Predikan Påskdagen - Kristi Uppståndelse 2022

Mässan på dagen

Apg 10:34a, 37–43; Ps 118:1–2, 16–17, 22–23 (R. jfr 24); 1 Kor 5:6b–8; Joh 20:1–9

”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss jubla och vara glada.” – uppmanas vi idag av Guds Ord. Vi firar Påsk, Jesu Kristi uppståndelse. Kristus har uppstått och Han lever! Detta är kyrkans, alltså vår egen, största glädje! 

Genom Herrens uppståndelse kan vi ju få del i vår egen uppståndelse. Vi kan leva för evigt – om vi tror och om vi är trogna. Uppståndelsens nåd bygger ju just på tron. Tron kan växa och mogna och tron kan även försvagas. Den är inte statistisk. Innan Jesus uppstod fick apostlarna privilegiet att umgås med Herren i cirka tre år. De växte i tron steg för steg. De började tro när de sade sitt första Ja och följde Honom. De trodde på Honom när Har för första gången uppenbarade sin gudomliga makt med undret i Kana i Galiléen. De växte i tron när de hörde Jesus predika med stor kraft som likt ingen annan och när de såg Hans stora tecken och underverk. De växte i tron när Jesus undervisade, och de såg mycket konkreta tecken på Hans gudomlighet: sjuka botades, döda väcktes åter till liv, demoner drevs bort. Och förhärdade stenhjärtan blev varma, älskande, medmänskliga och levande.

Men lärjungarnas tro var inte tillräckligt mogen än. Något saknades. Dagens evangelium förklarar det:  ”Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att Han måste uppstå från de döda.” Johannes nämnde i sitt evangelium att han själv ”såg och trodde” på Jesu uppståndelse just då han kommit till Jesu grav. När han förstod att Jesus verkligen hade uppstått, enligt löftet, fick han den stora gåvan trons tillväxt och mognad. 

Dagens evangelium visar denna dynamik. När Maria från Magdala kom till graven verkade hon inte tänka på uppståndelsen utan snarare på att någon ”har flyttat bort Herren ur graven.” 

Morgonen efter sabbaten, uppståndelsen ägde rum på söndagen. Därför firar Kyrkan sin huvudgudstjänst denna dag, Detta påminner också om skapelsens första dag och betecknar den nya skapelsen genom Kristus. Kristi uppståndelse är det första av Härlighetens mysterier i Rosenkransen.

Hon kom för att besöka graven med Jesus som har korsfästs och som har dött. Eftersom hon inte har hittat Herrens kropp sprang hon genast till Jesu lärjungar. När de två apostlarna Simon Petrus och Johannes fick höra Marias berättelse sprang de båda för att få se graven. Den yngre aposteln Johannes sprang till och med fortare än Petrus, läser vi. En fin detalj, särskilt som det är Johannes själv som berättar, eller hur! Han var före Petrus, han som skulle bli Kyrkans förste påve, på plats. Det kan vara en andlig bild på var och ens tro, på vår tro. 

Vi utvecklas i samma tempo i vår tro. Maria sprang från graven för att meddela att något har hänt. Hon tänkte inte på uppståndelsen utan på stölden av Jesu kropp. Hon har ju inte förstått vad som egentligen hade hänt. Trots hennes omogna, nyare tro bidrog hon ändå till de andras tro. 

Apostlarna fick se samma öppna grav. De förstod mer eftersom Jesus hade berättat för dem om sin uppståndelse. Liksom de har också var och en av oss vår egen synvinkel och vårt eget perspektiv.

Maria ”fick se att stenen för ingången var borta.” Johannes ”lutade sig in” ”men gick inte in.” ”Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven.” Maria och Johannes tittade på gravens mörker och sorg i dagens ljus, utifrån. Petrus fick ett annat perspektiv. Han fick se graven inifrån, i dagens ljus som kom utifrån. Han såg gravens mörker på ännu ett annat sätt. Inifrån Mörkret verkar ljuset utifrån vara ännu starkare, eller hur? En vacker symbol på hur vår tro beror på vårt perspektiv och vårt utgångsläge. Ju mera vi fördjupas i Jesu döds hemlighet, desto mera av uppståndelsens ljus får vi!

Var och en av oss har sitt eget perspektiv på samma tecken på uppståndelsen. Vi befinner oss kanske på lite olika platser på Trons väg, och vi jämför oss ju gärna med varandra, eller hur. Vi delar vår tro och vi skall stödja varandra. 

Hedegårds översättning 20:4 säger tom att ”De sprang båda sida vid sida.” Sida vid sida – så skall vi leva och söka och älska Gud.

Tron är ett stort ansvar. Vi som har fått trons dyrbara skatt har samtidigt blivit kallade av Gud till att vittna. Att vittna för varandra inom Kyrkan, och för de andra, de som ännu inte är med på Vägen. Petrus sade om sig själv och om de andra troende, och även till oss idag: ”Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda.” Skall vi vittna? Hur? 

Tror du på Jesus den uppståndne, den som har dött och som lever, så firar du Påsk. En stor glädje! 

Detta ger oss privilegiet, förmånen att vittna. Det är vi som är påskens Vittnen! Inte enbart med ord, utan framför allt med ett liv. Du vittnar med Ditt eget liv! Påskens Vittnen som i och med våra egna liv, berättar om vår Frälsares Kärleksoffer för oss alla! Vi är Påskens vittnen – sida vid sida. Amen.

pater Rafał Zarzycki OFMConv