guds allmakt som verklig herre över materien och därmed med makten att också förändra en människa. Så blir de mycket viktiga konsekvenser av tron på Guds och Marias son, Jesus Kristus. Förre påven Benedikt XVI har sammanfattat det så att de fyra dogmerna skyddar och bevarar de första kristnas tro på Jesus identitet, på Gud som ensam skapare och på det eviga målet för den troende.

När Kristus frälsningsverk mottas i vilja att försöka leva i och av det, omvandlar det människan av, och för alltmer av, gudomligt liv, till själ och kropp. Om vi inte skulle behöva omvandlas vore vi perfekta och därmed faktiskt själva gudar, ett konstaterande som ju vore avgudadyrkan; något som bara ger hopplöshet. Synden och lidandet skulle då definiera oss, och vi skulle möta ett nytt år i rädsla.

Men med vördandet av Guds moder – av henne som föder Gud som människa och alltså får all sin storhet genom sin Son – blir den kristna tron komplett och till ett fast hopp. Ett faktum som bekräftades av den ateistiske 1800-talsfilosofen Ludwig Feuerbach som en gång konstaterade att där ”tron på Guds Moder avtar, så avtar även tron på Guds Son och Gud Fadern”. Empiriskt fick han rätt. I de delar av den kristna kultursfären där sekularismen idag är starkast, kastades Jungfru Maria ut ur troslivet för flera hundra år sedan.

Vår kallelse, kära systrar och bröder, är att vi i vår egen, vardagliga tillvaro, där vi kan låta Gud åstadkomma förändringar av och genom oss, visar på motsatsen. Låt oss därför alltid be om beskyddet av Jungfru Marias förböner. Om att hon, Herrens mor och alltså Kyrkans och alla troendes mor, blir en allt större förebild för tilliten till Guds plan, vilken den nu än visar sig vara; den hållning som uttrycktes i acklamationen i dagens responsoriepsalm: ”Gud, var oss nådig och välsigna oss”. Låt oss be om förmågan att i våra hjärtan, i vår innersta, personliga kärna, allt bättre bevara insikten att Gud genom Jesus Kristus har gett sig helt och fullt till oss. Så som han återigen ger sig i den Heliga Eukaristins nya och eviga Betlehem. Amen.

                                                                                                                        pater Thomas Idergard