Predikan Långfredagen 2021

Predikan Långfredagen 2021

Jes 52:13–53:12; Heb 4;14–16, 5:7–9; Fil 2:8–9; Joh. 18:1-19:42

”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft." (1 Kor 1,18) En död genom korsfästelse var ett ytterst grymt sätt att dö. Jesu korsfästelse var ”en stötesten för judarna” och ”en dårskap för hedningarna”. Varför dog Jesus på just detta sätt? Kunde Han ha dött på ett annat sätt?” Låt mig ge några exempel: 

(Matt 2,13–14) ”När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Om Josef inte tagit drömmen på allvar skulle Jesus bli dödad redan som spädbarn. Och kanske ännu tidigare, redan i Marias sköte, om Josef inte trodde på bebådelsen och lät stena Henne som havande. 

(Luk 4,16.28–30) ”Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan (…)” ”Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.” Jesus kom undan från att stenas till och med flera gånger: (Joh 10,31) ”Då tog judarna på nytt upp stenar för att stena honom.” När Jesus en gång sa: (Joh 11,7–8) ”Låt oss gå tillbaka till Judéen.” svarade lärjungarna: ”Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!” Jesus avvärjde medvetet döden. Han skulle dö på ett helt annat sätt.

Alla världens synder, våra konkreta synder, är så allvarliga att det behövdes ett särskilt offer för att utplåna dem. Korsfästelsen gjorde döden mera smärtsam och förödmjukande än någon annan död. En sådan död var reserverad för de mest hårdnackade fanatikerna och för de farligaste kriminella.  En så fruktansvärd död som verkade vara helt meningslös: hädisk, skandalös och galen. Den helige Paulus skrev: ”Talet om korset är en dårskap”. Och han lägger till: ”en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.” Jesu död, som är fylld med Herrens kärlek, ger oss troende kraft! Men Korsets budskap förstås annorlunda av den som tror på Guds Son, än av någon som inte tror.

Kristna använde korstecknet offentligt som en trossymbol mot slutet av tredje århundradet efter Jesus död. Även om Korset ännu inte användes som de allra första kristnas kännetecken, levde urkyrkans kristna av korsets frälsande budskap. De kände ju väl igen apostelns ord: (Gal 6,14) ”Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors…” De kristna i fornkyrkan bekände Korset med sitt eget liv under motgångar, lidanden och förföljelser. 

Istället för korsets tecken användes en bild av den GODE HERDEN som gav ut sitt liv för sina får; en bild av den GODE HERDEN som bär det förlorade fåret på axlarna. Det fanns också en annan symbol: FISKAR (på grekiska ICHTHYS) som är en förkortning av orden: Jesus Kristus Guds Son Frälsare. Korset blev den kristna trons offentliga kännetecken sedan kejsaren Konstantinos, Konstantin den store bestämde sig för att förena sitt imperium med hjälp av Korsets symbol. Det sägs att före ett krig hade kejsaren en dröm. I den uppenbarades segern för honom genom tecknet av Kristi kors: In hoc signo vinces! – I detta tecken skall Du segra!

Den allra äldsta bilden på en korsfäst människa bevaras i Rom på Palatinum. Bilden är från 200-talet och arkeologer gav den namnet ”Graffiti av Alexamenos”. Ritningen är varken något konstverk eller någon from bild. Den är faktiskt en primitiv bild med några ord ristade på kejsarpalatsets mur. Dock är graffitiritningen ett ovärderligt vittnesbörd om kristendomens historia. Bilden bevisar nämligen hur de som inte var kristna såg på Korsets budskap, hur galet det tycktes vara, att tillbe någon som blev korsfäst. Hur ser denna antika karikatyr ut, och vad berättar den om? 

”Alexamenos grafitti” avbildar en person som är hängd på ett kors. Han är avbildad med… ett åsnehuvud! Till vänster ser man en annan person. Han sträcker ut sin hand i en religiös, dyrkande gest. Under bilden står på grekiska: ALEXAMENOS TILLBER GUD och ALEXAMENOS ÄR TROENDE! Karikatyren hånar och förlöjligar både den korsfäste och den bedjande Alexamenos. 

Tack vare några gamla skrifter från samma tid kan vi förstå mera. Det fanns några hedningar som påstod, att kristna dyrkade åsnan! ”Alexamenos grafitti” blir en illustration för den helige Paulus ord: (1 Kor 4,10.13) ”Vi är dårar för Kristi skull” (…) och ”Hela tiden har vi behandlats som jordens avskum, som mänsklighetens drägg.”

Samme apostel säger hur vi skall reagera när vi möter anklagelser eller missförstånd: ”Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord.” Vi kan stärkas i tron av exempel på kristna i fornkyrkan. Trots förföljelser i ilska och hån härdade många ut. De behöll sin tro orubblig. Många fick betala för sin tro på den Korsfäste och Uppståndne Jesus med martyrdöden. Till skillnad från dem kan vi idag använda korstecknet utan någon större risk för förföljelser. Men Kristi kors väcker motstånd hos många. Det är ingen neutral symbol. Detta heliga tecken strålar av Jesu nåd och välsignelse, och detta rör vid samvetet. Genom dopet bär vi Kristi kors inom oss. Vi blev tecknade med det heliga tecknet, med all dess välsignelse. Detta förpliktar oss för hela livet. Korset är inte någon börda, det är uppståndelsens och frihetens börjans garanti, det ger syndernas förlåtelse. Och den som har sett en ok-bärare bakifrån vet, att oket inte bara är ett kors. Det är en bärhjälp. Den korsfäste Jesus rättfärdiggjorde en botfärdig rövare. Jesus vädjade för andra med orden: (Luk 23,34) ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Vem av oss skall likna Jesus i vår egen dödsstund så att vi ber för andra, ända till slutet? 

Under senaste Världskriget dog många oskyldiga människor. I ett museum läste jag ett brev som berättar ett vittnesbörd. En oskyldig man som skulle avrättas skrev till sina nära och kära: ”Min älskade Fru, mina Barn, min Mor, Syster, alla mina Släktingar och Vänner. Idag blir jag skjuten. Jag dör oskyldig och stolt. Men må Gud belöna alla de avskyvärda fienderna med den eviga förbannelsen…” 

Vi människor kräver rättfärdighet, och ofta hämnd, några förbannar snarare än välsignar… Evangeliet betyder att älska, till och med sina fiender. Sådan kärlekskraft finns och lever i Jesus den Korsfäste. Ty Han är kärleken. Sådan kärlek är inte någon människas utan den är Guds.

(1 Joh 4,7–9) ”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.” Amen. 

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał ZarzyckiJag föddes den 29 december 1969 i Koszalin i norra Polen, och växte upp med min äldre bror Paweł i en liten by där som heter Sianów. Mina föräldrar Weronika och Rajmund arbetade som hängivna apotekare. De var exempel och förebilder för mig; att vara disponibel och öppen för alla behövande. 

Jag hade den stora glädjen att få goda lärare. Redan som barn fick jag lära mig självdisciplin och känslighet genom att spela violin. Violinläraren prof. Józef Dąbrowski präglade min personlighet. Han visade att resultat kommer med hårt arbete och tålamod. Genom musiken lärde jag mig att uttrycka min egen själ, att öppna mig inför andra.  

Som tonåring träffade jag jämnåriga från den katolska trosrörelsen Ljuset-Livet. Deras exempel och förebild i tro på Gud och på kyskheten, räddade mig från påverkan av den marxistisk-materiella propagandan, som fanns överallt på den tiden. Samtidigt bestämde jag mig för att bli franciskan.

När jag avslutade novitiatet år 1989 återfick vårt land demokratin. Gränserna öppnades och Kyrkan sände ut många för mission. Jag sändes till Sverige direkt efter prästvigningen år 1995. 

Men min vistelse i Sverige hade två mellanakter. 1999–2001 blev jag kallad till katekesundervisning i en stor församling i Gdynia i Polen. 2001 kom jag tillbaka till Sverige och snart blev jag ansvarig för församlingen i Linköping. År 2004 blev jag kallad till Polen igen, som vice-rektor i vårt franciskanska prästsemiarium i Lodz-Lagiewniki och direkt därefter, år 2008–2020 följde tolv intensiva år i postulatet i Gniezno i Polen där jag blev ansvarig för Ordens kandidater. 

Jag brukar säga, att nu började min ”tredje apostoliska resa”. Med Guds hjälp och Eva-Lotta Svenssons korrektur och goda råd, förkunnar jag Guds Ord i franciskansk enkelhet, genom att skriva och förkunna Guds Ord i predikan på det vackra språket svenska.